Auschwitz-Birkenau, Dantes inferno förbleknar i jämförelse

KULTURHISTORIA. För exakt 80 år sedan i slutet av 1941, anlades Auschwitz II, Birkenau (polska Brzezinka) för att fungera som förintelseläger. Av den anledningen – och att jag föddes samtidigt i september 1941 – skrev jag detta dokument som jag tycker ska uppmärksammas som ett av krigets mest fasansfulla minnen.

Text: Christer Nilsson, historiker, författare | Bild: Koncentrationslägret i Auschwitz-Birkenau, Polen. Licens: Public Domain

Tveka inte att stödja Christer Nilssons arbete genom att Swisha en valfri summa till hans nummer: 0709-661450

Antisemitiska nazister under ordförandeskap av Gestapochefen Reinhard Heydrich en konferens om judeproblemet. Här lades planen fram för hur beslutet om den ”slutgiltiga lösningen” av den judiska frågan praktiskt skulle genomföras. Det av Tyskland kontrollerade Europa skulle ”rensas” på judar från väster till öster. Syftet var att helt förinta judenheten. Ett beslut med oerhörda konsekvenser.

Antisemitismen var en grundläggande beståndsdel i Hitlers program. Antisemitism hette den magiska formel, varmed han förklarade alla missförhållanden i det tyska samhället och drog de politiskt förvirrade massorna över på sin sida. Antisemitismen var det redskap varmed han krossade rättssamhället, upprättade diktaturen och drog in det tyska folket i sina förbrytelser.

En stor del av Hitlers framgång berodde på att hans motståndare underskattade honom. Ledningen för det lilla parti han gick med i 1919 underskattade hans förmåga att få folket och makten på sin sida. De tyska politikerna underskattade på ett bedrövligt sätt hans politiska begåvning, och sedan han kommit till makten förlöjligade många människor över hela världen hans talanger som potentiell europeisk statsman. Ändå visade han sig vara en oroväckande effektiv statsman och en oroväckande framgångsrik strateg.

Från att ha varit en provinsiell demagog höjde han sig till en formidabelt respekterad ledare för en stor nation, till att slutligen stå i spetsen för världens största krigsmaskin. Men sommaren 1941 gjorde Hitler sitt mest katastrofala misstag – anfallet mot Sovjetunionen – då Führern ledde sitt folk rakt ner i avgrunden mot ett fasansfullt Götterdämmerung för Europas och världens länder och folk.

Koncentrationslägret i Auschwitz-Birkenau

Åren har gått. När jag nu en solig försommardag står vid Birkenaus (ursprungligen 300 stycken) långa träbaracker, det som också kallades Auschwitz II, som rymde 200 000 dödsdömda och var fyllda ända upp till taket av mänsklig nöd och obeskrivlig fasa, så vet jag att där magasinerades människor i väntan på att fösas in i gassalarna, lokaler där 2 000 samtidigt kunde pressas in och dödas med cyanväte.

Borta i skogen ligger resterna av de fyra krematorierna. Ett sprängdes av det ”Sonderkommando” som gjorde uppror på kvällen den 7 oktober 1944. Nu är allt sprängt. Ruinresterna lutar mot varandra, buskarna och sommarblommorna växer över gassalarnas spräckta murar, men perrongen är kvar och SS-männens vakttorn.

Slutstationen. Helvetet. Det var hit tågen från hela Europa anlände. Järnvägsspåren svinner bort kilometervis. Här på perrongen stod den ökände lägerläkaren Josef Mengele och sorterade de ankommande människorna till vänster eller höger. De arbetsföra till arbetsslavar i högst tre månader, de övriga till gaskammaren direkt. Mengele flydde efter kriget och har aldrig påträffats.

Allt var mycket kliniskt och praktiskt organiserat. Storskaligt. Med tysk grundlighet. En industriell modernitet. Det löpande bandet. Auschwitz I (Oswiecim, är namnet på den polska stad där lägret är beläget cirka 60 kilometer väster om Kraków) var således byggt för politiska fångar. Auschwitz III var arbetsläger som försåg tyska industrier, framförallt Krupp och IG-Farbern, med tvångsarbetskraft.

