Vioxx – historien upprepar sig? – Piller och Profiter: Kapitel 5

John Virapen (1943-2015) som tidigare var svensk VD för ett av världens största läkemedelsbolag säger att han var ett redskap åt en industri som dödar människor. NewsVoice publicerar kapitel 5 i hans bok “Side Effects: Death” som på svenska fick titeln “Piller och Profiter”. Se alla publicerade kapitel.

”Den som inte minns det förflutna  är dömd
att upprepa det” – George Santayana

Tjugo år efter benoxaprofen-katastrofen var det dags igen. Denna gång handlade det om Vioxx som var tänkt att bli ytterligare en blockbuster mot smärtor vid reumatiska sjukdomar och åkommor. Läkemedlet togs fram och marknadsfördes av Merck Sharp & Dohme.

Det verksamma ämnet i Vioxx heter rofecoxib, och det är, liksom benoxaprofen, en så kallad Cox-2-blockerare. Det som skiljde det från benoxaprofen var en enda molekyl, vilket gav firman Merck rätt att registrera ett nytt patent för det verksamma ämnet. Ett sådant patent ger företaget exklusiv rätt att under tjugo år tjäna så mycket pengar som möjligt på substansen. När patentet gått ut kan vem som helst göra egna lågpriskopior.

Allt inom läkemedelsindustrin handlar om dessa patent. Patenten är en förutsättning för att läkemedelsindustrin år efter år kan ta ut enorma vinster.

Läkemedelsindustrin gör också allt för att söka nya patent för gamla produkter. Vilka framsteg kunde inte medicinen ha gjort om dessa pengar hade investerats i riktig forskning?

Dessutom är det viktigt att veta att varken benoxaprofen eller rofecoxib i Vioxx kan bota reumatism. De kan lindra och motverkar symptomen, i detta fall smärtan. Kroniskt sjuka personer garanterar livslång omsättning – ett läkemedel som botar skulle ju förstöra en sådan marknad.

Än en gång sattes marknadsföringsmaskineriet i gång. Det nya verksamma ämnet kom ut på marknaden utan att man hade tagit sig tid att testa det tillräckligt i långtidsstudier. Tid är när allt kommer omkring pengar.

Myten om tolerabilitet

När det gäller Vioxx fanns det i en vägledande studie allvarliga tecken på problem som det verksamma ämnet orsakade i hjärt-kärlsystemet [23], men trots att man redan tidigt kände till den höga risken för hjärtinfarkt vid användning av Vioxx, föredrog man att se informationsläget från ett annat perspektiv [24] det vill säga ur läkemedelsindustrins perspektiv.

Detta mycket speciella perspektiv var följden av ett ”rent teoretiskt övervägande” och i ”avsaknad av några som helst bevis”, som British Medical Journal – en ansedd, kritisk facktidskriftförsäkrar [25], men läkemedelskoncernen var fast besluten att framställa saker och ting i deras rätta dager. Som svar på nämnda studie utarbetade man den 22 maj 2001 ett pressmeddelande med rubriken: ”Merck bekräftar på nytt den gynnsamma säkerheten för hjärta och kärl vid Vioxx®”.

Många publikationer från Mercks rådgivare stödjer denna uppfattning. Riskerna vid användningen av ett nytt läkemedel har enligt ordföranden för den tyska läkarkårens läkemedelskommission, professor Müller-Oerlinghausen, ökat oerhört genom den nya strategin hos läkemedelsjättarna.

”Nya läkemedel godkänns i allmänhet samtidigt i flera länder och marknadsförs aggressivt. Därför drabbas plötsligt tusentals människor i hela världen av oväntade biverkningar.” [26]

Just så är det. Och myten om tolerabilitet återupplivas gång på gång: Detta är exempel på marknadsföring för antireumatiska läkemedel:

• Benoxaprofen (Coxigon®): ”Utmärkt tolerabilitet för magen”
• Indoprofen (Flosin®): ”Överlägsen tolerabilitet”
• Rofecoxib (Vioxx®): ”Bevisad gastrointestinal säkerhetsprofil”
• Ketorolac (Toratex®): ”Drabbar smärtan och inte människan”
• Tolmetin (Tolectin®): ”Maximal avsaknad av biverkningar”

Alla nämnda läkemedel togs bort från marknaden på grund av intolerabilitet.

Frågorna är:

• Hur många människors liv och hälsa ska offras innan ett läkemedel måste tas bort från marknaden? Var går gränsen?
• Vilken siffra står på den ena sidan av ekvationen, omsättningen, och vilken står på den andra i form av förstörda människoliv?

”De flesta tillbakadraganden från marknaden kommer inte som en överraskning” [27], bekräftar Wolfgang Becker-Brüser, utgivare av Arznei-Telegramm. Riskerna framträder oftast långt tidigare. Ändå saknas en systematisk granskning av orsakerna till oväntade biverkningar.

Istället tenderar läkemedelstillverkare att bagatellisera oönskade biverkningar, ibland också med avsikt. Och då har jag uttryckt mig försiktigt.

