ANALYS & OPINION. För några veckor sedan, den 24:e september, hade Sveriges försvarsminister ett möte i Stockholm med Frankrikes försvarsminister Florens Parly. Med på mötet fanns även en hel rad med andra europeiska försvarsministrar.
Text: Hans Myrebro, historiker
Den som har läst aldrig så lite nutidshistoria utbrister naturligtvis – äntligen, vad bra! Bra att dessa två i vittnens närvaro kan träda fram och berätta hur de båda länderna kunde hjälpas åt med att ödelägga en blomstrande nation, nämligen Libyen. De var inte ensamma på den kriminella banan, en rad europeiska s.k. demokratier fanns också med i en terrorgrupp vid namn NATO.
Men Frankrike var den stat som mest aktivt agerade för en intervention – Sverige bad sedan att få vara med om huggsexan. Man hade inte varit med om att ödelägga en stat under mer än 100 år, och ville nu tydligen känna på hur det kändes.
Lite faktaunderlag innan vi går vidare: President Muammar Gaddafi regerade över ett blomstrande afrikanskt land. Enligt Human Development Index, hade Libyen det högsta indexet av alla afrikanska stater. Barnadödligheten var låg, utbildningssystemet fungerade och man hade fri tillgång till högre utbildning. Man hade lägre procent invånare som levde under fattigdomsstrecket än Nederländerna.
Oljeinkomsterna hade fått stanna i landet och en guldreserv på mer än 143 ton guld och motsvarande silver hade byggts upp. Avsikten med denna reserv var att få igång en handel med olja baserad på en guldbaserad Dinar. Detta kom att bli Libyens fall ty genom en sådan handel tillsammans med andra oljeländer skulle USA-dollarn drabbas hårt. Det tillät inte Wall-Street och därför måste Libyen krossas.
Som vanligt spred mainstrem ut lögner om en diktator som krossade det libyska folket, samtidigt som man förteg hur amerikanska specialförband försåg en libysk opposition med vapen och propaganda riktad mot regimen, samt gigantiska lögner ämnade att stoppa i halsen på västerländska tänkare.
I västerländska medier gavs en tydlig bild av fruktansvärda blodbad då regimens trupper men även dess flygvapen besköt allt som rörde sig. Men var det sant? Den 1 mars hade USA´s försvarsminister Robert Gates och ordföranden för ”Joint Chief of Staff” Mike Mullen en presskonferens i Pentagon. En reporter ställde då frågan; ”Har ni något tydligt bevis på att regimen besköt demonstranterna från luften? Det har rapporterats att så har skett, men har ni några klara och bekräftade bevis på att det stämmer?
Gates svarade:
”Vi har sett det i tidningarna men vi har ingen bekräftelse på att det verkligen har skett.” Och amiral Mullen tillade,”det är riktigt, vi har ingen bekräftelse överhuvudtaget.”
Nej vad skulle man med en bekräftelse på övervåld från regimens sida till. Det räckte med att Wall Street-Pentagon hade beslutat att Libyen skulle störtas ner i helvetet, -och där finns landet nu.
Den 17 mars röstade FN´s Säkerhetsråd, efter kraftfull lobbying från USA, Storbritannien och Frankrike igenom en resolution, 1973, för militärt ingripande i Libyen. Men, och detta är viktigt, först efter det att alla medel att bilägga konflikten på fredligt vis hade misslyckats. Allt enligt Säkerhetsrådets paragrafer, 41 och 42. Detta krav nonchalerades och därför var den militära interventionen kriminell.
Endast två timmar efter det att den lagstridiga resolutionen klubbats igenom var franska stridsplan på väg mot Tripoli för att bomba sönder så mycket som möjligt. Detta var den 17 mars 2011. När vi sedan kommer fram till den 30 mars så förklarar Hillary Clinton i ett mail (CO5782459) att det nu två veckor efter invasionen, inte längre finns någon anledning av humanitära skäl för NATO att fortsätta bombningarna, som bl.a. helt slagit ut det libyska flygvapnet.
Dagen efter beslöt den svenska riksdagen att det var dags för vårt flygvapen att göra en heroisk insats genom att stödja, främst det franska flygvapnet i dess destruktiva agerande. Den svenska insatsen kom att bestå under åtta månader. Makalöst och skrämmande. Den svenska regeringen (Hultqvist), har ännu inte besvarat frågan ställt 2016 i en interpellation, om hela flyginsatsen enbart var avsedd som ett sätt att marknadsföra JAS-Gripen.
Vad hände då på marken under den av Nato-stater genomförda interventionen?
Hillarys rådgivare, Sidney Blumenthal redogör i ett mail, (Doc No. CO5782459) hur viktigt det är Gaddafi bekämpas så att al-Qaida kan få större spelrum. Hon skriver i ett mail till Hillary:
”Traditionally, the eastern part of Libya has been a stronghold for radical islamist groups, including the al-Qaida-linked Libyen Islamic Fighting Group. While Ghaddafi,s regime has been successful in suppressing the jihadist threat in Libya, the current situation opens the door for jihadist threat resurgence.”
Slutsats, jihadisterna i bl.a. Libyen har mycket att tacka NATO för.
Den afrikanska professorn, Horace Campbell, kan berätta mer om vad som hände i Libyen:
”What was really happening was that the rebels were summarily arrestting and murdering people who happen to be black, and doing so in very large number. In other words, it was the US´s rebel friends who were actually carrying out genocide in Libya, and NATO, which had a UN mandate to protect civilians in Libya, was aiding and abetting in doing it.”
Idag är Libyen en ödelagd nation utan framtidstro
Även om Peter Hultqvist och hans franska motsvarighet inte var med om att fatta beslut 2011 om militära ingripanden, så andas det rejäl ruttenhet att man vid sitt möte i Stockholm inte tog upp och begrät de fruktansvärda missdåd, som respektive stat begått under vårt århundrade. År 2010 var Libyen en blomstrande nation där den överväldigande majoriteten var nöjda med tillvaron. Idag är Libyen en ödelagd nation utan framtidstro. Sverige har varit med och dragit sitt strå till förverkligandet av detta scenarie.
E12
Istället ägnade sig denna grupp av ”försvarsministrar” åt att befästa en grupp som man benämner E12. Tolv medlemsstater utgör där, European Intervention Initiative. Ödeläggandet av Libyen var en intervention. Man kan i ett historiskt perspektiv och utan att rodna översätta intervention med, ”djävulskap.” Men uppbyggandet av E12 under konferensen i Stockholm blev alltså resultatet av ett gigantisk förtryckande av en historisk realitet.
Den imperialistiska, ny-koloniala sidan av EU/NATO´s politik blev också uppenbar nyligen vid ett möte mellan Rysslands Sergey Lavrov och EU´s Josep Borrell, då Borrell sa till Lavrov: ” Det är bättre att du inte arbetar i Afrika eftersom Afrika är vår plats.” Det är tydligen fler NATO/EU/E12 interventioner i görningen.
Text: Hans Myrebro, historiker
Källor
- Horace Campbell, Global NATO and the Catastrophic Failure in Libya
- S. Lindkvist, Irak, Palestina m.m. ETC 2012
- Hillary Clinton, Sidney Blomenthal, privata mail
- FN´s Säkerhetsråds resolution 1973, 2011
- Hans Myrebro, NATO – ett Monster på Katastrofkurs
