Den postmodernistiska arbetsmetodiken i akademin – Del 1

POSTMODERNISM & KULTUR. Den statliga myndigheten – Nationella Sekretariatet för Genusforskning (NSG) –  erhöll av Regeringen uppdraget att under några år leda jämställdhetsarbetet inom svenska högskolor och universitet. NSG införde då ett för många i akademin nytt sätt att betrakta världen och jämställdhet.

Text: Dan Ahlmark | Läs även del 2 (av 2)

Jag har tidigare granskat aspekter av den postmodernistiska filosofi och feministiska ideologi, som styrde deras arbete (1)(2). Nedan uppmärksammas den praktiska arbetsmetodik, som utnyttjades, såsom den återges i den detaljerade granskning av jämställdhetsarbetet, vilken utfördes av Arpi & Wyndham (3). Den förstnämnde – en journalist – samarbetade då med Anna-Karin Wyndhamn, som var anställd i NSG och arbetade som samordnare i integreringsarbetet.

Vilka var de egentliga målen?

Det är inte märkligt, att jämställdhetsintegrering lett av en institution, som sysslar med s k genus”vetenskap”, inte gäller införande av just jämställdhet. Att motarbeta diskriminering och arbeta för jämställdhet och likabehandling blev heller inte huvudsyftet. Istället var målet att: ”omorganisera befintlig verksamhet ” och ”förändra de maktstrukturer som ger diskriminerande effekter (4)”. Intresset är i mycket knutet till postmodernismens besynnerliga uppfattning om maktrelationer i samhället. Ideologins samhällssyn gällande existensen av ett patriarkat och dess maktutövning genom ett antal mystiska maktordningar och hierarkier i samhället – var och en med samhällsgrupper rangerade i en viss privilegie/förtrycksordning – präglade arbetet. Patriarkat innebär bl a en (numera måhända opersonlig) underordning av kvinnorna i samhället.

De verkliga målen för NSG:s kulturmarxister avseende projektet syns ha varit två: (a) att påverka maktstrukturen i akademin genom att handfast öka kvinnornas inflytande genom att tilldela dem en högre andel av akademiska chefsposter, samt (b) att indoktrinera förvaltning och om möjligt lärare/forskare beträffande den genusvetenskapliga synen på makt och olika delar av kulturmarxistisk feministisk ideologi.

Man kan säga, att det analysperspektiv som valdes: postmodernistisk  kunskapssyn och social konstruktivism samt dess samhällssyn (kontinuerliga maktrelationer kopplade till privilegier och förtryck i hierarkier bl a kön) helt låser valet av problemställningar och lösningar. Svaren är i stort sett förutbestämda, och man når det resultat man vill ha.

Så likabehandling är inte målet utan olikabehandling baserat på kön blir resultatet (självfallet dolt eftersom det bryter mot dagens regler) (5). Då kvotering inte tillåts, tvingas man då till många krumbukter för att ändå nå sina mål gällande kvinnors avancemang. En del av det praktiska arbetet i förvaltningarna att förbättra kvinnors position i den akademiska världen bryter därför –  enligt A&W:s beskrivning – emot i alla fall avsikten med gällande lagar. Man kringgår dem för att ändamålet helgar medlen. Det som gäller är inte jämställdhet i villkoren utan mätbara mål för kvinnors avancemang. Det innebär uppenbarligen att så småningom nå relationen 1:1 gällande utnämningar till högre akademiska poster. Hänsyn i urvalet till olika antal sökande (män eller kvinnor) eller någon annan rimlig grund verkar inte vara aktuellt. NSG:s mål syntes alltså gå långt utöver riksdagens syn på jämställdhet.

Kartläggningar

Jämställdhetsintegrerarna var negativa till, att universiteten mm inledningsvis kartlade den ojämställdhet, som kunde finnas inom dem. Huvudargumentet syntes vara, att man visste, vad som var fel och därför behövdes inga undersökningar. De flesta ideologer är ju övertygade om att de – till skillnad från de okunniga – känner till sanningen. Kartläggningar anses heller inte förändra något i sig. Attityden mot kartläggningar liknar den allmänna attityden till ökad kunskap. Kunskap ses av NSG som främst systembevarande och en metod för patriarkatet att utöva makt. Det viktiga är, att människor verkligen får korrekt kunskap, men andra skäl till inställningen kan vara, att institutioner genom undersökningar skulle kunna finna, att inga nämnvärda missförhållanden existerade där, vilket då skulle öka motståndet mot kraven från myndigheten.

Inledande kartläggningar skulle troligen bara vara begränsande för jämställdhetsprojektet. Fastställda nulägen kan senare också innebära bekymmer för detta, ifall senare mätningar visar, att de anställda anser, att läget försämrats just genom insatserna. Så fördelen med att agera utan att veta nuläget i olika avseenden är, att man får svårt att senare allmänt värdera projektets resultat i dess helhet.

