OPINION. Den kritiska rasteorin (CRT) behandlar begreppet ras ur ett samhälleligt perspektiv, som bygger på postmodernism. Av speciell betydelse är därvid den filosofins syn på maktförhållanden i samhället, och hur dessa påverkar människor. Vänstern hävdar nu också, att hudfärg eller ras är viktiga att observera i ett land.
Text: Dan Ahlmark, ekon lic och jur kand
I den bastion för extremism, som vissa amerikanska universitet blivit idag, hävdar till exempel University of California att begreppet ”färgblind ” inte bör användas (1), eftersom det sägs utgöra en ”mikroaggression” (en åsikt i form av ett eller några ord, som påstås diskriminera andra) och är rasistisk. Så den kulturmarxistiska jakten på förbjudna åsikter har nu nått nivån av enskilda ord.
Huvudskälet idag för att många tillhörande vänstern anser, att just vitas makt och inflytande måste brytas ned är, att vita och deras statsskick ses som de avgörande hindren för socialism i världen – och naturligtvis i västländerna. Vänstern har utnyttjat många argument men ständigt misslyckats att konsekvent förändra det ekonomiska systemet i Väst. Kulturmarxismens preferenser för färgade grundas bland annat på, att dessa idag kan tjäna både som skäl och verktyg för attackerna mot vita länder och människor. Rasism har ännu inte utnyttjats konsekvent för syftet systemförändring, men det kommer nu att ske som en följd av invandringen.
Därför kommer man att alltmer driva åsikter som ”färgblind ideologi är en form av rasism” (1). Sanningen är ju egentligen, att just motsatsen till färgblindhet – att färg och ras är betydelsefulla begrepp – är farlig. Den tesen kan nämligen lätt bilda grunden för en ren rasism, som idag dessutom kommer att ha en utpräglat kollektivistisk inriktning och stark fientlighet mot s k kapitalism och dess samhälle. I kombination med befintliga socialistiska vita minoriteter i europeiska länder finns då möjlighet för dessa att äntligen genom importen av väljare dvs dagens och gårdagens invandrare, nå önskade politiska resultat.
En startpunkt är överdrivna anklagelser och krav på landet. Invandrarna är nog vanligen redan genom påverkan i hemlandet skeptiska till en fri ekonomi, och genom att framställa det ”kapitalistiska” samhället i deras nya land som snålt, förtryckande och fientligt mot invandrare, tror sig vänstern kunna nå en politisk majoritet, som kan ändra det ekonomiska systemet. Genom att kraftigt öka deras känsla av fientlighet till detta samhälle, som utmålas såsom kapitalistiskt, kan man skapa eller förstärka socialistiska sympatier hos invandrarna.
Rasismen gör det också möjligt att bibehålla kontrollen över tillräckligt många färgade invandrare, och omöjliggöra för borgerliga partier att effektivt appelera till dem. De drivande på området är de ideologiskt intresserade, som i Sverige praktiskt leder och driver kulturmarxistisk policy inom olika områden men främst gällande rasfrågor. Det inkluderar kulturmarxistiska partiarbetare inom de tre vänsterpartierna samt – gällande socialdemokraterna – dess många egna stödorganisationer samt STS (fd Broderskapsrörelsen). Dessutom finns politiskt aktiva företrädare inom en rad invandrarorganisationer och offentligt stödda NGOs.
Den kritiska rasteorin (CRT) med sina postmodernistiska påhittade maktordningar, hierarkier och fientliga vita, som har makten och till egen fördel exploaterar fattiga och färgade invandrare, är nog för teoretisk i många fall. Men i kombination med rå rasism får det sannolikt en slagkraft, som för dessa väljare inte är mindre än den tidigare klasskampens.
Uppmärksamhet i samhället avseende hudfärg och ras är därför nu helt nödvändig för att möjliggöra den rasism, som kan utnyttjas för att väcka invandrarnas ogillande eller allt starkare motvilja och i bästa fall hat mot det borgerliga samhället i det nya landet.
