OPINION. Den kritiska rasteorin (CRT) behandlar begreppet ras ur ett samhälleligt perspektiv, som bygger på postmodernism. Av speciell betydelse är därvid den filosofins syn på maktförhållanden i samhället, och hur dessa påverkar människor. Vänstern hävdar nu också, att hudfärg eller ras är viktiga att observera i ett land.
Text: Dan Ahlmark, ekon lic och jur kand
I den bastion för extremism, som vissa amerikanska universitet blivit idag, hävdar till exempel University of California att begreppet ”färgblind ” inte bör användas (1), eftersom det sägs utgöra en ”mikroaggression” (en åsikt i form av ett eller några ord, som påstås diskriminera andra) och är rasistisk. Så den kulturmarxistiska jakten på förbjudna åsikter har nu nått nivån av enskilda ord.
Huvudskälet idag för att många tillhörande vänstern anser, att just vitas makt och inflytande måste brytas ned är, att vita och deras statsskick ses som de avgörande hindren för socialism i världen – och naturligtvis i västländerna. Vänstern har utnyttjat många argument men ständigt misslyckats att konsekvent förändra det ekonomiska systemet i Väst. Kulturmarxismens preferenser för färgade grundas bland annat på, att dessa idag kan tjäna både som skäl och verktyg för attackerna mot vita länder och människor. Rasism har ännu inte utnyttjats konsekvent för syftet systemförändring, men det kommer nu att ske som en följd av invandringen.
Därför kommer man att alltmer driva åsikter som ”färgblind ideologi är en form av rasism” (1). Sanningen är ju egentligen, att just motsatsen till färgblindhet – att färg och ras är betydelsefulla begrepp – är farlig. Den tesen kan nämligen lätt bilda grunden för en ren rasism, som idag dessutom kommer att ha en utpräglat kollektivistisk inriktning och stark fientlighet mot s k kapitalism och dess samhälle. I kombination med befintliga socialistiska vita minoriteter i europeiska länder finns då möjlighet för dessa att äntligen genom importen av väljare dvs dagens och gårdagens invandrare, nå önskade politiska resultat.
En startpunkt är överdrivna anklagelser och krav på landet. Invandrarna är nog vanligen redan genom påverkan i hemlandet skeptiska till en fri ekonomi, och genom att framställa det ”kapitalistiska” samhället i deras nya land som snålt, förtryckande och fientligt mot invandrare, tror sig vänstern kunna nå en politisk majoritet, som kan ändra det ekonomiska systemet. Genom att kraftigt öka deras känsla av fientlighet till detta samhälle, som utmålas såsom kapitalistiskt, kan man skapa eller förstärka socialistiska sympatier hos invandrarna.
Rasismen gör det också möjligt att bibehålla kontrollen över tillräckligt många färgade invandrare, och omöjliggöra för borgerliga partier att effektivt appelera till dem. De drivande på området är de ideologiskt intresserade, som i Sverige praktiskt leder och driver kulturmarxistisk policy inom olika områden men främst gällande rasfrågor. Det inkluderar kulturmarxistiska partiarbetare inom de tre vänsterpartierna samt – gällande socialdemokraterna – dess många egna stödorganisationer samt STS (fd Broderskapsrörelsen). Dessutom finns politiskt aktiva företrädare inom en rad invandrarorganisationer och offentligt stödda NGOs.
Den kritiska rasteorin (CRT) med sina postmodernistiska påhittade maktordningar, hierarkier och fientliga vita, som har makten och till egen fördel exploaterar fattiga och färgade invandrare, är nog för teoretisk i många fall. Men i kombination med rå rasism får det sannolikt en slagkraft, som för dessa väljare inte är mindre än den tidigare klasskampens.
Uppmärksamhet i samhället avseende hudfärg och ras är därför nu helt nödvändig för att möjliggöra den rasism, som kan utnyttjas för att väcka invandrarnas ogillande eller allt starkare motvilja och i bästa fall hat mot det borgerliga samhället i det nya landet.
