OPINION. Mycket i vårt samhälle är byggt kring tvåsamhet. Ett exempel skulle kunna vara att hyror på många bostäder är satta för att kunna betalas om man har två inkomster. Har man inte ett mycket välbetalt arbete är det svårt att leva som ensamstående i stora delar av Sverige.
Text: Mike Blixt | Babylon (detta är kapitel 38) är skriven av författaren och entreprenören Mike Blixt. NewsVoice publicerar alla 50 kapitel från boken som en serie debattartiklar | Foto: Alvin Mahmudov (Instagram). Licens: Unsplash.com
När industrialiseringen svepte över vårt land och kvinnan skulle “frigöras” från mannen och göras oberoende. Detta är naturligtvis något som alla anser är oerhört positivt. Att var och en ska kunna stå på egna ben och vara just oberoende. Budskapet om frigörelsen skapades av kapitalet själva, som insåg att antalet arbetande medborgare skulle dubblas över en natt, bara kvinnan började arbeta och vi medborgare höll med. Men om du stannar upp en stund och ser dig omkring. Vad är det vi skapat? Är det verkligen frihet? Eller har vi blivit lurade nu igen?
Kvinnans frigörelse handlade om kapitalet
Modellen vi använder idag är kapitalistisk och bygger på att både mannen och kvinnan ska arbeta heltid. Detta för att ekonomins tillväxt ska öka dubbelt så fort. Något annat alternativ är det få som skapar då de har byggt ett liv där de inte har den ekonomiska möjligheten. Det finns familjer som väljer att successivt utöka sin arbetstid över tid men det slutgiltiga målet de flesta strävar efter, är att vara tillbaka på heltid på sitt arbete.
Dagis
Att vara föräldraledig är för många människor någonting negativt och något man vill ska ta slut. Få familjer väljer att bygga upp en tillvaro där mannen eller kvinnan delar på arbetet så att någon av dem alltid finns hemma hos barnet, men vem ska nu ta hand om barnen? Vår nuvarande lösning på det problemet är “förskolor”.
Tidigare hette det dagis, men i ett försök att höja yrkets status, bytte man namn på det. Nog är det så att den stora massan av befolkningen i Sverige anser att förskolan är något fantastiskt.
Det har vi lurat i varandra och helst att barnen ska börja på förskolan så tidigt som möjligt av en rad påhittade anledningar. Det är inte fel på verksamheten i sig, men om du nu stannar upp en liten stund och verkligen funderar över det ordentligt. Vid cirka ett års ålder väcker du ditt lilla barn ur dess mycket viktiga sömn. Ni släpar er till förskolan där barnet nu ska spendera 8-9 timmar, ofta i för stora barngrupper i en ofta mycket bullrig miljö som få vuxna skulle acceptera eller orka med. Vissa föräldrar blir “helt slut” bara av att hämta sina barn.
Vi kan idag se vuxna människor öppet tala om att de längtar tillbaka till jobbet då de är föräldralediga, så det kan lämna iväg barnen. Detta är fel, men de allra flesta anser inte det. De tycker inte att det är något konstigt alls att längta efter att lämna bort dem.
Många av de som lyckats ekonomiskt ångrar allra mest att de offrade tiden med barnen
“Det är ju så det ser ut idag”. Vi får varje vecka budskapet att det går alldeles utmärkt att kombinera en föräldraroll samtidigt som man gör karriär på arbetet och jobbar heltid. Det vet alla. Men allt kommer med en kostnad, och priset vi får betala är kontakten med våra barn. Om du väljer att läsa biografier av mycket framgångsrika personer som gjort karriär i kapitalismens tjänst, kommer du att se en röd tråd. Många av dem ångrar djupt att de offrat tiden med sina barn, men inser inte detta förrän barnen är vuxna. Hade de fått leva om sina liv, hade de valt tid med barnen framför sina tidigare val.
Jobbet får 8-9 timmar och barnen får 3-4 timmar
Nu har vi alltså en utbredd kultur som säger att kvinnan ska “frigöra sig” från mannen för att vara oberoende och därför måste lämna bort barnet till utbildade proffs som ska uppfostra barnet medan hon arbetar. Om du diskuterar detta med människor har de ofta en lista över positiva saker förskolan för med sig. Argument som att de får “social träning” och “förbereds för skolan” är inte ovanliga och som alla är utbredda sanningar.
Väldigt många säger att deras barn stortrivs på förskolan och att personalen är väldigt duktiga. Det är inte alls det som är poängen. Poängen är att vi idag har en mycket utbredd kultur som säger att vi ska jobba och göra karriär istället för att ta hand om våra egna barn enbart för att ekonomin ska växa. Jobbet får 8-9 timmar. Barnen får 3-4. Det är det sinnessjuka. Inte förskolan i sig. Förskolan gör sitt yttersta för att skapa en bra tillvaro för våra barn. Men i och med att detta yrke skapades kan alla nu bidra till den ekonomiska tillväxten 8 timmar om dagen, samtidigt som barnpassningen i sig också gör det. Briljant är bara förnamnet.
Ser man till vad forskningen faktiskt säger om att lämna bort våra barn under så långa perioder så tidigt i livet, kan man undra varför detta inte diskuteras betydligt mer än det görs idag, men det är så det alltid fungerar när majoriteten av människorna gör något som kanske inte är helt optimalt. Man tiger ihjäl det. Man pratar inte om det.
Sedan sitter vi tillsammans på kafferasten och gnäller över att samhället blivit så kallt, medan våra barn befinner sig på förskolan där barnets känslomässiga behov ska tillgodoses av utbildade pedagoger som knappast har tid för det eftersom storleken på barngruppen är för stor.
Text: Mike Blixt
Babylon som är skriven av författaren och entreprenören Mike Blixt är en något misantropisk bok, men den är fylld av hopp mellan raderna. NewsVoice publicerar alla 50 kapitel från boken som en serie debattartiklar.