Christer Nilsson (1941-) är historiker och författare (6 böcker), ledarskribent och recensent av facklitteratur. Han har skrivit för Läkartidningen, Axess, Ale - Historisk tidskrift, Finsk tidskrift, Expressen, Sydsvenskan, Helsingborgs Dagblad, Östgötacorren, Borås tidning och 
RECENSION. Det är ganska glest mellan utgivningarna av vår svenska historia och dess stormaktstid. Bonnier gav 1966-68 ut Den svenska historien i tio band, rikt illustrerad, med huvudförfattarna Jerker Rosén och Sten Carlsson. Nästa storsatsning gjordes av Norstedts 2009-2013 med Sveriges historia i åtta band med Dick Harrison som huvudredaktör.
Del 4 i denna serie om Stormaktstiden 1600-1721 är författad år 2011 av Nils-Erik Villstrand, den outtröttlige finlandssvenske professorn i nordisk historia vid Åbo Akademi. Tio år senare, 2021, ger sig den lika outtröttlige Dick Harrison, professor i historia i Lund, i kast med sin version av Sveriges stormaktstid.
Det faller sig därför ganska naturligt att jämföra dessa båda professorers versioner av Stormaktstiden vad gäller likheter och olikheter. Först något om ramar och begränsningar för respektive verk.
Villstrand deklarerar ärligt:
”Jag har bildligt talat ställt mig på många forskares axlar för att få överblick. Min ambition är att frikostigt låta enskilda författare få stiga fram i texten”.
Där lyfter han också, helt rättvist, bättre fram den finska rikshalvans historia, tidigare styvmoderligt behandlad av svenska författare. Något sådant syns inte hos Harrison. Han skriver:
”Jag har gjort ett brutalt urval, där Sveriges offensiva militäraktioner (krigen) fokuseras, tillsammans med framväxten av nya städer, näringar, stilar och ideal. Jag har även tagit fasta på de viktiga maktspelarna i både krig och fred”.
I ärlighetens namn ska sägas att Villstrand hade cirka 150 sidor mer än Harrison att förfoga över. En annan nog så viktig skillnad är illustrationerna. Norstedts hade valt att dra ner på antalet bilder som enbart fungerar som illustrationer. Det är ett fattigdomsbevis.
Till skillnad då från Historiska media som strävat efter ett rikt, omväxlande och analyserande kart- och bildmaterial. Och fortfarande lika ärligt: om man vill popularisera och göra textmassorna mindre tungfotade så är bilder och kartor ett osvikligt hjälpmedel.
Vad gäller käll- och litteraturförteckningar så går allt i överdådigt generös stil hos båda författarna, och är naturligtvis till glädje för alla och envar som vill fördjupa sig mer. Men – säg mig den professor som ens skulle hinna öppna alla dessa under resans gång, och än mindre ha hunnit läsa dem.
Över 600 referenser hos Villstrand och cirka hälften för Harrison. Tillkommer så ock alla källhänvisningar. Det förefaller obegripligt att man kan överblicka denna massa. Lite vanvördigt har jag ibland undrat om det helt enkelt inte handlar om en ”lärdomsuppvisning” om vem som har flest referenser. Så Villstrand och Harrison, rätta mig om jag har fel! Utan att ha förläst mig på de bådas referenslistor så finns det plumpar. Kanske bara petitesser. Harrison tar upp nyzeeländskan Veronica Buckleys bok Kristina: Sveriges drottning, översatt till svenska 2004.
Vår allra främsta Christinaforskare, och världsauktoritet, professor Marie-Louise Rodén uttryckte då att hon var förgrymmad över att ”stora sjok har lyfts ut ordagrant från min egen forskning – ett rent plagiat eller litterär stöld som jag skulle vilja stämma Buckley för”. Kanske något för Harrison att ta fasta på?
Villstrand å sin sida tar med Ernst Brunners Carolus Rex- Karl XII, en bok översållad av faktafel, cirka två per sida, och där Brunner själv deklarerar ”att material och fakta har jag hämtat från Anders Fryxell som ju skrev i mitten av 1800-talet – och inte alltid var så källkritisk”! Har Villstrand tagit del av Carolus Rex?
Har de båda författarna lyckats förmedla det senaste halvseklets landvinningar inom den historiska forskningen? Mycket kunskap är beständig men måste traderas på nytt för nya generationer.
När vi kommer till 1600-talet har forskningen inte lyckats utvinna så mycket nytt. De centrala politiska källorna har inte utsatts för någon genomgripande ny läsning och det svenska stormaktsväldets uppkomst tolkas med samma batteri av förklaringar som på 1960-talet.
De stora framstegen om Stormaktstiden har skett på andra områden, än vad Harrison skriver om – studier av sociala, ekonomiska och kulturella förhållanden. I dag har vi en mycket mer sammansatt bild av hur vardagen tedde sig för gemene man, inte minst gäller det förhållandet mellan könen.
Det är omöjligt att förstå 1600-talssamhället utan att bli upplyst om det hårda tryck som folket levde under i krigens skugga med ständiga utskrivningar och skattehöjningar. Under de drygt hundra åren utkämpades åtta krig och fred hade vi bara i 33 år.
600 000 soldater gick ut i krigen, 500 000 kom aldrig tillbaka. Sjukdomar tog merparten, särskilt böldpesten och svälten under det bistra klimat som rådde under 1600-talets så kallade Lilla istiden. Både Villstrand och Harrison har gjort ett gott arbete för att skildra detta.
I dag har brännpunkten förflyttats från krigen till antingen tvisterna mellan krona och adel, eller mellan adel och bönder. Ett klassiskt ämne där nyare forskning både fördjupat och nyanserat vår kunskap – är reduktionen, vilket både Villstrand och Harrison på ett gediget sätt tecknar en bild av.
Modern historieforskning har också alltmer kommit att omfatta ett mänskligt perspektiv sammansatt av individuella erfarenheter som inte så enkelt låter sig sammanfattas i formler.
Dick Harrisons förtjänster som författare av denna bok är många; utöver ett vinnande tonfall och en sann berättarglädje som kännetecknar en populärvetenskaplig framställning – i ordets positivaste bemärkelse – så tar han också upp en rad intressanta ämnen:
- om drottning Christinas abdikation (författaren har just samtidigt 2021 utkommit med en ny bok om Christina),
- om när Sverige ägnade sig åt slavhandel,
- om bordellskandalen på Kindstugatan i Gamla stan,
- om horor, häxor och varulvar,
- om de vansinnigt roliga dråpligheterna när en fransk kammartjänare på besök fick lära sig att bada bastu.
Det är lätt att räkna upp ett stort antal goda egenskaper hos dessa båda lärdomsbjässar, både Nils-Erik Villstrand och Dick Harrison har var för sig skrivit närmare ett hundratal böcker. På ett lysande sätt har de visat upp bredden av forskningen om stormaktstiden. Samtidigt – och allra viktigast – kommer de här båda välskrivna böckerna att väcka nyfikenhet och fascination hos en historieintresserad allmänhet inför denna ryktbara och mångtydiga period i svensk historia.
Text: Christer Nilsson, författare och kritiker av facklitteratur | Tveka inte att stödja Christer Nilssons arbete genom att Swisha en valfri summa till hans nummer: 0709-661450
Relaterat
- Dick Harrison: Sveriges stormaktstid (2021), 448 sidor