Färgblindhet betyder jämställdhet dvs full rasmässig jämlikhet mellan människor. Färgen eller rasen existerar då inte som någon besluts- eller åsiktspåverkande faktor alls. Jämlikhet har egentligen aldrig varit en dygd annat än beträffande vissa områden, där just ett avser ras och ett annat utbildning och meritokrati, men en begynnande tendens är nu, att jämlikhet i meningen att alla ska behandlas lika oavsett olika skillnader, inte anses vara bra.
Men om inte lika förutsättningar är målet, torde lika slutresultat vara det. Och så är det: det är fråga om ”rättvisa” i meningen ”jämlika utfall/ resultat”(2). Medan det kravet ännu inte är särskilt vanligt, kommer det att bli det. Medan vi trott, att yrkanden om i mycket samma ekonomiska utfall för alla medborgare tillhör historiens skräphög, är det nog inte fallet.
Ännu finns bara svaga tecken, men de primitiva och irrationella inslagen i postmodernismens ”samhällsteori” kan väl tjäna som tillväxtmiljö för samhällsskadliga teser som” Från var och en efter förmåga – åt var och en efter behov”. Att sådana marxistiska system bara leder till misär är inget avgörande hinder. Dagens miljöpolitik visar politikernas oförmåga att stå emot skadliga och irrationella politiska förslag.
Uppförstorade ”orättvisor” och orimliga krav såsom begäran om ”reparations” till färgade framställs idag kanske inte främst för att utnyttja skuldkänslor hos vita. Huvudsyftet är nog att skapa skuldkänslor hos många vita, känsliga, sårbara och okunniga personer – och särskilt bland unga. Skuldkänslor är ju kulturmarxismens viktigaste metod att vinna inflytande bland vita (3).
Att få färgade att allmänt godta den kritiska rasteorins teser möter ändå troligen motstånd. Men eftersom många färgade invandrare kanske tror sig ha materiell nytta av en radikal raspolitik, är sannolikt motståndet mot att acceptera dess politiska förslag mindre hos dem. I en miljö, där det är lätt att bli framställd som offer, och det då kanske inte är så motbjudande att se sig som ett offer, är det sannolikt också lätt att glida in den rollen. Om man sedan på allvar tror på den, kan det ha allvarliga psykologiska verkningar (4).
Och om man verkligen ser sig som ett offer, är man på god väg att också se sig som förtryckt – och av vita europeer. Om man verkligen ser vita som förtryckare är alla reaktioner möjliga inkl så småningom våld. Beroende på sådana samband bör varje resonemang om färgade invandrare som offer ses som en förberedelse till att så småningom försöka att med alla medel ändra samhället.
Att i olika sammanhang uppmärksamma ras är alltså av flera skäl en djupt felaktig princip. Ingen ska känna någon form av skuld för vad rasfränder historiskt gjort. Omvänt gäller, att ingen har något speciellt värde som människa just pga sin ras/färg. Tillhörighet till en viss ras ger ingen människa något särskilt personligt värde.
Kulturmarxistiska påståenden om betydelsen av ras är därför genomgående felaktiga, eftersom de bygger på någon falsk princip eller bristande logik. Men svensk politik har urartat så långt, att en del aktörer nog är villiga att skapa och utnyttja rashat för att äntligen nå socialistiska mål, som frihetssinnade människor hindrat vänstern att nå under etthundrafemtio år.
Text: Dan Ahlmark | Ahlmark är ekon lic och jur kand. Efter arbete i industrin och konsultföretag i Sverige och utlandet samt forskning vid EFI/HHS startade han ett konsultföretag 1980 med inriktning på affärsutveckling och konkurrensstrategi. Han gav 2017 ut boken ”Vakna upp! Daqs att dö! Libertarianism och den Civila VälfärdsStaten”.
Referenser
- Realclearpolitics.com, artikel
- Americanthinker.com, artikel
- Amgreatness.com, artikel
- Insikt24.se, artikel
Kan man alls komma åt den delen av vänsterinriktades omstörtande agenda så länge man inte lyckas få dem och deras kritiker att redovisa vilka mäktiga krafter som frambringat dem och som stöder dem för att splittra?