Färgblindhet betyder jämställdhet dvs full rasmässig jämlikhet mellan människor. Färgen eller rasen existerar då inte som någon besluts- eller åsiktspåverkande faktor alls. Jämlikhet har egentligen aldrig varit en dygd annat än beträffande vissa områden, där just ett avser ras och ett annat utbildning och meritokrati, men en begynnande tendens är nu, att jämlikhet i meningen att alla ska behandlas lika oavsett olika skillnader, inte anses vara bra.
Men om inte lika förutsättningar är målet, torde lika slutresultat vara det. Och så är det: det är fråga om ”rättvisa” i meningen ”jämlika utfall/ resultat”(2). Medan det kravet ännu inte är särskilt vanligt, kommer det att bli det. Medan vi trott, att yrkanden om i mycket samma ekonomiska utfall för alla medborgare tillhör historiens skräphög, är det nog inte fallet.
Ännu finns bara svaga tecken, men de primitiva och irrationella inslagen i postmodernismens ”samhällsteori” kan väl tjäna som tillväxtmiljö för samhällsskadliga teser som” Från var och en efter förmåga – åt var och en efter behov”. Att sådana marxistiska system bara leder till misär är inget avgörande hinder. Dagens miljöpolitik visar politikernas oförmåga att stå emot skadliga och irrationella politiska förslag.
Uppförstorade ”orättvisor” och orimliga krav såsom begäran om ”reparations” till färgade framställs idag kanske inte främst för att utnyttja skuldkänslor hos vita. Huvudsyftet är nog att skapa skuldkänslor hos många vita, känsliga, sårbara och okunniga personer – och särskilt bland unga. Skuldkänslor är ju kulturmarxismens viktigaste metod att vinna inflytande bland vita (3).
Att få färgade att allmänt godta den kritiska rasteorins teser möter ändå troligen motstånd. Men eftersom många färgade invandrare kanske tror sig ha materiell nytta av en radikal raspolitik, är sannolikt motståndet mot att acceptera dess politiska förslag mindre hos dem. I en miljö, där det är lätt att bli framställd som offer, och det då kanske inte är så motbjudande att se sig som ett offer, är det sannolikt också lätt att glida in den rollen. Om man sedan på allvar tror på den, kan det ha allvarliga psykologiska verkningar (4).
Och om man verkligen ser sig som ett offer, är man på god väg att också se sig som förtryckt – och av vita europeer. Om man verkligen ser vita som förtryckare är alla reaktioner möjliga inkl så småningom våld. Beroende på sådana samband bör varje resonemang om färgade invandrare som offer ses som en förberedelse till att så småningom försöka att med alla medel ändra samhället.
Att i olika sammanhang uppmärksamma ras är alltså av flera skäl en djupt felaktig princip. Ingen ska känna någon form av skuld för vad rasfränder historiskt gjort. Omvänt gäller, att ingen har något speciellt värde som människa just pga sin ras/färg. Tillhörighet till en viss ras ger ingen människa något särskilt personligt värde.
Kulturmarxistiska påståenden om betydelsen av ras är därför genomgående felaktiga, eftersom de bygger på någon falsk princip eller bristande logik. Men svensk politik har urartat så långt, att en del aktörer nog är villiga att skapa och utnyttja rashat för att äntligen nå socialistiska mål, som frihetssinnade människor hindrat vänstern att nå under etthundrafemtio år.
Text: Dan Ahlmark | Ahlmark är ekon lic och jur kand. Efter arbete i industrin och konsultföretag i Sverige och utlandet samt forskning vid EFI/HHS startade han ett konsultföretag 1980 med inriktning på affärsutveckling och konkurrensstrategi. Han gav 2017 ut boken ”Vakna upp! Daqs att dö! Libertarianism och den Civila VälfärdsStaten”.
Referenser
- Realclearpolitics.com, artikel
- Americanthinker.com, artikel
- Amgreatness.com, artikel
- Insikt24.se, artikel
