John Virapen (1943-2015) som tidigare var svensk VD för ett av världens största läkemedelsbolag säger att han var ett redskap åt en industri som dödar människor. NewsVoice publicerar kapitel 6 i hans bok “Side Effects: Death” som på svenska fick titeln “Piller och Profiter”. Se alla publicerade kapitel. Boken kan beställas på Amazon. 

På den tiden, i början av åttiotalet, visste jag naturligtvis ännu ingenting om Vioxx. Benoxaprofen-fiaskot hade lämnat spår efter sig. Jag kände mig fullständigt tom. Inte när det gällde de skadade patienterna eller omfattningen av mörkläggningen. Att avslöja allt tog flera år och krävde många oberoende experters idoga efterforskningar.

Vårt bolag kunde skydda sig och personligen var jag inte heller intresserad av en förklaring. Så långt hade jag avlägsnat mig från mitt intresse för medicinen, från mitt intresse för människan. Benoxaprofen-debaklet hade efterlämnat andra spår än själsliga plågor och samvetskval. Det handlade om mer profana problem såsom irritation, frustration och framförallt tomma kassor. Jag hade ju trots allt gjort av med en massa pengar och energi för en enorm marknadsföringskampanj som hade runnit ut i sanden, utan att ha lämna några som helst spår efter sig.

Hur skulle jag öka omsättningen ytterligare i de nordiska länderna? Då kom jag åter att tänka på allmänläkarna. Gammal kärlek rostar inte. Mina mediciniska rådgivare gjorde fortfarande bra ifrån sig, men det måste finnas ett sätt att få ut ännu mer av de praktiserande läkarna och de icke specialiserade sjukhusläkarna.

Kongresser

Som redan framgått finns det internationella kongresser om alla möjliga, mycket specifika teman, där alla talare och åhörare är idel experter inom sitt område, och där man inte förstår ett ord av vad som sägs, om man inte ingår i panelen. Tabeller med ändlösa kolumner med siffror projiceras på väggen och sakkunskapen förvånas och engagerar sig.

Nu hade utvecklingen gått så långt att även allmänläkarna bestämde sig för att arrangera kongresser. De ville också resa, sola sig på fjärran stränder, och naturligtvis titta på kolumner med siffror…

Jag tänkte på våra stackars läkare här i Sverige, de som aldrig kom iväg någonstans. Jag presenterade dem ett erbjudande om att vi skulle bjuda in dem till en kongress för allmänläkare i Singapore.

Först informerade jag mig om vilka läkare som det för företaget skulle löna sig att bjuda in och sammanställde därefter en grupp. Jag räknade på kostnaderna – och på den möjliga nyttan. Mina chefer hade ingenting att invända så länge jag kunde visa att det skulle leda till en ökad försäljning. Och så flög vi iväg.

Att resa ger gemensamma minnen. På resor kommer man nära människor som man annars kanske inte skulle få någon kontakt med.

Resor är frizoner, man uppträder mer ohämmat när man har lämnat sina vanliga och dagliga rutiner och man upptäcker dolda sidor av sin personlighet.

Kort sagt: Resor kan befria från hämningar. Särskilt när man reser utan sin bättre hälft. Officiellt kallade vi naturligtvis vår utflykt till Singapore – som var helt kostnadsfri för de inbjudna läkarna – för fortbildning. Och självklart fanns det också en officiell dagordning – men tro inte att vi flög de soltörstande läkarna runt halva jordklotet för att i två veckor stänga in dem i ett konferensrum. Nej, herrarna skulle få roa sig och det fick de. Det var inte långt till stranden, inte heller till bordellen eller till kasinot. Vi såg till att det blev en underbar upplevelse. Och det fungeradede inbjudna läkarna mindes oss gärna, och våra representanter fann alltid gehör när de ringde på hos läkarna. De ordinerade våra produkter till sina patienter.

Eli-Lilly-jazzfestival

Ett annat arrangemang som sponsrades av Eli Lilly, och där inbjudningarna var hett eftertraktade bland läkarna, var den årliga jazzfestivalen på Stampen, ett inneställe i Gamla stan i Stockholm. Jag tyckte om stället, gick också ofta dit privat och ibland fick jag till och med uppträda med något av banden. Och när jag bjöd in någon dit i affärer väckte det alltid särskild entusiasm. Det gjorde att jag fick en lysande idé.

Varje år ägde läkarnas stora Medicinska Riksstämma rum i Stockholm. Dit kom läkare från världens alla hörn. Jag frågade ägaren till Stampen om det skulle gå att få hyra lokalen för en hel kväll. Det hade han ingenting emot – och mina chefer var med på noterna.

