OPINION. Mycket i vårt samhälle är byggt kring tvåsamhet. Ett exempel skulle kunna vara att hyror på många bostäder är satta för att kunna betalas om man har två inkomster. Har man inte ett mycket välbetalt arbete är det svårt att leva som ensamstående i stora delar av Sverige.
Text: Mike Blixt | Babylon (detta är kapitel 38) är skriven av författaren och entreprenören Mike Blixt. NewsVoice publicerar alla 50 kapitel från boken som en serie debattartiklar | Foto: Alvin Mahmudov (Instagram). Licens: Unsplash.com
När industrialiseringen svepte över vårt land och kvinnan skulle “frigöras” från mannen och göras oberoende. Detta är naturligtvis något som alla anser är oerhört positivt. Att var och en ska kunna stå på egna ben och vara just oberoende. Budskapet om frigörelsen skapades av kapitalet själva, som insåg att antalet arbetande medborgare skulle dubblas över en natt, bara kvinnan började arbeta och vi medborgare höll med. Men om du stannar upp en stund och ser dig omkring. Vad är det vi skapat? Är det verkligen frihet? Eller har vi blivit lurade nu igen?
Kvinnans frigörelse handlade om kapitalet
Modellen vi använder idag är kapitalistisk och bygger på att både mannen och kvinnan ska arbeta heltid. Detta för att ekonomins tillväxt ska öka dubbelt så fort. Något annat alternativ är det få som skapar då de har byggt ett liv där de inte har den ekonomiska möjligheten. Det finns familjer som väljer att successivt utöka sin arbetstid över tid men det slutgiltiga målet de flesta strävar efter, är att vara tillbaka på heltid på sitt arbete.
Dagis
Att vara föräldraledig är för många människor någonting negativt och något man vill ska ta slut. Få familjer väljer att bygga upp en tillvaro där mannen eller kvinnan delar på arbetet så att någon av dem alltid finns hemma hos barnet, men vem ska nu ta hand om barnen? Vår nuvarande lösning på det problemet är “förskolor”.
Tidigare hette det dagis, men i ett försök att höja yrkets status, bytte man namn på det. Nog är det så att den stora massan av befolkningen i Sverige anser att förskolan är något fantastiskt.
Det har vi lurat i varandra och helst att barnen ska börja på förskolan så tidigt som möjligt av en rad påhittade anledningar. Det är inte fel på verksamheten i sig, men om du nu stannar upp en liten stund och verkligen funderar över det ordentligt. Vid cirka ett års ålder väcker du ditt lilla barn ur dess mycket viktiga sömn. Ni släpar er till förskolan där barnet nu ska spendera 8-9 timmar, ofta i för stora barngrupper i en ofta mycket bullrig miljö som få vuxna skulle acceptera eller orka med. Vissa föräldrar blir “helt slut” bara av att hämta sina barn.
Vi kan idag se vuxna människor öppet tala om att de längtar tillbaka till jobbet då de är föräldralediga, så det kan lämna iväg barnen. Detta är fel, men de allra flesta anser inte det. De tycker inte att det är något konstigt alls att längta efter att lämna bort dem.
Många av de som lyckats ekonomiskt ångrar allra mest att de offrade tiden med barnen
“Det är ju så det ser ut idag”. Vi får varje vecka budskapet att det går alldeles utmärkt att kombinera en föräldraroll samtidigt som man gör karriär på arbetet och jobbar heltid. Det vet alla. Men allt kommer med en kostnad, och priset vi får betala är kontakten med våra barn. Om du väljer att läsa biografier av mycket framgångsrika personer som gjort karriär i kapitalismens tjänst, kommer du att se en röd tråd. Många av dem ångrar djupt att de offrat tiden med sina barn, men inser inte detta förrän barnen är vuxna. Hade de fått leva om sina liv, hade de valt tid med barnen framför sina tidigare val.
Jobbet får 8-9 timmar och barnen får 3-4 timmar
Nu har vi alltså en utbredd kultur som säger att kvinnan ska “frigöra sig” från mannen för att vara oberoende och därför måste lämna bort barnet till utbildade proffs som ska uppfostra barnet medan hon arbetar. Om du diskuterar detta med människor har de ofta en lista över positiva saker förskolan för med sig. Argument som att de får “social träning” och “förbereds för skolan” är inte ovanliga och som alla är utbredda sanningar.
