KULTURMARXISMEN. I några tidigare artiklar (1,2) angav jag ett antal psykologiska effekter av, om vänstern under längre tid politiskt dominerar Sverige och konsekvent kan genomföra modern postmodernism i dess samhälleliga form det vill säga kulturmarxism. Jag ska därför i två artiklar mer utförligt utveckla huvudskälen till varför det följande då kommer att inträffa.
Text: Dan Ahlmark
”Det logiska slutmålen för kulturmarxistisk politik innebär en förlust av de flesta frihetliga värden – och för vad? Kulturellt får vi en fattig och torftig kultur, där det vanställda och deformerade hyllas och meningslöshet och nihilism råder. Det
utpräglat kollektivistiska samhället är fullt av tvångsmässiga inslag.
Följderna blir bitterhet, hopplöshet, svåra konflikter och generationer av svenskar med skadade liv…slutresultatet blir med kulturmarxismen som den hegemoniska ideologin i Sverige… likadant som det tidigare östblockets: djup besvikelse, förtryck, elände och onödig fattigdom (3).”
Kulturmarxismen tror inte på logikens kraft
En viktig drivande orsak till detta är människosynen hos postmodernismen (och därmed hos kulturmarxismen). Filosofin har en syn på kunskap, som innebär, att objektiv sådan inte existerar för människan på grund av brister gällande dennes tolkning av sin perception av verkligheten.
Dessa ofullkomligheter sägs uppkomma främst genom att all kunskap från sinnena tolkas och förmedlas genom våra språkliga begrepp. Detta påstås då medföra, att kunskapen blir helt influerad av värderingar inbyggda i språket och avspeglande maktförhållandena i samhället och den därigenom präglade kulturen. Presenterad information och slutsatser överensstämmer därför inte med företeelserna i verkligheten.
Enligt denna kunskapsteori kan då ingen avgörande vetenskaplig syn finnas gällande något, och vetenskap är inte alls överlägsen annan slags ”kunskap”. Empiri och logik spelar heller ingen nämnvärd roll i framställningar och diskussioner. Men några övertygande bevis för att denna kunskapsteori skulle vara korrekt presenteras inte, utan den vilar främst på vissa uppfattningar om samhället och språket. Inom dagens naturvetenskap, vars grund ständigt bekräftas genom mätningar av verkligheten och därtill knutna slutsatser, spelar därför postmodernismen heller ingen roll. I human- och samhällsvetenskaper, där utrymme finns för värderingar och slutsatser av rätt subjektiv natur, finns ett utrymme, som nyttjats av kulturmarxister för att ta över vissa akademiska områden.
Den tillämpade postmodernismen (kritisk teori) hävdar, att innehållet i samhällets kunskap är helt beroende på samhällets system av hierarkier och makt. De senare existerar för att bevara vissa gruppers privilegier över andra grupper. Detta system och dess relationer stöds av språket och den kunskap, som finns och alstras, och vilken hävdas vara helt beroende av maktförhållandena (systemet av överhögheter över underlydande) i landet. Istället för objektiv kunskap stödjer därför dagens kunskap ständigt de existerande maktrelationerna.
Detta medför, att vissa sätt att tala om förhållanden oavbrutet starkt legitimeras och ses som sanna, och när dessa sprids vidare i samhället, kommer åsikterna ses som sunt förnuft och styr tänkandet i samhället. ”Makten” stöds därför ständigt av de dominerande betraktelsesätten gällande olika fenomen. Så i landet formas via maktrelationerna, alstrad kunskap och språket ett visst sätt att se på världen och dess olika delar. Tillsammans skapas då i samhället förtryck och föreställningar, vilka människor automatiskt deltar i och påverkas av (4).
Allt handlar alltså om maktförhållanden, som skapar de medel t ex kunskap, med vilka de existerande hierarkierna upprätthålls. Men detta är en rent extrem – och dessutom helt ytlig – syn på maktrelationer i ett demokratiskt samhälle och särskilt gällande uppkomsten av kunskap, ordens makt och deras acceptans från medborgarna. Att ett maktsystem av hierarkier allmänt bestämmer hur man talar om fenomen i samhället och vad som är sanningen om dessa, är fel.
Som generalisering av samhällsförhållanden är beskrivningen falsk och beror helt på en filosofi/ideologi, som förnekar att sanning i objektiv (traditionell) mening existerar, men några av dess representanter erkänner samtidigt, att utnyttjade synsätt främst används för att de passar postmodernismens politiska mål, vilka är ett kollektiviserat samhälle.