Eli-Lilly-jazzfestivalen blev en stor succé. Redan första året var det proppfullt på Stampen. Mer än 300 läkare trängdes runt scenen och lät sig väl smaka av de utsökta delikatesser och spritdrycker som vi hade beställt, och ännu fler stod utanför entrén och väntade på att få komma in. Vi tog många bilder under evenemanget. En vecka senare ringde våra mediciniska representanter till läkarna:

”Hej, visst var det var kul på Stampen, eller hur – vi har förresten framkallat bilderna, en del blev jättefina, du skulle bara se…”

Våra säljare åkte ut till praktikerna för att titta på bilderna tillsammans med läkarna – och sortera dem. Det var ett tillfälle att få bra kontakt: ”det är nog bäst att min fru inte får se den där bilden”, sa läkaren, representanten blinkade i samförstånd åt honom och stoppade undan den. Läkaren valde ut sina bilder, våra representanter skulle naturligtvis komma förbi med bilderna – och det blev ett möte till, det ena följde naturligt på det andra.

Vid de här besöken pratade man om den minnesvärda aftonen på Stampen, man berättade små anekdoter för varandra, man kom bra överens – att sälja våra produkter var nu inget problem. Och det behövdes inte något utbyte av saklig information. Det hela blev riktigt vänskapligt när vi blev tvungna att förlägga våra överläggningar till parkeringsplatsen bakom praktiken.

I Sverige tillhör inte bara sjukhusen utan även provinsialläkarnas praktiker det offentliga. De lyder under respektive landsting. Dessa utfärdade plötsligt en förhållningskod, som förbjöd läkare att ta emot läkemedelsrepresentanter på mottagningstid (det kostade ju när allt kom omkring tid och därmed skattemedel). De svenska myndigheterna var en intressant motpart. Vi var därför tvungna att på nytt ändra vår strategi. Motstånd gör att man måste hitta på något nytt för att kringgå problemet. Vi stämde då till exempel möte med läkarna på ett köpcentrum där de fick sina bilder och inbjudningar medan deras fruar kunde shoppa i lugn och ro.

Det är ju det som är marknadsföring, kan man tycka. Men är det helt normal marknadsföring? Till nackdel är det faktiskt bara för patienten och skattebetalarna. Patienten tror att hans läkare är förtrogen med effekterna av det nya läkemedlet som han så entusiastiskt ordinerar. Patienten har ingen aning om att läkarens förskrivningspraxis styrs av det faktum att han redan har fått en inbjudan till nästa års jazzfestival på Stampen. Skattebetalaren blir också dragen vid näsan eftersom läkaren skriver ut vårt nya, och således dyrare läkemedel.

Alla vinner. Alla, utom patienten och skattebetalaren.

Virapenska överdrifter?

Nu skulle ju någon kunna invända att i det här fallet var det bara fråga om virapenska utsvävningar i Sverige i form av symposier, presenter till läkarna och resor. Festen på Stampen var inte representativ för koncernen och än mindre för branschen i sin helhet.

Låt mig förklara den finansiella strukturen hos Lilly. Då inser man nämligen att våra aktiviteter ingick i en noga uttänkt strategi. Jag var verkställande direktör i Sverige, hade ett kontor med knappt tjugo medarbetare, vars chef jag var. Jag ledde verksamheten och de gjorde som jag sa. Produktchefen, försäljningschefen och den avdelning som hade hand om tillståndsmyndigheten lydde under mig. Enligt dokumenten och utbetalningarna ingick också den opinionsbildare bland läkarna som någonstans i Sverige utövade sitt yrke, och som när vi behövde honom, la sin funktion som auktoritet i vågskålen för Lilly i form av vetenskapliga – eller till synes vetenskapliga – rapporter och artiklar, men det var inte riktigt allt.

På mitt kontor fanns också en dam som visserligen också lydde under mig, men som samtidigt hade direktkontakt med högsta ledningen. Hon vakade över finanserna och var skyldig att hela tiden avlägga rapport. Jag hade en budget, men varje utgift gick via hennes skrivbord, och det som gick via hennes skrivbord gick vidare till Genève. När allt kom omkring var det ju de som betalade. Mitt kontor i Sverige lydde under det i Köpenhamn, som i sin tur hade ansvar för hela Norden. Varje ekonomisk begäran som gick utöver budget måste godkännas respektive betalas från Köpenhamn och slutligen av Genève.

Och alla lydde vi under London och London i sin tur under huvudkontoret i Indianapolis. Denna ordning skulle få betydelse för historiens fortsatta utveckling.

Naturligtvis var mina initiativ önskvärda – ja, de krävdes rent av. Vinprovningarna och jazzfestivalen var idéer från mitt kontor, men ett initiativ är ingen garanti för ökad omsättning. För att öka omsättningen krävdes det investeringar. Cheferna måste övertygas. Alla mina initiativ övertygade dem.

Fortsättning följer