Ni som är kritiska mot vänsterkrafterna låter dem slippa den debatten.
Ty då tvingas ni röra vid det anglosaxiska imperiet.
Och av någon anledning är det er akilleshäl att ni inte vill blottlägga deras aristokratiskt manipulerade splittringsagenda.
Med motivet att splittra (och särskilt förödmjuka Tyskland) understöddes Frankfurtskolan av anglosaxernas underrättelsetjänster.
Kulturmarxism är en av det anglosaxiska imperiets metoder att förtrycka västvärldens befolkning.
Anglosaxiska debattörer undviker att beröra detta och det innebär att när ni tar intryck av dom blir ni manipulerade att stanna på den vänster-högerskala som dom föredrar och krigar där dom vill att ni ska kriga medan anglosaxernas överhet sitter i orubbat bo.
1907 uppmanade världens då mäktigaste man EdwardVII Rothschild att erbjuda en lukrativ investering av Edwards, som det tycktes, privata pengar.
Annars var dom inte välkomna där sa Edward.
Men att detta kommit ut tyder på att det var riktat till omvärlden.
I verkligheten handlade det inte om Edwards privata pengar utan om att vara lojal med pundet som dominerande valuta så att sedelpressen kunde fortsätta försörja aristokratin.
Och att inte tillåta andra valutor och speciellt Tyska mark att erhålla en likvärdig ställning eller tillåtas bli den nya dominerande valutan.
Aristokratin löste problemet genom världskrig men även genom att i det fördolda stödja kommunismen överallt.
Essensen i Dans krönika är när de postmarxistiska dödgrävarna slår knut på sig själva då de upptäcker att även om lika förutsättningar ges (millimeterrättvisa från start) blir utfallen i vart fall olika till vitas (män) fördel och detta måste därför tolkas som ett uttryck för dolt förtryck – där av orsaken till att färgblindhet är av ondo.
Vansinne, komplett vansinne.
Varje fungerande högtstående civilisation har alltid liknat och kommer alltid likna en pyramidal struktur. I toppen sitter makthavarna och i botten de som bär upp systemet. Vad som kan skilja är social rörlighet. Den sociala rörligheten har aldrig varit större än i dag tack vare gratis universitetsutbildning. Vi kommer att få lika förutsättningar = samma utfall oaktad invandrargrupp, kön, hudfärg osv när individen tar sig samman, lämnar klankulturen bakom sig och ägnar all sin vakna tid åt studier. Vill man inte göra detta får man finna sig i att bli en samhällsbärande kloss längst ner i strukturen i stället för en samhälsledande del ovan. Detta skulle vara nådastöten för postmarxisterna – när alla slutar att lyssna och i stället tar tag i sin situation. Detta måsta på alla fronter bekämpas – inte rasismen. Det är denna kamp som leder till det bottenlösa förfall vi ser härjar i dagens akademiska värld.
Då alla fungerande högtstående civilisationer alltid antagit en pyramidal struktur, är tricket de postmarxistiska kulturella dödgrävarna behagar sig av att skärskåda, vända och vrida på varje enskilt block som utgör själva strukturen, för att hitta den onda makten. Den onda rasismen. Det onda könsföretrycket osv. Hittas detta inte, benämns det som ”dold maktstruktur”. Det är alltid vi, vanliga människor, som är problemet tillika skurken i dramat och det är alltid vi som ska ändra på oss, emedan dom själva alltid tar sig rätten att köra på i samma hjulspår och ständigt upprepa sina imaginära maktstrukturer som inte finns någon annanstans än i deras hjärntvättade förvirrade sinnen.
Rasism kan bara existera om vi samtidigt accepterar mänskliga raser – Finns det mänskliga raser och vad avgör en ras? – NewsVoice
Har flera gånger slagits av att jag i efterhand (månader) har ”upptäckt” att den eller den uppdragsledaren eller projektledaren i teamet varit kolsvart (dock svenskadopterad som vuxit upp i fina miljöer och gått på privatskolor) faktiskt varit afrikan. Det kan bli så om man arbetat mycket i företag som expanderat globalt. Det är färgblindhet för mig.