Vioxx stod för tjugo procent av Mercks omsättning i Tyskland. Året innan produkten drogs in från marknaden var den totala globala omsättningen för Vioxx 2,5 miljarder dollar. Och detta trots att man redan ett år efter introduktionen på marknaden kände till de skadliga och dödiga biverkningarna – eller kunde ha känt till, beroende på hur man ser på saken.

Efter att skandalen blivit känd i Tyskland drogs Vioxx ganska snabbt bort från marknaden. Hade läkemedelsindustrins chefer drabbats av samvetsbetänkligheter? Så var det nog inte. Det lönade sig helt enkelt inte längre. Två veckor innan det verksamma ämnet rofecoxib i Vioxx återkallades fick Merck ytterligare en Cox-2-blockerare godkänd i Tyskland. Det verksamma ämnet vad etoricoxib och läkemedlet såldes under märkesnamnet Arcoxia. Det var helt enkelt lönsammare att aggressivt marknadsföra det nya läkemedlet, och än en gång utnyttja miljontals aningslösa patienter som försökskaniner, än att ta in det läckande fartyget för reparation.

Med Prexige introducerade läkemedelsföretaget Novartis 2006 ytterligare en Cox-2-hämmare på den tyska marknaden. Efter Vioxx-skandalen hade man skjutit lite på godkännandeförfarandet. När stormen hade lagt sig satte man igång igen. USA och Schweiz vägrade till exempel att låta registrera substansen lumiracoxib. Den 11 augusti 2007 drogs tillståndet för lumiracoxib in i Australien sedan det rapporterats om åtta patienter med svåra biverkningar, varav två med dödlig utgång och ytterligare två som ledde till levertransplantationer [28]. I Tyskland ordineras det verksamma ämnet fortfarande, i USA och i Schweiz har det däremot aldrig godkänts.

Arcoxia finns fortfarande kvar på marknaden. Frågan är om inte alla Cox-2-hämmare uppvisar samma problem. Det problematiska med dem är att de är väldigt spridda, vilket inte beror så mycket på deras verkan som på den massiva marknadsföringen. Det räcker med relativt små grupper av försökspersoner för att uppfylla de normala kraven för att godkänna dylika ämnen.

Poängen med dessa storsäljande läkemedel är den otroliga mängden ordinationer på kort tid. Det var något nytt som inte hade förutsetts i riktlinjerna för godkännandeprocessen.

Historiens lärdomar

Vilka lärdomar går det att dra av dessa händelser? De förslag som British Medical Journal presenterade stämmer bra överens med de slutsatser som var och en skulle komma fram till efter att ha läst min historia. De föregriper kortfattat några av de resultat som jag kommer att tala om mer i detalj i de följande fem kapitlen:

• Patienterna skulle vara säkrare om läkemedelskoncernerna var rättsligt ålagda att publicera alla allvarliga biverkningar och kontraindikationer omedelbart efter det att en studie avslutats.
• Införande av en lagstadgad förpliktelse att publicera alla allvarliga komplikationer efter det att studierna avslutats.
• Klart definierade ekonomiska gränser mellan läkemedelsindustrin, forskarna i de kliniska försöken och den systematiska utvärderingen av data [29]

I Berlindeklaration ställs krav på insyn i alla uppgifter som är relevanta för ett läkemedels säkerhet och ordinationer.

Becker-Brüser säger:

”Det måste bli slut på hemlighetsmakeriet. […] Tillverkarna måste i lag åläggas att publicera alla studier och rapporter om biverkningar som är relevanta för godkännandet senast inför marknadsintroduktionen.”

Detta borde vara självklarheter, men så sker inte i praktiken. Det är dock mycket osannolikt att sådana lagar någonsin kommer att antas, eftersom läkemedelskoncernerna på olika sätt utövar ett inflytande i syfte så inte skall ske. Inflytandet är starkt även på den politiska nivån. Här är ett utdrag ur den lista på personer som betalades av Eli Lilly för att inneha olika uppdrag:

• USA:s förre president George Herbert Walker Bush (ett år i styrelsen för Eli Lilly).
• George W. Bushs förre budgetchef, Mitch Daniels (f.d. vice vd för Eli Lilly).
• Sidney Taurel (vd för Eli Lilly och medlem av George W. Bushs Homeland Security Advisory Council).
• Den så kallade ”Nationella alliansen för psykiskt sjuka”, som sponsras av Eli Lilly och har sitt säte i Texas.

Även om dessa inte samtidigt arbetade hos Lilly är det högst sannolikt att dessa politiker är mycket lojala gentemot sin tidigare arbetsgivare. I synnerhet som detta företag tillsammans med övriga företag i branschen bidrar med stora donationer till det politiska partiet, vilket är vanligt i USA.

I Tyskland är situationen ungefär densamma: Herr Schröder fick en specialinbjudan av läkemedelsrepresentanter till Frankrike ”på ett glas vin” när den förestående hälsovårdsreformen hotade att inkräkta på läkemedelsindustrins vinster. Schröder tillkännagav därefter ”korrigeringar” av dessa reformer [31].

Är läkemedelschefer kloka politiker? Bör man följa deras råd? Är en kväll och ett glas vin tillräckligt för att en politiker ska fatta långtgående politiska beslut som gynnar läkemedelsindustrins intressen?

Fortsättning följer

Referenser