Conrad Black: Ursprunget och syftena med Ukrainakriget

UKRAINA. ”Det är dags för en omfattande faktakontroll om ursprunget och syftet med det ukrainska kriget”. Det skriver kanadensaren Conrad Black, en av de ledande tidningsutgivarna i världen. Black är författare till biografier om Franklin D. Roosevelt och Richard Nixon och Donald J. Trump. NewsVoice översatte en del av hans analys ”The Origins and Purposes of the Ukrainian War” i Epoch Times.

Text: Conrad Black

Den underliggande frågan är den yttersta dispositionen av de 14 republiker bortsett från Ryssland som separerade sig från Sovjetunionen vilket ledde till upplösningen av unionen 1991. Ryssland har aldrig erkänt legitimiteten av dessa separationer, och de åstadkoms abrupt av regeringarna och lagstiftande församlingar i de berörda jurisdiktionerna, utan den formalitet och legitimitet som upplösningen av länder kräver.

När Sovjetunionen föll som en sufflé utan att ett skott avlossades (efter ett kallt krig där det fanns rutinmässiga ömsesidiga hot om kärnvapenförintelse) gavs många löften av stormakterna, inklusive Ryssland och USA, och inget av dem behölls.

När den siste sovjetiska ledaren, Mikhail Gorbatjov, gick med på återföreningen av Tyskland, försäkrade dåvarande utrikesminister James Baker honom att NATO inte skulle avancera ”en tum” öster om Tyskland. Presidenten som han tjänade, George H. W. Bush, gav det Nixons talskrivare William Safire kallade ”Chicken Kiev-talet” till det ukrainska parlamentet och rekommenderade att det skulle förbli i union med Ryssland 1991.

Alla stormakter, inklusive Ryssland och USA, lovade Ukraina, Vitryssland och Kazakstan att deras gränser skulle respekteras, i utbyte mot att de 1994 avstod från de kärnvapen som de hade ärvt från Sovjetunionen.

Det behöver inte sägas att alla dessa högtidliga löften glömdes bort nästan i samma ögonblick de gavs. Under de följande åren accepterade NATO Polen, Ungern, Tjeckien, Slovakien, Bulgarien och Lettland, Litauen och Estland medlemskap i NATO, länder som var republiker i Sovjetunionen och som hade varit helt integrerade i Ryssland i mer än 200 år fram till slutet av första världskriget 1918.

President George W. Bush förespråkade Ukrainas och Georgiens eventuella anslutning till NATO 2008, men detta sköts upp då Ryssland invaderade två till största delen rysktalande provinser i Georgien och ingrep därmed hårt i ukrainska angelägenheter.

Rysk inblandning möjliggjorde valet av en direkt marionett från Kreml i Ukraina, Viktor Janukovitj, 2010, och västerländsk motinblandning gjorde att han avsattes och ersattes av Petro Porosjenko 2014 [Väststödd, red anm].

Det måste erkännas att Ukraina aldrig har visat den minsta fallenhet för framgångsrikt självstyre förrän ledningen iscensätter en inspirerande ambition [until its inspiring performance] efter den ryska invasionen av Ukraina för tre månader sedan. Ukriana är en etnisk samling ryssar, litauer, polacker och tatarer, och ungefär en sjättedel av befolkningen på över 40 miljoner är rysktalande.

Den mest sannolika förklaringen till vad som förde fram det nuvarande kriget är att den västerländska på-och-av-lockelsen i form av ett NATO-medlemskap för Ukraina kolliderade med ambitionen från Rysslands president Vladimir Putin, Rysslands mest målmedvetna ledare sedan Leonid Brezhnev, att hävda Rysslands partiella auktoritet över sina tidigare medrepubliker i Sovjetunionen.

Det är inte förvånande att Putin trodde att det var dags att agera. De ofattbara förödmjukelserna för USA efter flykten från Afghanistan och USA:s fullständiga misslyckande med att utforma en konsekvent politik om det forna Sovjetunionen, kunde mycket väl ha övertygat Putin om att detta var hans chans att börja återuppbygga det ofrivilliga etnicitetsförbund som sattes samman för mer än 250 år av Peter den store, Katarina den stora, några mindre tsarer och Josef Stalin.

Läs resten av artikeln i Epoch Times

Text: Conrad Black