I slutet av 1941 anlades Auschwitz II, Birkenau (polska Brzezinka) för att fungera som förintelseläger. Omkring 1 300 000 personer deporterades till Auschwitz. Av dessa avlivades sedan 1 100 000 systematiskt i dessa gassalar. Nittio procent av dem var judar. De övriga var polacker, romer, sovjetiska krigsfångar och personer av andra nationaliteter.

Enligt FN: s officiella siffra förintades sex miljoner judar i de stora lägren och gettona runtom i Centraleuropa. Enbart i Polen 3 000 000. Utöver judarna mördades 4-5 miljoner romer, politiska fångar, krigsfångar, homosexuella, invalider och förståndshandikappade.

Undersökningar av de överlevande från Auschwitz visar att de värsta minnena dessa har är grymheter mot andra – inte grymheter de själva var offer för. Men den viktigaste orsaken till att vissa kunde klara sig utan att bli knäckta, var att de snabbt fann en grupp, en gemensamhet.

Det avgörande var de första dagarna, ibland de första timmarna. Berövandet, bortsopandet av all mänsklig värdighet var så fullständigt effektivt att de flesta var förlorade. Ingen frågade efter härkomst, namn eller titel – den lilla självklarhet vi alla bär med oss. För uträkningen var just att direkt kalla folk as och löss, spotta på dem, lugga dem, sparka på dem, slå dem med läderpiskor eller batonger, klä dem i fångkläder och ställa dem i räta led.

Denna utplåning av personligheten var det grundläggande i utraderingen av människoliv i koncentrationslägret. Den psykologiska beräkningen var skoningslöst grym: människor kan krossas på ett par minuter med hugg och slag.

Sexuallivet dog ut i lägret mycket snabbt. Upplevelsen att se det motsatta könet förnedrat i lumpor och smuts eller att se nakna människor fösas omkring blev en chock för alla. Könsdriften försvann med den systematiska undernäringen. Hungern var den allt dominerande driften. Sexuella övergrepp från vaktpersonalen mot kvinnor var praktiskt taget okända. En vacker naken judekvinna var ju bara ett värdelöst lågt stående djur – något absolut förbjudet i vakternas av rasideologi fullproppade hjärnor.

Rudolf Vrba

En som har lämnat en skakande ögonvittnesskildring inifrån Auschwitz är den slovakiske juden Rudolf Vrba som mirakulöst tillsammans med en kamrat lyckades fly från dödslägret.

Klockan sex på kvällen den 7 april 1944 började sirenerna tjuta i Auschwitz. Rudolf Vrba och Alfréd Wetzler hade flytt. De gömde sig först i en timmerkonstruktion mellan lägrets yttre och inre stängsel. Där låg de stilla i flera dagar medan efterforskningarna pågick med maximal intensitet. För att hålla SS-hundarna på avstånd hade de smort in sig med dålig tobak som dränkts i fotogen.

Historikern Martin Gilbert har i sin bok, ”Auschwitz and the Allies”, (New York 1981), beskrivit de utomordentliga ansträngningarna som SS gjorde för att få dem fast. Gestapohögkvarteret i Berlin larmade alla säkerhetsenheter och gränsstationer. Himmler hölls informerad. Först när man antog att flyktingarna kommit undan och inställt jakten i själva lägret, tog sig de två slovakiska ungdomarna ut och begav sig till sitt hemland, vilket de nådde efter långa farofyllda nattliga fotvandringar, utan identitetshandlingar, utan kompass och karta, utan vapen och utan pengar.

Flykten fick historisk betydelse eftersom den resulterade i den första autentiska ögonvittnesrapporten från det största förintelselägret. Historieböckerna kallar den rätt och slätt ”The Auschwitz Report” som beskrev hur nazisternas dödsfabriker fungerade och där det varnades för massavrättningar av judarna. Rapporten smugglades till Schweiz, nådde USA: s utrikesdepartement, Vatikanen och brittiska ambassaden i Bern men reaktionerna på protokollen dröjde. Långt om länge reagerade Roosevelt, Churchill, påven Pius XII, Gustaf V i Sverige och The Free World Press. Raoul Wallenberg skickades som attaché till svenska legationen i Budapest och började förse judar med skyddspass för transport till Sverige.

Med facit i hand kan historiker i dag fråga sig varför de allierade underlät att bomba krematorierna i Auschwitz eller järnvägarna som ledde dit, trots att de hade någorlunda klart för sig vad som försiggick. De sannolika skälen är att de allierade i början var osäkra på informationens sanningshalt och att man inte hade förstått den gigantiska vidden i mördandet.

