Christer Nilsson (1941-) är historiker och författare (6 böcker), ledarskribent och recensent av facklitteratur. Han har skrivit för Läkartidningen, Axess, Ale - Historisk tidskrift, Finsk tidskrift, Expressen, Sydsvenskan, Helsingborgs Dagblad, Östgötacorren, Borås tidning och 
DEBATT. Frågan ställdes av Leif Östling för några år sedan och är lika aktuell i dag. Bland regeringskansliets omkring 4600 anställda vistas nu också ett tiotal entledigade, sparkade eller frivilligt avhoppade generaldirektörer, ett reservat som av elaka tungor brukar kallas ”elefantkyrkogården” – och som egentligen inte är något annat än av regeringen konstruerade ”frälseregler”, med anspelning på forntidens adelsprivilegier, för oplacerbara högre byråkrater som gravt har misskött sina ämbeten. En av dessa är Dan Eliasson.
Text: Christer Nilsson, historiker | Foto: Ryan McGuire. Licens: Pixabay.com
Dan Eliasson behåller där sin lön på 160.000 kronor i månaden under hela 2021 och 2022 – totalt 3,9 miljoner kronor – och tjänar betydligt mer än samtliga statsråds 142.000 kronor i månaden, men något mindre än statsministern som tjänar 180.000 kronor i månaden. Efter fiffel med semesterdagar kan han nu också kvittera ut cirka 300.000 kronor för 36 sparade dagar.
Den av socialdemokraterna omhuldade partikamraten Dan Eliassons klättring på karriärstegen blev minst sagt egenartat sensationell, och slutade med en kraschlandning på en ”kyrkogård”. Han var en sui generis – en unik art för sig. I en slags kräftgång rörde sig Eliasson först som generaldirektör för Migrationsverket, sedan till Försäkringskassan, (75% av de anställda saknade förtroende för sin chef, enligt Sifo) därefter som utskälld uniformsklädd Rikspolischef i TV, för att sluta på Myndigheten för Samhällsskydd och Beredskap (MSB). Där var förtroendet för honom enligt Sifo till slut nere i 46%.
Den ”nödvändiga” resan till gayklubbar på Kanarieöarna blev hans fall. Mycket av vad som hände där har underrapporterats av gammelmedier och SVT. Att han nödvändigtvis måste hälsa på sin dotter var väl inte så farligt?
Vad som dock inte framkom (och som regeringen senare såg allvarligt på) var vad nättidningen Stoppa Pressarna kunde avslöja: att generaldirektören på nyårsafton festade med två 29-åriga homosexuella män, varav den ene, Erik Galli, är reporter på SVT och själv beskriver sig på sin Instagram som ”reporter på SVT med en hedonistisk livsstil”. Galli underlät sedan att rapportera att Eliasson festade i stället för att som chef upprätthålla pandemihanteringens viktigaste funktioner i Sverige, men festskandalen slutade inte där.
Några dagar efter den blöta nyårsfesten gick Eliasson på ny gayklubb tillsamman med en ung norrman, nu i Puerto Rico på södra Gran Canaria, vilket avslöjades av nättidningen Nyheter Idag. Efter den storm av kritik från svenska folket som sedan följde valde Dan Eliasson att självmant säga upp sig som generaldirektör för MSB.
Som bekant blev det ingen ”pudel” eller ursäkt till svenska folket. I sin kommuniké motiverade han istället beslutet med ”att det hade blivit svårt för myndigheten (läs Dan Eliasson) att fortsätta arbetet på grund av allmänhetens reaktioner”. Ridå således och platt fall för denne strebrarnas mästare som väl i rättvisans namn egentligen borde fått avsked på grått papper. Sic transit gloria mundi – så förgår all världens härlighet!
Men denne byråkratiska snedsneglare som just kajkat in på regeringskansliet har, hör och häpna, nu fått ett nytt toppjobb som generaldirektör för Regeringskansliets Enhet för Samhällets Krisberedskap (SSK). Under vilken, ironiskt nog, hans gamla arbetsplats MSB ligger. Är det någon som blir förvånad?
Text: Christer Nilsson, historiker