Det är kulturen som i dag är den pådrivande faktorn om vi nu ska tala om mänskliga raser över huvud taget.
Efter som vi inte som Inuiterna har gult underhudsfett så skulle vi klassas av dom som rasister då vi frågar varför dom överlever sträng kyla, då vi inte gör det.
Nu tror inte skrivande att dom skulle klassa oss så utan fundera logiskt på varför vi frös ihjäl!
Kan det bero på att evolutionen givit oss förutsättningarna till minimal skada efter omständigheterna. Mvh
Försättning:
Den korrekta benämningen vore postmarxism, och post betyder här efter, på latin.
Alltså: postmarxismens egna kulturella dödgrävare, vars huvudsakliga uppgift är att förgifta och omkullkasta de strukturer som håller ihop ett fungerade samhälle. Detta görs genom att beskriva och förklara varje relation (samtliga relationer oberoende objekt) utifrån ett maktperspektiv samt med vidhängde identifikation. Detta är en fler-raket-konstruktion med dold agenda, för målet är inte ett jämställt och jäklighet samhälle, utan målet är att förslava ett helt folk inför en härskade elit. Tesen är att kommer vi bara bort från allt vad kön, klass, hudfärg, traditioner (u name it – listan kan göra hur lång som helst) först då kommer vi bli jämlika och jämställda.
Dan tycker att detta är fel.
Skillnaden mellan att nå fram och behov av att bli respekterad.
Dan Ahlmark är bildad, beläst och kunnig kring de essäer han producerar. Texterna är högtravande, intellektuella och omständligt svårgenomträngligt skriva så till den grad att budskapet riskerar att gå läsaren förbi och inte riktigt nå fram, och vad har man då uppnått, mer än bli respekterad som just intellektuell?
En annan intellektuell gigant, med likande budskap, som tagit en annan väg är Karl-Olov Arnstberg. Hans texter är så anspråkslöst hållna att budskapet alltid når fram oaktat den intellektuella nivån hos läsaren.
Ska därför som obildat olitterat dumbom beskriva för läsarna exakt vad Dan önskar förmedla, men på så enkelt sätt att alla kan ta till sig budskapet.
i Dans text förkommer benämningar och epitet (beteckningar eller tillskrivning vars syfte ofta är att fånga in eller ringa in vissa karakteriserande utmärkande drag) som i sin tur bygger på ett referenssystem – ofta hierarkiskt uppbyggt (ett slags facitstruktur som alla förväntas begripa, även om dess ursprungliga avgränsade betydelse sedan länge fallit i glömska) ett sådan ord är kulturmarxist som användes första gången i boken: ”Karl Marx und das kapital”. Med kulturmarxist avses här själva ”kärnan” i arbetarens förhållningsätt mot världen – dess psyke, kort sagt hela kulturen och ofta beskriven som grovarbetaren som urstark, vild, stolt, orädd och mycket farlig – tänk gruvarbetarna i miniserien ”Tjernobyl” så hamnar vi någorlunda rätt. Men det är inte vad Dan avser när han använder begreppet kulturmarxist, eller än värre kulturmarxism (som rörelse betraktad vilket än mer ökar på förvirringen) utan här rider Dan på begreppet utan att förstå dess ursprungsbetydelse. Dan avser här en mer feminin och intellektuell variant av kulturens egna dödgrävare, vilket inte har ett dyft med ordets ursprungliga betydelse att göra, om nu myten om den stora ”Arbetaren” någonsin varit sann, men det är en annan diskussion
Att vara färgblind vad det gäller den politiska skalan, måste vi idag nästan betäckna som närmast en dygd, i dagens samhället. Men att inte kunna se att det globala tar över det nationella och individuella; och att detta för oss in i ett kontrollsamhälle som på smygvägar för oss in i kommunism; måste vi betäckna som en odygd, en vanvård av den sanna friheten som varje människa har rätt till!