Väldigt många säger att deras barn stortrivs på förskolan och att personalen är väldigt duktiga. Det är inte alls det som är poängen. Poängen är att vi idag har en mycket utbredd kultur som säger att vi ska jobba och göra karriär istället för att ta hand om våra egna barn enbart för att ekonomin ska växa. Jobbet får 8-9 timmar. Barnen får 3-4. Det är det sinnessjuka. Inte förskolan i sig. Förskolan gör sitt yttersta för att skapa en bra tillvaro för våra barn. Men i och med att detta yrke skapades kan alla nu bidra till den ekonomiska tillväxten 8 timmar om dagen, samtidigt som barnpassningen i sig också gör det. Briljant är bara förnamnet.
Ser man till vad forskningen faktiskt säger om att lämna bort våra barn under så långa perioder så tidigt i livet, kan man undra varför detta inte diskuteras betydligt mer än det görs idag, men det är så det alltid fungerar när majoriteten av människorna gör något som kanske inte är helt optimalt. Man tiger ihjäl det. Man pratar inte om det.
Sedan sitter vi tillsammans på kafferasten och gnäller över att samhället blivit så kallt, medan våra barn befinner sig på förskolan där barnets känslomässiga behov ska tillgodoses av utbildade pedagoger som knappast har tid för det eftersom storleken på barngruppen är för stor.
Text: Mike Blixt
Babylon som är skriven av författaren och entreprenören Mike Blixt är en något misantropisk bok, men den är fylld av hopp mellan raderna. NewsVoice publicerar alla 50 kapitel från boken som en serie debattartiklar.
Det rimmar ganska illa med hur du själv gör. Nedvärderar kvinnor, är oerhört sexistisk, utövar maktspel och manipulerar människor i din närhet. Dessutom har du inte valt att ta ansvar för försörjning och trygghet till dina barn. Sen att du försvinner från jordens yta och duckar all kontakt med dina ”vänner” är oerhört intressant (ditt favoritord?) Kul att höra att du är tillbaka i Sverige! Låt bli att begå de misstag du redan varit igenom. Nu fick du ett råd utan att be om det, det gillar du inte. Synd. Ta hand om er! /Sofie
Detta är en sozzialistisk ide att staten skall uppfostra barnen så att dom röstar rätt , en form av likriktning som till slut bidrar till ett Marxistiskt samhälle.
Människan är en bra Kassako till Staten. Oavsett om man är bidragstagare eller tjänar pengar genom arbete. Skattar gör man i alla fall. Så ”vad får man för pengarna”? Förhoppningsvis en liten del av ”livslyckan” att njuta av…
Barnets själsliga utveckling av Jean Piaget. Tyvärr inget du får undervisning om i skolan. Du ska vara ovetandes för att inte få ett dåligt samvete.
När du blir gammal o sitter på hemmet undrar du varför barnet eller barnen aldrig hälsar på så ofta. Tja, ”mamma du var inte där för mig”.
Å, vad bra beskrivet! Jag kände mig länge som ett ufo som var hemma med barnen och valde bort förskola. Det var svårt för mig att lite på min egen förmåga. Förskola ska ju vara det bästa för barnen, liksom. Själv är man ju inte perfekt alla dagar…. men vilken resa det har varit! Jag är så tacksam!
” Sätter man sen en smartphone i näven på föräldrarna så finns det ingen tid alls över till barnen”
Ha ha ha… Bra skrivet. De flesta, vuxna, verkar leva, som om livet vore utan val?
Får väl bidra till artikeln jag också. Vi satte första barnet på ett Reggio Emilia-pedagogik dagis (femenism fanns inte på den tiden) tre timmar om dagen, efter att hon fyllt två och ett halvt år. Sedan körde vi på det tills hon själv ville går längre dagar. Gick över till nattjänstgöring för att kunna vara hemma mer. Det fungerade bra.