Detta blev således inte högprioriterat utan i stället valde man att kraftsamla inför invasionen i Normadie den 6 juni 1944. Under tiden och till Vrbas förtvivlan fortsatte deportationerna och massavrättningarna. 400 000 ungerska judar blev då rånade på alla tillhörigheter och sända till gaskamrarna. Men troligen räddades 200 000 judar tack vare Vrbas rapport.

När jag, en svensk historiker i Jerusalem, vandrade omkring i Yad Vashems enorma dokumentationscenter fick jag det slutgiltigt bekräftat att de absurda värderingar som rasbiologerna förfäktade under 1930-talet utan svårighet kunde rättfärdigas i Tyskland. Detta i ett politiskt klimat där det var allmänt accepterat att nationens arvsmassa måste rensas från ”judiska gener”, som av Führern utdömts som ”nationens cancer”.

Härifrån ledde vägen spikrakt till de massmord som gick under den förskönande omskrivningen ”den slutliga lösningen”. Lögnen växte parallellt med mördandet. Bakom denna dimridå fördelades uppgifterna inom det kriminella ledarskapet. Himmlers uppgift var att döda, Görings att röva bort värdefullt gods, medan Joseph Goebbels svarade för alla officiella lögner.

Hela den nazistiska förintelsepolitiken hade grundats på lögner, vilseledande rykten och infernaliskt uttänkta fällor. De judiska ledarna lurades att medverka till att sprida lugnande, förvillande uppgifter i stället för att tala klarspråk, att varna, att organisera ett desperat uppror. Det skulle kanske ha blivit en självmordsaktion, lika stor eller större än den i Warszawas ghetto. Många skulle ha dött men antagligen färre än i gaskamrarna och de skulle ha dött med värdigheten i behåll.

Rudolf Vrba som genom ett under lyckades fly från Auschwitz studerade efter kriget kemi i Prag och avslutade sin karriär som professor i neurofarmakologi i Vancouver i Kanada. Som fånge i lägret hade han haft unika möjligheter att studera hur det hela var organiserat.

Många forskare har i dag försökt förklara orsakerna till mördandet. Att det skulle vara de tyska antropologerna, humangenetikerna och psykiatrikerna som hade lagt den ideologiska grunden till de nazistiska massmorden, att de var Förintelsens arkitekter, inte bara passiva medlöpare, men utan att för den skull varken mentalsjukhusens ”eutanasiprogram” eller de vedervärdiga människoexperimenten och nyttjandet av det ”värdefulla vetenskapliga materialet” från Auschwitz kunde tillskrivas en minoritet av galningar, opportunister eller charlataner. Tvärtom, de hade utförts av helt vanliga och i vissa fall framstående läkare och forskare.

Rudolf Vrba trodde inte på den teorin.

Den rasbiologiska ideologin kunde visserligen ha spelat roll, menade han, men den kunde inte förklara varför så många till synes helt vanliga människor medverkade i mördandet utan några tecken på samvetskval. Och hur det kunde ske med en sådan effektivitet. Vrba trodde att andra faktorer var långt viktigare. Han hade i fångenskapen arbetat vid en lägeravdelning i Auschwitz som hette ”Kanada”. Det var lägrets ”kommersiella centrum”.

En sort jättevaruhus där hundratals fångar arbetade med att sortera, och förpacka kläder, matvaror, värdesaker och allt annat gods som beslagtagits från fångarna på väg till gaskamrarna. Och det var mycket eftersom judarna ofta ville ta med sin värdefullaste egendom i förhoppning om att det kunde bli till hjälp längre fram – det talades ju hela tiden om ”Umsiedlung”, en omflyttning.

”Kanada” var en stor fyrkantig gård, omgiven av elektrisk taggtråd och med flera enorma lagerlokaler. I en särskild avdelning samlades valuta, guld, smycken och ädelstenar. Hela berg byggdes av väskor, filtar, barnkläder, pälsar, barnvagnar och kvinnohår i väntan på distribution och bearbetning.

