Är konspirationsforskare farligare än konspirationsteoretiker?

ANALYS. Världens befolkning har, efter Trumps seger i presidentvalet, covidpandemin, Trumps förlust vid återval, händelserna vid Capitolium, vaccin-utrullningen och Ukrainakriget alltmer polariserats mellan de som ifrågasätter de offentliga narrativen och de som misstänkliggör de ifrågasättande.

Text: Mikael Reichel

Förvisso var Nostradamus tidig med att se möjliga mörka framtids scenarier men frågan är om vi i vårt presumtivt ”upplysta” tillstånd satt historiskt rekord där misstankar om dolda agendor florerat så brett samtidigt som epitetet ”konspirationsteoretiker” använts så flitigt.

Redan decennier före millennieskiftet kunde den observante iakttagaren av samhället notera en eftersläpning av etik och demokrati i relation till den accelererande teknologiska utvecklingen. Att halka efter här kan få allvarliga konsekvenser för i stort sett alla beslut som tas i det demokratiska forumet.

Vi ser nu att, när vetenskapens röst tystats först i den akademiska världen därefter i den öppnade debatten, att teknokraten som inte skyr några medel för globalistisk och dystopisk framtid tagit terräng. Det är dags mynta ett nytt ord, teknopat.

Som exempel så är det knappast någon överdrift att påstå att mänskligheten befinner sig i en brytningstid där IT-samhället på allvar börjar påverka det dagliga livet på ett sätt som inte tidigare varit fallet.

• Klimat, miljö, migrations-, och konjunkturfrågor dryftas på en global nivå och i strukturer som är längre ifrån köksborden än de någonsin varit.
• Media är nu uppdelat i de klassiska tidningarna och tv-kanalerna å ena sidan med nya media, sociala plattformar osv. med helt olika drivkrafter å andra sidan.
• Icke-statliga och ej folkvalda aktörer såsom FN, WHO och WEF driver öppet mer centralt styrda, globala, lösningar på mänsklighetens utmaningar.

Effekten är att varningarna ökat i ton från de som varnar för alltför generaliserande koncept, byråkrati och korruption bara i de medier som bara kan nås av det som aktivt söker sig bort från centralstyrd propaganda.

Själva ordet konspiration härstammar från ”con spirare”, att andas samtidigt. Det vill säga att tala med varandra och komma överens. Det finns många historiska exempel på vad som kan vara konspirationer, sanna och falska.

I modern tid började man i USA använda ordet ”konspirationsteoretiker” i nedlåtande syfte avseende de som inte ville acceptera den rådande bilden på mordet på John F Kennedy. Med tiden har ord som ”foliehatt” myntats, ursprungligen för de som av rädsla för radiostrålning, från exempelvis mobiltelefoner, lindade in huvudet i metallfolie som skydd, men senare som allmänt begrepp för personer som ifrågasätter offentliga narrativ.

Samtidigt är det viktigt att förstå lite av hur vi fungerar, tvivel är motorn i nyfikenhet och som vi vet är det i sin tur grunden till kunskap, insikt och slutligen vishet.

I spåren av att allt fler människor söker förklaringar till svårbegripliga skeenden har forskningen kring konspirationsteorier fått förnyad aktualitet.

Forskningen kring konspirationsteorier försöker förklara varför saker ifrågasätts och har bland annat skapat förklaringsmodell som bygger på påståenden om att sant eller falskt inte är relevant för konspirationsteorier, utan att de i grunden bygger på en berättelse om att flera parter agerar samordnat för att åstadkomma något i eget intresse. Berättelsen ska peka ut dessa egenintressen som onda och sig själva som goda krafter som avslöjar konspirationen. Det blir är ett mer akademiserat försök till defamation och förminskning.

Konspirationsforskaren Andreas Önnerfors

Myndigheten MSB beställde en sådan utredning av idéhistorikern Andreas Önnerfors i ett försök att generalisera och förlöjliga de som framför andra tankar om sakers tillstånd än de som samhället företräder och nu också inte vill tillåta.

Enbart själva fenomenet att försöka påverka den öppna diskursen är i sig starkt misstänkliggörande ifråga om statlig åsiktspåverkan vilket också är i vår grundlag förbjuden.  

Ett exempel om farans riktning är att en ny lag i Tyskland har medfört att journalisten Alina Lepp inte kan återvända till Tyskland för risk att fängslas i tre år efter rapporterat från båda sidor av fronten i Ukraina.

I detta sammanhang menar forskare att konspirationsteoretikerna också blir mer benägna att ta till sig desinformation och införliva den i sitt eget narrativ. Desinformation kan då vara information som, dels saknar källa, dels ännu kunnat klassas som sann eller osann. Det väsentliga är att informationen används i syfte att underblåsa en hypotes om ont uppsåt.

