Nutidens kallare klimat ger mer oväder

KALLARE KLIMAT. Om det globalt blir något kallare, ”krymper” atmosfären en smula. Det får jetströmmar på båda halvkloten att gå mer i bukter. På norra halvklotet släpper de ibland in varm luft från söder och ibland kall luft från norr ­ – och omvänt på södra halvklotet.

Text: Tege Tornvall, nätverket, Klimatsans

Det skapar mer oro i atmosfären med större temperaturskillnader och mer och starkare vindar. Precis vad vi nu upplever. Det uppträder cykliskt och har hänt i tusentals år. Men minnet är kort ­ och selektivt.

Om man ser människan som en störning i den ”heliga” Naturen, vill man ogärna tro att denna natur kan sparka bakut och vill hellre tro att människan genom sin blotta existens stör det idealtillstånd som annars skulle råda.

Att mer värme och koldioxid skulle kunna förbättra detta tillstånd är i Naturkyrkan (vår nya religion) en kättersk tanke.

I verkligheten ser det ut så här

Atmosfärens marknära temperatur beror främst på hur mycket kortvågig solvärme som når mark och hav. Hinder på vägen är moln, sot och partiklar, mörka dygns- och årstider samt minskande solvinkel närmare polerna.

Den marknära atmosfären värms också av den kompression som Jordens gravitation utövar på atmosfärens samlade massa – en följd av allmänna gaslagen. Den gäller på alla planeter med atmosfär – oavsett atmosfärens sammansättning.

Utgående långvågig strålning från jordytan kan i viss mån värma främst vattenånga men även koldioxid vid vissa frekvenser. Men dessa frekvenser är nu nästan mättade. Verkan av mer koldioxid är därför marginell och logaritmiskt avtagande.

Koldioxid är i stället växternas livsnödvändiga näring och ger genom fotosyntes atmosfären dess lika livsnödvändiga syre. Rådande CO2-halt är trots sentida tillskott historiskt låg. Tidigare eror med rikare växt- och djurliv var flera grader varmare och hade flerfalt högre CO2-halter,

Sedan drygt 2,5 miljoner år upplever Jorden en istid med fasta landisar på både Grönland och Antarktis och längre nedisningar och kortare värmeperioder.

Efter senaste, ca 100.000 år långa nedisning lever vi i slutet av en 10-15.000 år lång värmeperiod. Nästa punkt på klimatets dagordning är troligen en ny nedisning – kanske inte så långt borta.

Men världens klimatalarmister vägrar inse eller erkänna detta. De varnar för mer värme men inte för mer kyla. Ändå är kyla det stora hotet. Mångfalt fler dör av kyla än av värme. Tvärtom gynnar värme växtlighet och liv.

Den globala uppvärmning som alarmister varnar för är tvärtom en välkommen återhämtning. Mer värme och koldioxid stimulerar växtlighet och grödor.

Det är nämligen så att varmare hav gasar ut koldioxid, och kallare löser = absorberar koldioxid. Sedan Lilla Istiden har mer inkommande solvärme värmt mark och hav så att Jordens globala medeltemperatur ökat en dryg grad.

Det har tillsammans med växtförädling och bättre odlingsmetoder ökat världens skördar mer än fem gånger sedan 1930. Fler har fått det bättre. Färre lider nöd och svält. Vad är problemet?

Lilla Istidens köldperioder medförde missväxt, nöd och svält runt om i världen. Värst här var troligen åren 1697/98. Då svalt 100.000 människor i Sverige och 80.000 i Finland ihjäl. Det vill vi inte gärna ha tillbaka!

Text: Tege Tornvall, nätverket, Klimatsans