I en rapport som skickades till Himmler den 6 februari 1943 meddelades att man till dags dato från Auschwitz till das Reich sänt 845 lastvagnar som innehöll 97 000 kostymer, 76 000 klänningar, 132 000 skjortor, 155 000 kappor och – tre ton kvinnohår. Vidare hade man samlat ihop ofantliga mängder barnkläder, 50 000 US dollar och guld till ett värde av 116 420 dollar (Nürnbergrättegången, dokument 061).

Rudolf Vrbas erfarenheter från ”Kanada” gjorde honom benägen att spåra ekonomiska motiv bakom massmorden. ”Varför”, säger han, ”började mördandet 1941 och inte 1939 samtidigt med krigsutbrottet? Det kunde ha ett samband med krigssituationen hösten 1941”, menade han.

”Ledande Wehrmachtgeneraler började inse att Hitlers blixtkrig mot Sovjet höll på att köra fast och att man måste räkna med ett långt utdraget krig på östfronten. Detta skulle lämna Tysklands västliga försvar så gott som utan resurser. Stora tyska armékontingenter hölls bundna i de ockuperade länderna – det var en stor belastning. Man ville i ökande utsträckning förlita sig på lokala quislingar.

De inhemska nazisterna var självklara kandidater, men deras tjänster kostade pengar. De kunde inte betalas med den krigssvaga tyska valutan. Hårdvaluta, guld och juveler fanns hos judarna i Europa. Men det skulle inte ha räckt med att ta det från judarna. Man måste också försäkra quislingarna om att judarna aldrig skulle komma tillbaka.”

Rudolf Vrbas såg girighet, vinningslystnad och strävan efter ett bekvämt liv som den vanligaste drivfjädern inom nazistorganisationen. Ingen var tvungen att arbeta i lägret mot sin vilja. Anhållan om förflyttning beviljades alltid, även om det då oftast blev fronttjänst.

”Och den tyska borgerligheten har en tendens att gå bärsärkagång när den kan tillfredsställa sin girighet”, menade Vrba.

I väntan på döden

”Knappa femton minuter efter att människorna jagats ur tågens boskapsvagnar i Birkenau började skorstenen spy ut tjocka, svarta, sötaktigt luktande rökmoln som tungt lade sig över lägret. En ljus eldtunga sköt upp två meter. Snart blev stanken av bränt fett och hår outhärdlig. Och hela tiden körde lastbilarna förbi. Vi räknade till sextio bilar under natten.

Snart kom de första bilarna tillbaka, lastade med de dödas bagage och kläder som fördes till depån ”Kanada”.

På försommaren 1944 anlände upp till sex tåg dagligen och de dödsdömda fick ofta vänta utanför gassalen en hel dag, tills det var deras tur. Det ”Sonderkommando” som måste tömma gassalarna utökades till att omfatta 800 man. Ytterligare 700 fångar sattes att sortera de gasades bagage.”

Citatet ovan är från Ella Lingens-Reiner en icke-judisk läkare – efter kriget biträdande hälsovårdsminister i Wien – som hamnat i Birkenau efter att ha gömt en jude i sitt hus.

Som icke-judisk fånge hade hon en privilegierad ställning och respekterades även av SS-kvinnorna. En dag stod hon med en SS-kvinna, vars man också tjänstgjorde i Auschwitz, och såg på när en lång rad barn, kvinnor, gamla och icke arbetsföra män köade framför ingången till gaskammaren.

Hon frågade SS-kvinnan:

– Tycker ni om att arbeta här?
– Nej, Frau Doktor, det gör jag faktiskt inte.
– Men varför ber ni inte om förflyttning?
– Jo, det är så här: min man och jag kommer från mycket enkla familjer. Vi är arbetsamma människor och har i många år strävat efter att få bo i ett bättre område.

Vi vill ha trevliga och respektabla grannar och vänner. Först nu har vi lyckats köpa en villa i en vacker förort. Huset är nästan färdiginrett men köket är långt ifrån klart. Om vi bara arbetar här sex månader till, kan vi göra det klart och bjuda hem våra grannar. Då tänker vi sluta här.

Nej, hon tyckte inte om jobbet, men köket var viktigare.

Och hur ska man förklara att så många läkare stannade kvar och mördade i Auschwitz under så lång tid och med en sådan självklarhet?

SS-läkarens, professor Paul Kremers, dagbok, ett av dokumenten vid Nürnbergrättegångarna, är särskilt upplysande i detta sammanhang. Kremer började sin tjänstgöring när han redan var femtionio år. Han stannade där endast ett par månader men hann ändå med att bestämma över och aktivt delta i avlivningen av 10 717 människor mellan den 2 september och den 8 november 1942.

