John Pilger: Att tysta lammen – Hur propaganda fungerar

John Pilger har två gånger vunnit Storbritanniens högsta journalistpris och har varit årets internationella reporter, årets nyhetsreporter och årets beskrivande författare. Han har gjort 61 dokumentärfilmer och har vunnit en Emmy, en BAFTA, Royal Television Society-priset och Sydney Peace Prize.

Ingress och översättning av Hesham Bahari, återpublicerad med tillstånd | Källa: Silencing the lambs – how propaganda works

Hans ”Kambodja år noll” har utsetts till en av 1900-talets tio viktigaste filmer. Denna artikel är en redigerad version av ett tal vid Trondheim World Festival i Norge.

John Pilger skriver:

På 1970-talet träffade jag en av Hitlers främsta propagandister, Leni Riefenstahl, vars filmer förhärligade nazisterna. Vi råkade bo på samma ställe i Kenya där hon var på ett fotograferingsuppdrag efter att ha undkommit det öde som hade drabbat många andra av Führerns vänner.

Hon berättade för mig att de patriotiska budskapen i hennes filmer inte berodde på “order uppifrån” utan på vad hon kallade den tyska publikens “underdåniga tomhet”.

Inkluderar detta den liberala, bildade borgarklassen? frågade jag. Ja, särskilt dem, sade hon.

Jag tänker på detta när jag ser mig omkring på den propaganda som idag dominerar länderna i väst.

Naturligtvis lever i en värld som i mångt och mycket är annorlunda än Tyskland på 1930-talet. Vi lever i informationssamhällen. Vi är globalister. Vi har aldrig varit mer medvetna, mer i kontakt med varandra och bättre sammankopplade.

Men är det verkligen så? Eller lever vi istället i ett mediesamhälle där hjärntvätten är dold men obeveklig och där vår uppfattning om världen filtreras effektivt genom statsmakterna och de stora företagens lögner?

USA dominerar västvärldens medier. Alla utom ett av de tio största medieföretagen finns i Nordamerika. Internet och sociala medier – Google, Twitter, Facebook – ägs och kontrolleras till största delen av amerikaner.

Under min livstid har USA störtat eller försökt störta mer än 50 regeringar, mestadels demokratier. De har blandat sig i demokratiska val i 30 länder. De har släppt bomber över befolkningen i 30 länder, de flesta av dem fattiga och försvarslösa. De har försökt mörda ledarna i 50 länder. De har kämpat för att undertrycka befrielserörelser i 20 länder.

Omfattningen av detta blodbad är i stort sett okänt för allmänheten och oerkänt av de ansvariga. De fortsätter att dominera det angloamerikanska politiska livet.

Åren innan han dog 2008 höll dramatikern Harold Pinter två välskrivna tal som bröt tystnaden.

“USA:s utrikespolitik”, sade han, “kan bäst definieras på följande sätt: kyss mig i arslet eller så sparkar jag dig i huvudet. Så enkelt och grovt är det. Det intressanta är att den här metoden är så otroligt framgångsrik. Den bygger på en struktur av desinformation där användningen av retorik och förvrängning av språket framstår som mycket övertygande. I själva verket är det en massa lögner, en effektiv propaganda. De har pengarna, de har tekniken, de har alla medel för att komma undan med det, och det gör de också.”

När Pinter tog emot Nobelpriset i litteratur sade han:

”USA:s brott har varit systematiska, konstanta, ondskefulla och obarmhärtiga, men mycket få människor har talat om dem. Man måste ge Amerika rätt. Det har utövat en manipulation av makten över hela världen samtidigt som det har utgett sig för att vara en kraft för det universellt goda. Det är en briljant och mycket framgångsrik hypnoshandling.”

Pinter var en vän till mig och kanske den sista ”vise mannen” i politiken – det vill säga innan politiskt oliktänkande gentrifierades (ung. ”togs över av etablissemanget”, övers anm). Jag frågade honom om den “hypnos” han hänvisade till var den “undergivna tomhet” som Leni Riefenstahl beskrev. Det är samma sak, svarade han.