Det ligger i vår natur, för mental stabilitet, att hitta förklaringsmodeller och att försöka förstå icke triviala skeenden som berör våra liv.

I klassiskt vetenskaplig miljö sker sökandet efter sanning eller en gemensam ståndpunkt, genom att man formulerar en hypotes kring något och sedan söker argument som stödjer eller förkastar hypotesen. Hypotesen måste alltid prövas empiriskt mot för att vara validerad. Därefter låter man andra granska det.

Det här är den universellt accepterade vetenskapliga metoden.

Det räcker inte med tusen goda argument eller bred konsensus om det så finns ett enda motbevis till hypotesen. Vår teknologiskt skapade välfärd idag vilar på denna metod. Det är det bästa vi har för att hitta sanningen.

Nu ser vi dock en helt annan utveckling från flera håll; istället för att bemöta de nu stämplade ”konspirationsteoretikernas” i sakframställan så stämplas de omedelbart som ”foliehattar” med hänvisning till att det ju vore orimligt att alla politiker, organisationer, media och forskare skulle kunna ha ont uppsåt och att kunna samverka för ett sådant mål. De gör sig därmed till okunniga om vad psykologiska påverkansmetoder kan göra.

Frågan om konspiration görs också oftast till svart-vit liksom frågan om sant eller falskt. Inte sällan pekas dessutom främmande makt ut, just nu ligger ex.vis Ryssland på topp, som pådrivande i spridandet av desinformation och konspirationsteorier, allt i förment syfte att omstörta det västerländska samhället. Är det verkligen så enkelt?

Men faller då inte konspirationskritikerna på eget grepp?

• Blir de inte just konspirationsteoretiker själva?
• Är inte dessa etiskt dubiösa forskare och opinionsbildare de absolut farligaste aktörerna?

De tar snabbt för sig och har problemformuleringsprivilegier och skapar sig sanningsmonopol, gärna med ersättning.

De konspirationsteoretiserar själva och de kallar alla kritiker för det de själva är, konspirationsteoretiker!  Så fort kritiken kryper ut ur ett redan hårt strypt media ropar de, i strid med elementära principer för demokrati, efter att informationsflöden ska kontrolleras.

Nyetablerade ”sanningsmyndigheter” ska tala om vad som är sant och inte och vad vi ska tycka och tänka och inte minst vad vi ska skämmas och känna skuld för. De är politiskt tillsatta experter som ska fastställa de tillåtna narrativen.

• Är det inte de som ser spöken, eller åtminstone räds följderna av den öppna diskursen?
• Blir inte följden, dels att vi fråntar individen rätten att själv bedöma, tänka och ta ställning? Dels att vi politiserar sanningen.

Den officiella sanningen blir helt enkelt vad tillräckligt många sammanfallande intressen beslutar. Dessa intressen kan vara att få ett internationellt politiskt uppdrag, att få ett forskningsanslag, att sälja läkemedel, att finansiera sin tidning eller TV-kanal osv. Alltså, förskjutningen mellan teknologisk och etisk evolution gör sig tydligt påmind.

I en värld med blixtsnabba kommunikationer snappar de skickligaste aktörerna upp vad som ”trendar” och de blir så att säga indirekta konspiratörer där de alla tjänar på samma narrativ men inte nödvändigtvis behöver koordinera sitt agerande. Det blir näst intill självgående korruption av demokratiska värden.

På global nivå finns rutinerade och skickliga kommunikationskonsulter och staber som understödjer såväl privata som offentliga aktörer med råd om hur man bäst drar nytta av utvecklingen. De resurser som dessa globala företag har, inte minst med hjälp av AI, överstiger tusenfalt vad små aktörer kan uppbringa.

De ”sanningar” som etableras blir helt enkelt den starkes röst. Så kallad ’nudging’ har använts av BBC, man har riggat nyhetsinslag för att förstärka bilden av det man vill visa då verkligheten inte var tillräckligt alarmerande.

Den nu välkända, CIA:s ”operation mockingbird” (en gång en konspirationsteori) har tillförsäkrat de amerikanska underrättelsetjänsterna möjlighet via tillgång till Hollywood att påverka invånarna via film, media och TV. Facebook , Linkedin och Twitter har beställt ”fact checkers” som ska tala om vad som är sant och falskt men utan att ta öppen vetenskaplig diskussion.

• Kan vi vara säkra på att det inte drivs särintressen i dessa sammanhang?
• Görs allt detta verkligen i alla människor på planetens bästa intresse?

