Hans Dahl artikelserie tar avstamp i historien. De handlar om hur en maktelit försökt att installera absolut makt i det förflutna, varför den misslyckats och varför den utveckling vi ser idag påminner om tidigare försök att kontrollera hela populationer.
KULTURHISTORIA. Hur var det att som vanlig människa leva på medeltiden i södra och mellersta Europa? De var en tid då många ständigt tvingades att böja sig, bocka och lyda. Det var ett hierarkiskt samhälle där gemene man längst nere i botten. Det var en mörk tid för de flesta vanliga männiksor.
Text: Hans Dahl | Målning: ”La masacre de San Bartolomé, por François Dubois, 1572″. Licens: Public Domain, Wikimedia
Adelsmannen på närmaste gods kunde kräva att få tillbringa första natten med bruden när ett par gifte sig. Adelsmännen hade en privilegierad ställning genom att de ställde upp som krigare för sina herrar. Därför tilläts de att utnyttja och förtrycka dem som befann sig under deras direkta styre.
Gemene man var fattig, utnyttjad, kuvad, vilseförd och inte sällan utsatt för övergrepp och skändad av överheten. Det var ett hierarkiskt samhälle med patricierfamiljerna, högadeln, kungarna och påven i toppen av maktpyramiden och gemene man längst nere i botten. Det var en mörk tid för många.
Påven
När påvens makt var som störst på högmedeltiden styrde han över alla andra inom sin maktsfär. Han använde två styrelsesätt. Det ena var världslig makt, alltså politisk makt, och det andra var religiös makt. Han dikterade vad människor skulle tänka, känna, tro och göra.
Den andliga makten som påven och hans prästerskap utövade gav dem oerhört stort inflytande över människors bild av verkligheten. Skräck för de eviga plågorna i helvetet, som detaljerat beskrevs för folket för deras synder, var en effektiv piska till lydnad och frivillig försakelse. Prästerna förkunnade att det inte fanns någon räddning utanför den Katolska kyrkans läror. Fritänkare tolererades inte. De benämndes kättare och avrättades.
Påvens makt var allomfattande. Kejsare och kungar var långa tider i hans ledband. Skulle någon drista sig att opponera sig mot påvens vilja riskerade han att bli bannlyst, vilket innebar att vem som helst fick döda honom utan straff och det förkunnades att hans själ då skulle plågas i helvetet i eviga tider.
Den tysk-romerske kejsaren Henrik IV blev på grund av olydnad mot påven bannlyst 1076. Året därpå såg sig kejsaren nödsakad att vandra barfota hela den långa vägen till Matilda av Toscanas borg i norra Italien, där påven Gregorius VII då befann sig, för att göra avbön. När han slutligen anlände blev han först inte insläppt, utan fick vänta tre dagar och tre nätter barfota och knäböjande i snöstormen utanför porten till borgen, innan påven tog emot honom.
Nästan hundra år senare blev även kung Henrik II av England handgripligt tillrättavisad av påven efter att ha kommit i onåd. För att blidka påven klädde han sig då i säck och lät sig piskas av åttio munkar i Canterbury.
Dessa straff var ändå relativt milda i jämförelse med det som drabbade dem som inte var av hög börd. Tortyr och mord hade ända sedan de första århundradena, enligt vår tideräkning, ständigt varit ett medel att eliminera dem som inte underkastade sig makten inom denna kyrka.
Katolska kyrkan rundade elegant bibelns bud – du skall icke döda – genom de doktriner, som formulerats av deras kyrkofäder.
Thomas av Aquino (1225-1274), Summa Contra Gentiles, Bok 3, kapitel 146:
”Det som skapar mest kollektiv nytta för samhället är större och viktigare än någon enskild individ. Livet hos vissa fördärvliga skadegörare är ett hinder för det allmänna bästa, för att harmoni ska råda inom det mänskliga samhället. Därför måste vissa människor avlägsnas genom döden från människosamhället.”
Påve Innocentius (död 417), Ad Exsuperium, Episcopum Tolosanum, PL 20, 495:
”Man måste komma ihåg att makt gavs av Gud, och för att hämnas brott var svärdet tillåtet; den som utför denna hämnd är Guds tjänare.”
Augustinus av Hippo (354-430), The City of God, kapitel I:
”Personen som utför dödandet begår inte mord; han är ett instrument, likt svärdet som han skär med. Därför strider det inte på något sätt mot budet ”Du ska inte döda” att föra krig enligt Guds påbud, eller för företrädare för offentliga myndigheter att avliva brottslingar i enlighet med lagen, vilken ger uttryck för den högre viljan.”
Med början av 1200-talet upprättades en institution som skulle tillse att ”kättare”, alltså de som inte levde upp till förväntningarna när det gällde att visa sin lojalitet i tron på det som Katolska kyrkan predikade, skulle omvändas eller utplånas. Det var inkvisitionen.