Kategorier och normer

Postmodernistisk teori har synen, att kategoriseringar och normer är av ondo och endast tjänar patriarkatets makt. Normer är knutna till kategorier, vilka enbart är socialt skapade och som bör brytas ned, eftersom de stödjer patriarkatets maktställning. Viktiga kategorier utgörs ju av indelningarna av människor utifrån kön, religion osv, och dessa grupper påverkas starkt av samhällets maktrelationer. Därmed är de väsentliga för de privilegier och förtryck, som grupperna tilldelas enligt systemet.

Normernas funktion är inte främst att underlätta samverkan i samhället, och  rådande föreställningar om olika människor bör vanligen enligt postmodernistiskt synsätt motarbetas. Tolerans av det existerande bevarar troligen bara privilegier och säkrar förtryck. Det etablerade och existerande är sannolikt fel och bör brytas ned med normkritik. Och även utan förtryck från fysiska personer, kan normerna i sig sägas utöva ett kontinuerligt förtryck mot olika grupper.  Men om normer ska rivas ned för att ge utrymme för något nytt, är frågan: vad är det nya? Ständig kritik av alla normer eftersträvas, men det ställs inte krav på, att man preciserar ett bättre alternativ, innan man river ner det existerande.

Kunskap

Beträffande postmodernismens fundamentala syn på mänsklig kunskap – att människor inte kan nå en säker sådan – har jag diskuterat skälen att avvisa den åsikten (2).  En konsekvens av den synen är, att all kunskap i samhället inklusive forskningen och dess resultat ses dels som subjektiv och dels som präglad av maktrelationer. Kunskapens främsta syfte idag ses av kulturmarxister såsom att stödja patriarkatets makt. Överlägsen kunskap skapas då istället genom erfarenheterna hos samhällets förtryckta grupper, vilken kunskapssyn kallas ståndpunktsteori.  Vetenskap ses därvid egentligen som en maktkamp mellan grupper.  Påståenden om objektivitet ses främst som medel av någon grupp att nå en fördel och kan därför betraktas som ett konkurrerande synsätt i den ideologiska kampen.

Denna syn försvagar självklart meritokrati som ett möjligt huvudmål för jämställdhetsarbete. Kunskapen, som meritokratin bygger på, påstås ju nu i mycket präglas av maktrelationerna i landet. Att överlägset kunna formulera sådan kunskap torde då inte ses som särskilt bra grund för avancemang.  Den postmodernistiska kunskapssynen är därför föga förenlig med principen om meritokrati. Olikabehandling/särbehandling verkar därför vara avsedd att bli – och kanske är – den vanligaste policyn gällande exempelvis utnämningar i akademin, trots att all kvotering ännu (?) måste ske dolt.

Synen på kunskap och traditionell vetenskap minskar självfallet kvaliten men också uppslutningen bakom postmodernismens samhällshypoteser, som tillsammans bildar kulturmarxismen. En konsekvens av kunskapssynen är genus”vetenskapens” vägran att beakta forskning om biologiska skillnader mellan män och kvinnor. Genusvetarnas syn är, att kvinnors biologi inte har någon effekt gällande deras beteende. Problemet är då, att det numera finns ett betydande forskningsunderlag, som just påvisar sådana effekter (6).

Kan attityden då bero på, att man tror, att praktiskt sett spelar aktuella skillnader ingen som helst roll för den upplevda ojämlikheten mellan könen ?  Tja, jämställdhetsparadoxen (att kvinnor i ökad utsträckning väljer ”kvinnliga” yrkesinriktningar ju mer utvecklat samhället är) kan exempelvis inte anses ointressant eller oviktig, eftersom den påverkar antalet kvinnor, som söker sig till olika yrkesområden, men man är ovillig att se några skäl för skillnader i val av yrke mellan män och kvinnor som annat än kulturellt skapade eller könsförtryck.

I en följande artikel behandlas aspekter som postmodernismens mycket populära arbetsmetod: intersektionalitet och dess konsekvenser; undersökningar om påstådda könsfördomar verkligen finns i akademin, och olika argument för att förklara varför kvinnor diskrimineras, trots att belägg för detta saknas; arten av den politisering, som skett mm.

Ovan granskades jämställdhetsarbetets drivande mål, vilka bygger på dess rent ideologiska – inte på något vis vetenskapligt belagda – föreställningar om ett förtryck idag av kvinnor i samhället; projektledningens ovilja att basera arbetet på empiriska fakta; och de ideologiska föreställningarna om kategoriers och normers funktioner. Postmodernismens katastrofala kunskapsteori i kombination med dess obevisade samhällssyn ses som en märklig bakgrund till ledning av jämställdhetsarbete inom akademin, som fullständigt vilar på en traditionell västerländsk kunskapssyn.

Text: Dan Ahlmark | Läs även del 2 (av 2)

Referenser

1. https://nyadagbladet.se/kronikor/ar-postmodernismens-samhallsteori-trovardig-del-2/
2. https://nyadagbladet.se/kronikor/varfor-postmodernismen-har-fel-i-det-mesta/
3. Arpi, I., & Wyndhamn, A-K &, 2020, Genusdoktrinen. Fri Tanke, Stockholm.
4. A&W, a.a., s.78.
5. A&W, a.a., s.250-53, 257.
6. A&W, a.a., s.236f.