Ahlmark: En frihetlig syn på jämställdhets-integration i akademin

OPINION. Jämställdhetsarbete har länge bedrivits på universitet och högskolor, men 2016 gav Löfvens regering i uppdrag till ”Nationella sekretariatet för genusforskning” att leda en vidgad ansats beträffande jämställdhetsintegrering. Uppdraget har senare övergått till Jämställdhetsmyndigheten.

Text: Dan Ahlmark | Ahlmark är ekon lic och jur kand. Efter arbete i industrin och konsultföretag i Sverige och utlandet samt forskning vid EFI/HHS startade han ett konsultföretag 1980 med inriktning på affärsutveckling och konkurrensstrategi. Han gav 2017 ut boken ”Vakna upp! Daqs att dö! Libertarianism och den Civila VälfärdsStaten”.

De resultat, som hittills framkommit, anger dock, att det egentliga målet för dem, som lett jämställdhetsarbetet i akademin, inte verkar ha varit jämställdhet (och då i första hand mellan kvinnor och män). Att döma av observationerna redovisade i Arpi & Wyndhams (A&W) utförliga beskrivning av arbetet (1) har det mera gällt att få människor inom akademin att tänka på det sätt, som postmodernismen anger vara korrekt.

Det innebär alltså en direkt indoktrinering av en kollektivistisk ideologi och driven av den svenska staten. Den socialdemokratiska regeringen har praktiskt sett gett möjlighet för en radikal vänsterrörelse att indoktrinera offentligt anställda svenskar med en ideologi, som staten därmed godkänt. Det gäller då en i samhället ny ideologi med visst samband med marxismen och med synsätt, som inte stöttas av traditionella vetenskapliga metoder, och för vilkas slutsatser om samhället inga empiriska bevis finns.

Dessvärre är det högst osäkert, om dess metoder är ändamålsenliga för det avsedda syftet dvs att åstadkomma jämställdhet i meningen att män och kvinnor konsekvent behandlas på ett likartat sätt.

Målet för arbetet syns istället vara att favorisera kvinnor och att till deras fördel utnyttja liknande partiska urvalsmetoder, som man påstår män tidigare använde. Det senare torde då ha skett, när misstro och fördomar beträffande kvinnors kompetens fanns hos många, men sådana systematiska fördomar kan dock inte längre beläggas inom akademin (2).

Arbetet att förbättra jämställdheten på området är av uppenbart intresse för libertarianer, som ju strikt hävdar individens rättigheter. Syftena för jämställdhetsarbetet borde från libertariansk utgångspunkt främst vara två:

1. Kvinnor ska i alla avseenden behandlas på ett helt jämställt vis. Målet vid tillsättningar ska alltid vara, att den dugligaste individen tillsätts och utan hänsyn till kön (alt. genus). Val av lämpligaste person ska här – liksom inom annan offentlig sektor – helt ske på meritokratisk bas (brett tolkat).
2. Valet ska syfta till att med beaktande av individuella rättigheter skapa största möjliga nytta för samhället.

Inledningsvis kan sägas, att den politik, som numera tydligen ofta används inom jämställdhetsarbetet på vissa akademiska arbetsplatser, inte syns uppfylla något av dessa syften.

Beträffande det första målet gäller som alltid, att människor ska betraktas som oberoende och helt jämställda individer. Den regeln råder oavsett kön eller genusval. Men synsättet innebär också, att individer av ett kön inte har något som helst ansvar för vad andra människor – och av hans/hennes kön – tidigare gjort i historien.

Som vit man har jag t ex inget som helst ansvar för vad andra vita män gjort i Sverige, Europa eller världen. Och inte heller för vad svenska professorer tidigare haft för eventuella fördomar beträffande kvinnliga sökanden till akademiska poster. Det innebär då, att kvotering av det skälet är i dagens situation av ondo – givet att aktuella tjänstetillsättningar sker korrekt.

I Sverige ska vi inte straffa män idag för vad män tidigare gjort. Vad det nu gäller är att tillsätta den bästa kandidaten alldeles oavsett vilken post det gäller. Det är också vad reglerna säger, men det verkar inte efterlevas i praktiken (3).