Han var gastroenterolog till yrket och egentligen en misslyckad forskare med tvivelaktiga teorier som inte funnit gehör i den tyska akademiska världen. Nu var han frustrerad och bitter, men han älskade att äta gott, njuta av en god konjak och konversera med bildade vänner. Allt detta fann han i Auschwitz. I sin med stor omsorg förda dagbok berättar han ofta om livets små glädjeämnen och det trevliga sällskapet i SS Fürerheim invid koncentrationslägret.

Endast i förbifarten talar han om de ”Sonderaktionen” – det officiella täcknamnet för avrättningarna – i vilka han deltog. ”Dantes inferno är ingenting i jämförelse med detta”, skriver han på ett ställe. I en annan anteckning kallar han Auschwitz för världens ändtarm. ”Sonderaktion” mot så kallade ”musulmaner”, det vill säga helt utmärglade fångar, betecknar han som ”das schrecklichste der Schrecken”, men han tillägger att SS-männen gärna deltar i dessa aktioner eftersom de får en stor extra tilldelning av snaps, cigaretter och korv.

Dessa fasaväckande exempel speglar väl den skrämmande verkligheten. Den ohyggliga mardrömmen är inte att patologiska galningar som Hitler, Himmler eller Mengele fick gå lösa. Mänsklighetens stora tragedi är att det är de högst vanliga Pinnebergarna som har verkställt alla utrotningarna.

Dessa goda och konformistiska medborgare vilkas verksamhet hade sanktionerats av systemet och vilkas samvete var gott eftersom de utförde ett ”patriotiskt arbete” som belönades med inkomster och befordran. Det var inte grymheten eller omänskligheten som var det stora problemet. Problemet var konformismen.

Men även vi är vår egen tids barn. För oss är det lovvärt och fint och bra att fördöma grymheter och mord. Men är inte också vi konformister inom vår egen tidsanda? Vad är det som säger att vi hade uppfört oss annorlunda om vi hade levat där och då?

Måste vi inte först lämna bevis på att vi kan gå mot strömmen, följa vårt eget samvete, även om det medför ekonomiska nackdelar, hindrar vår karriär, fördöms av våra närmaste – eller kan medföra hot om bestraffning? Hur kan vår moraliska indignation i frånvaro av sådana bevis anses trovärdig?

Förhoppningen om att förintelsen skulle ha vaccinerat oss mot hatet och antisemitismen krossades redan åren efter andra världskriget. Förföljelserna fortsatte i Sovjetunionen. I Polen utbröt rena judeutrensningar efter Israels sexdagarskrig 1967.

Så sent som 1999 visste 90 procent av den polska befolkningen inte att det var polska judar som dödades i Birkenau. De trodde att nazisterna dödade polska katoliker. Enligt nya uppgifter har det framkommit att åtskilliga polacker var nazisterna behjälpliga i mördandet av judar.

Text: Christer Nilsson, historiker, författare

Källor och litteratur

Adler, H.G. / Langbein, Herman/Lingens-Reiner, Ella (1962):
Auschwitz. Zeugnisse und Berichte. Verlag: Europ
Gilbert, Martin (1981): Auschwitz and the Allies. New York: Holt
Gilbert, Martin (1985): The Holocaust. New York: Holt
Klein, Georg (1989): Pietà. Stockholm: Bonniers
Nilsson, Christer: Hämtade detaljuppgifter och gjorda minnesanteckningar
från Yad Vashem i Jerusalem (centret över Förintelsen) och Auschwitz – Birkenau i Polen.
Vrba, Rudolf & Wetzler, Alfréd (Slovakien, 25 april 1944): Vrba – Wetzler Report
Vrba, Rudolf (2002): I escaped from Auschwitz. Barricad Books
Först utgiven (1963): som Escape from Auschwitz: I Cannot forgive. Grove Press
Vrba, Rudolf & Bestic, Alan (1989): 44070. The Conspiracy of the Twentieth Century.
Star & Cross Publishing House, Inc.
The Nuremberg Trials Collection: The International Military Tribunal for Germany.
Se de särskilda dokumentsamlingarna i The Avalon Project (Yale Law School)