OPINION & GEOPOLITIK. Denna artikel redogör i sammandrag för hur allmänna humanitära förhållanden kan kraftigt förbättras den dag då de anglo-amerikanska aggressionsmakterna lägger ner ambitionerna att genom imperialism fragmentera och balkanisera rubrikens öststater.
Att förbättra de demokratiska förhållandena är dock en sekundär uppgift eftersom det historiskt har visat sig, att demokrati har sina uppenbara risker. Det är nästan undantagslöst demokratiska stater som under det senaste seklet förorsakat krig i den västliga hemisfären men också globalt.
Närmast gäller det att beskriva det psykopatiska destruktionsmönster som från västerländskt håll riktats mot främst Sovjetunionen och sedan Ryssland under mer än 40 års tid. Det är psykopatiskt därför att anledningen till aggressionerna hela tiden har varit oklara, förutom ett ledmotiv att förstöra. Något ansvarstagande för utförd destruktion har heller aldrig varit aktuell.
Låt mig börja redogörelsen vid år 1979. Det var det år då USA:s president Jimmy Carter gav sin säkerhetsrådgivare Zbigniew Brzezinski i uppdrag att i Sovjetrepubliken Afghanistan, skapa en terrorstyrka på 40 000 man, finansierad med narkotikapengar och med uppgift att dra in Sovjet i ett krig. Tanken var att ett förödande krig skulle få Sovjet att förblöda och kollapsa. Operationen lyckades, och inte bara Sovjet kollapsade efter tio år, utan även Afghanistan drogs in i en dödskamp som ännu pågår. Det blev en dubbelseger för USA – en terrorstyrka, Mujahedeen, hade skapats, som sedan i olika förgreningar kunde fram till nu stå för helvetesskapande åtgärder i Mellanöstern. Sovjet kollapsade och därmed skapades förutsättningar för en ekonomisk våldtäkt av Ryssland.
1990-talet var rövarnas tid
De arbetade med stöd av Georg Bush och CIA samt bankmännen till dess att Bill Clinton tog över med målet att förvärra Rysslands situation ännu mer. Verktyget fick bli Boris Jeltsin och en samling ryska överlöpare som såg till så att Jeltsin aldrig behövde bli törstig. ”The Jeltsin maffia” arbetade effektivt med att leda ett utblottat Ryssland fram mot stupstocken. Genom ett presidentval 1995 helt styrt av USA lyckades dock Jeltsin sitta kvar ännu en period över fem miljoner ryssars och vitryssars lik. Så många avled nämligen under den humanitära kris som CIA:s slakt av den ryska ekonomien medförde.
I Belarus, som var starkt bundet till Ryssland kunde inte Lukasjenko stillatigande åse våldtäkten av de slaviska folken. Han grep makten 1994 för att rädda sitt folk.
Några år senare skulle Vladimir Putin med järnhårda nypor agera på liknande sätt för att rädda Ryssland från de västliga vampyrerna, men uppförsbacken kom att bli lång och svår för Putin. Inte på grund av hans göranden, men därför att Onkel Sam genom en av Paul Wolfowitz godkänd doctrin, som:
”states that the first objective of American foreign and military policy is, to prevent the re-emergence of a new rival on the territory of the former Soviet Union or elsewhere, that poses a threat to US unilateral action…”
USA ville fortsätta att vara herre på täppan och därför måste Putin hela tiden svartmålas och tryckas ner för att Onkel Sam skulle kunna stoltsera på toppen.
Ett sätt att komma åt Putin och Ryssland skulle vara genom att främst Ukraina skulle omvandlas till en lydig marionett och så långt har man lyckats. Chefen för USA:s omstörtande verksamhet Carl Gersman kunde i september 2014 utropa att: ”Ukraina är den största trofen och ett viktigt steg på vägen att störta Putin”. Sedan återstår då Belarus, där en regimförändring i landet skulle göra den möjligt för NATO att föra fram sina vapen 300 km närmare Moskva.
Genom att stödja ukrainska och baltiska nazister med en kraftig support från USA har personer som Roman Protasevich, som tillhör nazistiska Azov-bataljonen, utifrån kunnat organisera omstörtande verksamhet i Belarus och Ryssland, allt medan västerländska medier, som känt lukten av blod, klappat händerna och lovordat demokratin.
Varför inte lyssna till svenska Utrikespolitiska institutets beskrivning av förhållandena i Belarus:
”Detta återspeglar att Belarus under Lukasjenkos tid vid makten har förvandlats från en sluten sovjetrepublik till ett modernt och mer öppet samhälle. Statens roll i ekonomin har minskat under 2010-talet från 70 till 50 procent av BNP, och privata företag inom turism-, livsmedels- och IT-sektorerna har vuxit snabbt på bekostnad av statlig industri. Levnadsstandarden har stigit och bildningsnivån höjts så att andelen studenter per capita är bland de högsta i Europa.”
Men det hindrar inte avgrundskören från andra sidan Atlanten att se Rysslands och Belarus ödeläggelse som livets mening. För bara några år sedan gav Pentagons närstående tankesmedja Rand Coopration, ut en pamflett med titeln: ”Overextending and Unbalancing Russia”. Det är mycket allvarligt eftersom amerikanarna numera är experter på förstörelse av andra länder. När man beaktar hur de, efter att ha förstört ett antal länder runt om i världen, nu också håller på att förstöra sitt eget land, förstår man kraften i den destruktiva dynamiken. Allt detta som har skett får kraftfull hjälp från massmedia.
- Ryssland och Belarus har aldrig under de senaste 40 åren hotat några stater.
- USA/NATO har alltid under de senaste 40 åren hotat en mängd stater bla Ryssland och Belarus.
Hoten har i första steget utgjorts av ett medialt krig. I steg två har en ekonomisk krigföring tillämpats. Steg tre har man tänkt att NATO:s militärmakt ska avsluta. Som insats använder man några hundra miljoner européers liv, en trappstege som når långt ner i avgrunden.
Text: Hans Myrebro