Med förespegling om frigörelse kunde de dubbla antalet bojade skatteslavar och samtidigt sätta klorna i barnen när de är som mest formbara. Nästan dubblad skattebas och en mekanism som garanterar nya mentalt indoktrinerade skatteslavar var ju att slå två flugor i en smäll. Så det här är ju ingenting ”vi har skapat” utan det här självspelande pianot är ren socialingenjörskonst applicerad från ovan. Sätter man sen en smartphone i näven på föräldrarna så finns det ingen tid alls över till barnen eller en väldigt splittrad sådan. Så ”The Devil is in the details” som dom säger ”over there”…
Mike. Det du har skrivit pratade jag med min man om för ett tag sedan. Vi ser just nu resultat av att barnen blivit ”Bortlämnade”. Andra har uppfostrat. Ett hårdare klimat från dagis där den starke har vunnit. Tröst från någon har troligen varit en bristvara och det är tröst som ger empati och det är empati som förhindrar våld och kriminalitet. Jag säger dock inte att man aldrig kanske tröstat på ”Dagis” men har man gjort det så blir ju den som ”Vunnit” ännu mer aggressiv osv. Jag som skriver är 76 år och kan säga att om jag fick börja om så skulle vi delat upp så att barnen fått varit hemma mycket mera. Jag arbetade dock halvtid efter ett år men en ettåring är inte mogen att vara hemifrån. Dock bör de ha närvarande föräldrar hemma. Inte någon som sitter vid mobil eller plattor. Man ser idag barn som bedjande söker sina föräldrars uppmärksamhet p g a detta med mobiler som också måste lyftas fram som ett empatiproblem. Empatin grundläggs tidigt! Måtte din klokskap vinna Mike!
Jag håller helt med dig Mike Blixt. Lägg därtill mathållningen som familjen har, näringsfattig och processad och tillagad i mikro .
Vaccinationer som orsakar att barnen ständigt är förkylda. Så fort barnet får lite feber som är kroppens system att läka så stoppar man i barnet Alvedon och stoppar läkningen.
Svar till Conny Lundberg
För de flesta handlar det inte om att göra karriär utan att slita ihop till livets nödtorft.
All denna reklam som man matas med dagligen där människor ar smala och lyckliga fastän de sitter i vita soffan och äter choklad. De har en fantastisk villa, lyxig bil.
Detta vill många uppnå och skuldsätter sig.
Vi har en sjukvård som bara behandlar symtom och det är inte det värsta utan dessa behandlingar gör oss ännu sjukare och till slut krävs det mycket resurser när omsorgen ska ta hand om oss.
Är det den du kallar säkerhet och bekvämlighet?
Jag klandrar också socialdemokraterna men inte av samma anledning som du. Jag var med och röstade tillbaka dem till makten 1994. De fortsatte borgarnas politik att privatisera .
Alla politiska partierna uppmanar oss att rösta på dem för att vi inte ska förlora välfärden.
Man kan inte förlora något som man inte haft.
Och våra barn i sin tur kommer bara att bry sig om föräldrarna om eller när de har tid och lust.
Frihet kommer i massor men frågan är om den skall komma på ensamhetens gamla höst.
När pensionsåldern är uppnådd ska man ”äntligen börja leva”! Då har man inte tid för barnbarnen heller. Alla förlorade arbetslivsår som gått åt till att överleva – gärna med guldkant. ska nu kompenseras med självförverkligande, vilket egentligen är en fråga om egoförverkligande eftersom arbetslivets inklämdhet i kollektivism resulterat i en förtvinad själ som i de flesta fall inte längre kan göras hörd. Egoförverkligandet handlar om upplevelser för egot, resor och restaurangmåltider mm mm, medan självförverkligandet hade gynnats av en fördjupad relation till barnen och en fin relation till barnbarnen.
Alltför sant att vi i Sverige lockats att sälja av vår frihet att umgås med våra barn för att istället satsa på karriären och att bygga upp vårt ekonomiska välstånd.
Vad vi förlorar är istället den gemenskap som till stor del fanns i högre grad förr i Sverige.
Socialdemokratins Sverige har sålt av sin frihet för säkerhet och bekvämlighets skull och ständigt ökande skattesatser har framkallat denna trista mänskliga relation till våra egna barn som dessutom blir utbildade i PKism från förskolan och framåt och därmed blir en del av splittringen av kärnfamiljen.
Att söndra och härska är Socialdemokratins paradnummer och alltefter skattepengarna går till ständigt nya projekt som skall förbättra för väljarna, i samma takt förlorar vi vår frihet att själva välja det liv som vi egentligen skulle vilja ha.
Vi säljer av vår frihet för säkerhet och i slutänden så kommer vi att förlora både säkerhet och frihet!