Argumenten för att tillsättningsförfarandet mm inte kan göras neutralt idag håller knappast. Det empiriska underlaget för påståendet är för svagt (4).

Kanske de, som arbetar med integration, tror på den postmodernistiska synen, att objektiv kunskap och objektiva ställningstaganden överhuvudtaget är omöjliga och därför ser bias som naturlig. Denna kunskapsteoretiska syn är dock trams (5).

Samma svårigheter som vanligt gäller självfallet de sakkunnigas värderingar av angreppssätt och metoder mm, men könsmässig bias och särskilt med den uppmärksamhet frågan har idag bör kunna undvikas vid tjänstetillsättningar. Regeln är: ”Må bäste person få posten”.

Men det är idag en tydligt kontroversiell ståndpunkt, eftersom andra utfall gällande kön än 1:1 tros ange bristande jämlikhet. Annat tolkas som att diskriminering förekommer, och detta ses som den enda möjliga förklaringen. Man tror att lika möjligheter direkt ska ge lika utfall. Alla skillnader innebär, att orättvisa föreligger och sägs tyda på partiska bedömningar, vilka bör justeras.

Eftersom den historiska andelen manliga – säg professorer – varit betydligt högre än andelen kvinnliga och ännu överstiger denna, är frågan vad göra. Ett svar är, att man ska justera för denna olikhet, som man utgår från är orättvis.

Historiskt kan det ha gällt – men idag?  Andra anledningar till förhållandet kan finnas såsom att andelen kvinnor i ett ämne, som doktorerat och valt en akademisk karriär, är mycket lägre än männens. Urvalsbasen är alltså mindre. Även andra skäl kan anföras. I diskussioner om orsaker till förhållandet glider man ibland in på argumentet, att ”strukturella orättvisor” i samhället i övrigt (orsakade av barnafödande, mera hemarbete för kvinnor osv) hindrar de sistnämnda att ägna samma tid åt karriären som män.

Ska man då justera för detta generella samhällsproblem genom att i akademin tillsätta objektivt sett sämre kvalificerade kvinnor till poster (kallas här ”könskompensation”), tills man får en jämn fördelning (1:1)? Justeringar av detta slag motiverade av någon syn på ”rättvisa” leder snabbt till att bara enkla kriterier, som är mätbara, blir avgörande.

Men detta skulle innebära, att samhället ska kompensera för alla en människas medfödda egenskaper! Det bryter direkt mot flera individuella rättigheter och skulle allmänt vara en skam. Men frågan här gäller egentligen bias avseende värdering av kandidater till en tjänst, och där kvinnor påstås blir diskriminerade.

Det skulle då vara i likhet med att sakkunnigas val i andra ämnen styrs av deras politiska eller ideologiska värderingar. Om man tittar på exempelvis situationen i fakulteter som sociologi, statskunskap, journalistik, litteraturvetenskap mm finns många tecken på partisk utnämningspolitik. Den ideologiska fanatismen och intoleransen hos många med socialistisk och kollektivistisk ideologisk syn är välkänd och verkar naturligtvis även i akademin.

Kandidater med högeråsikter diskrimineras. Det förklarar den bedövande majoriteten för socialister i högre tjänster i vissa fakulteter. Motståndare till vänsteråsikter har det mycket besvärligare, och missbruket är nog så svårt att påverka, att det blir nödvändigt att införa kvoter utifrån politisk åskådning (6). Detsamma gäller exempelvis journalister och chefer i offentliga media (TV och radio).

Till skillnad från dessa områden är en rimlig förmodan, att idag – och med den uppmärksamhet frågan fått – den eventuella biasen i sakkunnigbedömningar inom akademin till nackdel för just kvinnor är mycket låg. Och kanske är det så idag, att kvinnor värderas mera positivt än vad som är berättigat?