Dokumentationen över den inkvisition som rådde fram till på 1800-talet ger vid handen att mer än femtio miljoner människor mördades, vanligtvis efter att först ha torterats. Inkvisitorerna reste från stad till stad och från by till by för att hålla rannsakning med var och en i befolkningen.
Inkvisitionen upphörde inte då, men ändrade skepnad och har fortsatt sedan dess ända in i våra dagar.
- Hur kom det sig att denna styrelseform med påven som allsmäktig härskare inte kunde bestå?
- Finns det krafter nu som verkar för att återupprätta ett sådant maktfullkomligt, despotiskt styre som rådde på medeltiden?
- Är medeltidens mörka styre på väg tillbaka?
Det är tre frågor som jag ska försöka ge svar på i denna och i kommande artiklar. För att besvara den första frågan behöver vi följa historien i detta teokratiska rike till fram på 1500-talet.
Det förtryckta folkets uppror baserades på granskningar av makten
Påvedömets minskande makt inleddes så smått i England på 1300-talet. Det började med att teologen och filosofen John Wycliffe översatte bibeln från latin till engelska. Fram till dess hade den varit oåtkomlig för vanliga människor. Nu gjorde han Bibeln tillgänglig för folket och många lyssnade på hans kritik av påvemakten för deras samlande av rikedomar och han förkunnade att enligt bibeln har ingen människa rätt att hävda att vara Kristi ställföreträdare, vilket påven gjorde.
Wycliffe vann stor folklig anslutning, vilket så småningom ledde till att många människor i England revolterade mot påvemakten i de så kallade bondeupproren. Upproren slogs ner och John Wycliffe avrättades, men det var gnistan till den massiva oppositionen i stora delar av påvedömet, som kom att benämnas reformationen.
Över stora delar av Europa började nu ärligt kristna, bibelkunniga människor att översätta bibeln till landets språk och stå upp för bibelns budskap. Många av dem avrättades, men ändå spreds bibelns budskap som en löpbrand och vändpunkten kom på 1500-talet när boktryckarkonsten uppfunnits och Martin Luther översatt bibeln till tyska. Då hjälpte det inte att Katolska kyrkan inspekterade människors hem och beslagtog alla biblar de fann och brände dem tillsammans med de människor, som ertappats med att ha en bibel.
Trots den intensiva förföljelsen av kristna fritänkare i stora delar av Europa växte motståndet och när allmänhetens förtroende för Katolska kyrkan läror sjönk som en sten började dess makt sakta att erodera. Kungar runt om i Europa utnyttjade detta för att stärka sin egen makt och det var inte längre lika verksamt att bannlysta dem, för påvemakten hade förlorat sin gadd, hotet om evig fördömelse.
Gemene man började så småningom att få en mycket bättre tillvaro. Skräcken för de måleriska helvetesskildringarna de utsatts för i kyrkor och i fantasifulla avbildningar i konsten försvann, när de med egna ögon kunde konstatera att denna lära inte har någon grund i Bibeln.
Långtifrån alla var läskunniga, men de som var det läste högt ur bibeln för andra. Människor på alla samhällets plan började att tillämpa buden att inte döda, inte stjäla, inte ljuga, inte ha begärelse till det som tillhör någon annan och att försöka älska sin nästa som sig själva och att respektera hela skapelsen. Detta blev början till medelklassens framväxt.
Jesuitorden skapades av Katolska kyrkan för att återta makten
Katolska kyrkans grund för sin maktutövning hade börjat att tyna bort. Det var då jesuitorden skapades för att återge Katolska kyrkan sin forna maktsuveränitet. Grundaren av denna militära orden hette Ignatius av Loyola.
Ignatius av Loyola var en ung, spansk adelsman och officer som var nära vän till det mäktiga spanska kungahuset. När han fick sitt ena ben avskjutet i en strid 1521 och tvingades genomgå flera operationer kom han att under sin konvalescenstid att läsa berättelser om helgon, Jesus och Maria. Han blev oerhört gripen av det och han bestämde sig då för att göra en pilgrimsresa till Jerusalem när han hade blivit någorlunda återställd.
Dåtida källor beskrev Loyola som en hetlevrad, passionerad, hämndlysten, äventyrare och kvinnokarl, som vid ett flertal tillfällen hamnat i dueller. Han var en mycket begåvad, viljestark, fantasifull, kreativ och karismatisk person som gick in med all sin kraft i det han företog sig.
Trots att hans avskjutna ben opererades flera gånger blev det aldrig helt återställt, så Loyolas karriär som officer var över. Istället bestämde han sig för att bli en andlig krigare i Katolska kyrkans tjänst.
I nästa artikel i serien som grabnskar katolska kyrkans makt kommer jag att redogöra för hur Ignatius de Loyola organiserar den mest effektiva kamporganisation som någonsin skapats av människohand i syfte att återupprätta påvedömets förlorade allmakt.
Text: Hans Dahl