Detta samhälle sägs att istället för dagens vara inriktat på att stödja svaga och marginaliserade samhällsgrupper. Däremot är den individuella människan och dennes integritet, självständighet, egna mål och strävanden helt ointressanta, eftersom identiteten och dess uttryck sägs bara bero på personens grupptillhörighet.
Samhällssynen bestämmer alltså kunskapsteorin, människosynen och rådande värderingar. Praktiskt politiskt skapar kulturmarxismen idag just beroende på sin ideologi ständiga konflikter och strid i ett land, genom att den exempelvis direkt angriper människornas möjligheter att forma egna värderingar, delvis mål, självuppfattning och sannolikt också deras motivation att nå sina mål.
Utnyttjade metoder är versioner av sådana, som tillämpades extremt i nittonhundratalets totalitära stater. Där genomfördes exempelvis massindoktrinering av befolkningen. I Sverige genomförs sedan länge en mjukare variant av sådan indoktrinering genom de flesta av samhällets kanaler (5), och en kompletterande stark begränsning av individens yttrandefrihet sker genom tillämpning av Politisk Korrekthet (6).
Den allvarligaste strategin är dock att väcka fientlighet mellan människor. Det sker genom Identitetspolitik, vilket är den nymarxistiska metoden att spela ut olika samhällsgrupper mot varandra genom att använda marxismens grundläggande offer-förtryckarmodell, men istället för att tala om motsättningar mellan arbetare och kapitalister gäller det nu andra områden än ekonomi. Det avser olika väsentliga samhällsområden, där någon form av motsättning eller intressekonflikt mellan relevanta grupper kan uppförstoras och utformas till en betydande konflikt.
Det kan gälla oenighet mellan män och kvinnor, invandrare vs svenskar, muslimer vs kristna, genuskategorier vs heterosexuella och liknande. Olika åsiktsskiljaktigheter kan genom propaganda och hets så småningom verkligen förvandlas till stridsämnen och orsaka ständiga slitningar och konflikter, fiendskap och – i bästa fall för kulturmarxismen – hat mellan grupper och därmed individer. Det är ju på detta vis kulturmarxisters inflytande och makt byggs.
Dessa olika varianter av Identitetspolitik är den nya formen av klasskamp och är kanske betydligt skadligare för sammanhållningen i ett samhälle än den ursprungliga var. Deras förgiftande och destruktiva inverkan på privata och offentliga diskussioner och relationer kommer att alltmer öka klyftorna mellan medborgarna. Genom att kulturmarxismen täcker breda samhällsområden, kommer fundamentala eller viktiga gemensamma samhällsvärderingar att brytas upp, och stora motsättningar framträder istället. Vad detta leder till, vet vi inte, men slutresultatet blir sannolikt mycket negativt, kanske katastrofalt.
Den dogmatiska anti-individualismen i ideologin är illavarslande. Ett klart förakt för individen finns i alla totalitära ideologier. I detta fall sägs alla individer andligt sett vara fullständigt formade av de olika grupper de tillhör, vilken åsikt visar på okunnighet och utgör en primitiv form av kollektivism.
Att det idag finns en hel del sådana vänstermänniskor, som verkar helt ha böjt sig under kulturmarxismens påverkan är en sak; det gäller ingen majoritet, och uppenbara förklaringar till det samhällsfenomenet finns, men så länge det finns en betydande sektor av människor, som uppenbart inte är så formade av grupptillhörigheter utan styrs av förnuftet och verkligen personliga värderingar, är synsättet absurt, verklighetsfrämmande och baserat på ideologi.
Fortsättning följer.
Text: Dan Ahlmark
Referenser och relaterat
(1) https://nyadagbladet.se/kronikor/kulturmarxismen-kranker-manniskans-sjal/
(2) https://nyadagbladet.se/kronikor/kulturmarxismen-skadar-manniskans-psyke/
(3) https://nyadagbladet.se/kronikor/kulturmarxismen-ar-det-fria-samhallets-fiende/
(4) Pluckrose, H & Lindsay, L (2020). Cynical theories, s. 32ff. Swift Press, London, Great Britain.
(5) https://www.contra.nu/contra-articles/massindoktrineringen-i-sverige/
(6) https://petterssonsblogg.se/2018/03/20/vad-innebar-egentligen-politisk-korrekthet-pk/