Science fiction författaren Ian Watson sammanfattar situationen så här;

“If you have to be persuaded, reminded pressured, lied to, incentivized, coerced, bullied, socially shamed, guilt-tripped, threatened, punished and criminalized … If all of this is considered necessary to gain your compliance — you can be absolutely certain that what is being promoted is not in your best interest.” – Ian Watson

Att i detta läge förringa människors rätt att ifrågasätta är en mycket farlig väg att gå, som snabbt leder till totalitarism iklätt en ny uniform, den korporativistiska. En uniform där offentliga och privata aktörer har sammanfallande intressen av att kväsa all opposition.

Så fort du hör uttrycket ”public-private partenship” vet du vad det rör sig om. Ofta används ”kriser” för att få verkan. Att pröva sakfrågor blir då helt ointressant, det fungerar inte när befolkning befinner sig i ett hot-stadie.

Dessa stadier, har vi sett, avlöser varandra. Efter andra världskriget var det hotet om kärnvapenkrig, det har nu dammats av då vi har en ny och oerfaren och därför mottaglig generation. Redan då fanns förståelsen för hur ”mass formation” kunde användas för påverka opinionen, verkan var dock inte så stor då nationer till stor del var oberoende och de-centraliserade. Det hindret är idag röjt av globalism.

Narrativet och metodiken vilar till stor del på att leda bort allmänheten från verkliga orsakssamband, det har till och med formats ett ord för det, ”strawman”, halmgubbe. Här ersätts det verkliga argumentet med ett falskt sådant. Orden är nya men metoderna urgamla, både Sun Tzu och von Clausewitz visste redan då hur man skulle göra.

I modern tid (1984) beskrev den Sovjetiske avhopparen Yuri Bezmenov i en nu berömd TV-intervju hur det går till att driva en omstörtande (”subversive”) verksamhet, osynligt. Målet är att just att ändra folkets uppfattning av verkligheten.

Det kan delas in i fyra stadier;

1. De-moralisation– (by exposure to the ideology of the enemy). True information does not matter anymore. A person that is demoralised is unable to asses true information. Facts do not matter.
2. De-stabilisation – the subverter cares not about your state. Under attack is economy, foreign relations and defence systems.
3. Crisis – Food, climate, health anything can be used to suppress reactions and introduce conformity and obedience. The oppressor then offers the only solution in order to ”save” humankind. Plethora of false promises of a better world.
4. Normalization – is the actual implementation of the new system. Here the ideologists used to assist in the change (useful idiots) are eliminated. This may last indefinitely.

Samhällskritik är samhällsuppbyggande

Att vara samhällskritisk betyder inte automatiskt att man vill nedmontera samhället (som forskarna ofta antyder), det kan lika väl vara en vilja att synliggöra och kunna åtgärda problem för ett bättre samhälle.

Inte sällan ett samhälle som vinglat av den sanna vägen, den som följer konstitution och grundlagar. Ett tecken på totalitarianism är när det brister här.

Någon kanske invänder att det finns situationer som inte tillåter diskussion. Krisen är ibland akut och allvarlig och hundra procent lojalitet till ledningen krävs. Detta är dock en annan sak och som regleras i särskild lagstiftning. Sverige befinner sig inte i krig. Covid har inte krävt fler offer än en normal influensa och diskussionen handlar inte om ifrågasättande i sådana avvikande situationer utan om den pågående nedtystandet av kritik mot ageranden i allt normalare situationer.

Konspirationskritikerna underlättar således, frivilligt eller ofrivilligt, för de som har intresse av att reducera världens befolkning till en lydande massa som låter sig ledas av vad policy-makers beslutar globalt. Detta oavsett om det finns en sådan konspiration eller inte.

• Vet man vems ärenden man går? Är det verkligen den kompetenta, tänkande, fria individens eller är det någon annans?

Den som tar emot forskningsbidrag för att genom allmänt teoretiserande klumpa ihop och tillskriva ifrågasättare allsköns o-seriositeter blir själv korrumperad på den allra lägsta primitiva mänskliga nivån, det vill säga en maktens hantlangare på en närmast inkvisitoriskt tendentiös skala.

Underbyggda konspirationsteorier och ifrågasättanden av olika narrativ, som tillåts att diskuteras öppet, är det demokratiska samhällets starkaste försvar. Det borde uppmuntras istället för att på alla sätt slås ned.

En regering som tillsätter stoppmekanismer gör självmål. Världen behöver mer yttrandefrihet, mer offentligt ifrågasättande, mer åsiktsbrytningar. Därför måste konspirationsforskarna ifrågasättas utifrån ett såväl vetenskapligt som etiskt och demokratiskt perspektiv. De som faktiskt konspirerar är de som har mest att förlora på öppenhet. Man bör fundera över vilka de är.

Text: Mikael Reichel