Beträffande de med vänsteråsikter kan inte dessa i stor utsträckning antas vara negativa till kvinnor, och socialliberaler, liberaler och frihetliga är det definitivt inte. Ingen nämnvärd ideologi idag är emot kvinnor. Grundligheten och objektiviteten i meritvärderingen avseende just kvinnor torde vara betydligt högre än vid andra chefstillsättningar. En fortsatt betoning av könsneutralitet i akademin torde kunna hantera problemet och garantera rättvisa.

Nu är detta troligen inte tillräckligt för jämställdhetsintegrerarna, vars mål antagligen är att tillsätta i alla fall högre tjänster  ”jämlikt” dvs 1:1, trots att skälen för kvotering är mycket svagare än på andra områden. Problemet är, att det medför orättvisa mot mera kvalificerade män. En annan fråga är mera teknisk: ska man i fall av könskompensation ta hänsyn till urvalsbasen dvs att könen väljer yrkesinriktning på olika vis.

Eftersom mäns och kvinnors yrkesval skiljer sig, medför nämnvärda skillnader i könsandelar avseende deltagande i olika yrken underliga resultat, ifall regeln 1:1 gäller. Sådana utfall kan sägas vara speciellt orättvisa. Någon förbättring vore att antalet män-kvinnor i någon lämplig urvalsbas gällande ett yrkesområde får bestämma den proportion, som ska råda gällande tillsättning av i alla fall chefsposter. Frågan är sedan vilka tjänster i akademin, som ska omfattas av könskompensationen.

Ifall man nu skulle välja en sådan politik och även låta den gälla mera allmänt inom offentliga sektorn, bör naturligtvis yrken, där yrkesskickligheten är avgörande för liv och lem undantas. Vi kan exempelvis inte låta utövandet av kirurgisk yrkesverksamhet påverkas av könshänsyn. Av respekt till människolivet ska bara de allra mest kvalificerade på ett område arbeta med sådant, även om dessa tillfälligtvis kanske är män. Antalet av dylika undantagsyrken är okänt.

Det finns ingen principiell anledning att kräva, att näringslivet använder samma regler. Egendomsrätten ska gälla även vilka människor ägarna eller deras representanter får anställa och befordra. Huvudorsaken till att frågan kan vara aktuell i privata företag är, att vinstmotivet är för svagt där. Annars leder ju generellt självbevarelsedriften till korrekta ledarval. Men vinstincitament gäller inte i den offentliga sektorn.

I ett libertarianskt samhälle skulle detta knappast vara ett samhällsproblem pga den respekt för individen och vikten av dennes yrkesskicklighet, som genomsyrar ett sådant. I dagens samhälle, där socialdemokratin systematiskt utser partianhängare till viktiga poster oavsett hänsyn till andras bättre meritering, är regeringens hänsyn gällande just kön något löjeväckande.

Medan argumentet om kvotering baserad på justering av historisk orättvisa inte är godtagbart, kan kvotering baserad på tillförlitliga data gällande diskriminering idag – och av vad slag det än gäller – tillfälligtvis övervägas i en demokrati. Beträffande just akademin och tjänstetillsättningar verkar dock en sådan empirisk grund inte finnas. Och under alla förhållanden bör sådana regler vara offentliga och beslutade av riksdagen. Samtidigt bör jämställdhetsarbete i akademin byggd på postmodernism och ideologisk indoktrinering avslutas omgående. Ideologin är gravt felaktig och har ingen empirisk bas.

Text: Dan Ahlmark

1. Arpi, I., & Wyndhamn, A-K &, 2020, Genusdoktrinen, t ex s.245, 307. Fri Tanke, Stockholm.
2. A&W, a.a., s. 256, 297f (forskningsmedel).
3. A&W, a.a., s. 250-8.
4. A&W, a.a., s. 255f, 293, 295, 297ff, 167f (utländska studier)/
5. https://nyadagbladet.se/kronikor/ar-postmodernismens-samhallsteori-trovardig-del-2/
6. Ahlmark, D., 2017, VAKNA UPP! DAGS ATT DÖ! Libertarianism och den  Civila VälfärdsStaten, s.202-4. Realia Förlag, Stockholm.