“Det betyder att hjärntvätten är så grundlig att vi är programmerade att svälja en massa lögner. Om vi inte känner igen propagandan kan vi acceptera den som normal och tro på den. Det är det underordnade tomrummet.”

I våra samhällssystem med företagsdemokrati är krig en ekonomisk nödvändighet, det perfekta äktenskapet mellan offentliga subventioner och privat vinst: socialism för de rika, kapitalism för de fattiga. Dagen efter den 11 september steg krigsindustrins aktiekurser kraftigt. Mer blodsutgjutelse var på väg, vilket är bra för affärerna.

I dag har de mest lönsamma krigen sitt eget varumärke. De kallas “eviga krig”: Afghanistan, Palestina, Irak, Libyen, Jemen och nu Ukraina. Alla bygger på en massa lögner.

Irak är det mest ökända, med sina massförstörelsevapen som inte fanns. Natos förstörelse av Libyen 2011 motiverades med en massaker i Benghazi som inte ägde rum. Afghanistan var ett bekvämt hämndkrig för den 11 september, som inte hade något med Afghanistans folk att göra.

I dag är nyheterna från Afghanistan hur onda talibanerna är – inte att Joe Bidens stöld av sju miljarder dollar av landets reserver orsakar utbrett lidande. Nyligen ägnade National Public Radio i Washington två timmar åt Afghanistan – och 30 sekunder åt dess svältande folk.

Vid sitt toppmöte i Madrid i juni antog Nato, som kontrolleras av USA, ett strategidokument som militariserar den europeiska kontinenten och ökar risken för krig med Ryssland och Kina. I dokumentet föreslås “multi domain warfighting mot kärnvapenbeväpnade jämbördiga konkurrenter”. Med andra ord: man föreslår kärnvapenkrig mot Ryssland och Kina.

Det står: “Natos utvidgning har varit en historisk framgång.”

Jag läste detta med misstro.

Ett mått på denna “historiska framgång” är kriget i Ukraina, vars nyheter för det mesta inte är nyheter utan en ensidig litania av nationalistisk chauvinism, förvrängning och utelämnande. Jag har rapporterat om ett antal krig men har aldrig varit med om en sådan propaganda som vi möter i det här fallet.

I februari invaderade Ryssland Ukraina som ett svar på nästan åtta års dödande och kriminell förstörelse i den rysktalande regionen Donbass vid deras gräns.
År 2014 hade USA sponsrat en kupp i Kiev som gjorde sig av med Ukrainas demokratiskt valda, ryssvänliga president och installerade en efterträdare som amerikanerna gjorde klart att han var deras man.

Under de senaste åren har amerikanska “försvarsmissiler” installerats i Östeuropa, Polen, Slovenien och Tjeckien, helt säkert riktade mot Ryssland, tillsammans med falska försäkringar som sträcker sig ända tillbaka till James Bakers “löfte” till Gorbatjov i februari 1990 om att Nato aldrig skulle expandera utanför Tyskland.

Ukraina är frontlinjen. Nato har i praktiken nått fram till just det gränsland genom vilket Hitlers armé stormade 1941 och lämnade över 23 miljoner döda i Sovjetunionen.

I december 2021 föreslog Ryssland en långtgående säkerhetsplan för Europa. Detta avfärdades, förlöjligades eller nonchalerades helt i västerländska medier. Vem har läst dess progressiva förslag? Den 24 februari 2022 hotade Ukrainas president Volodymyr Zelenskyy med att utveckla kärnvapen om inte USA beväpnade och skyddade Ukraina. Det blev droppen för Rysslands vidkommande.

Samma dag invaderade Ryssland – enligt västerländska medier ett rent nidingsdåd, en helt oprovocerad handling. Historien bakom detta, det vill säga de många västerländska lögnerna och de ryska fredsförslagen inklusive de ingångna avtalen om Donbass i Minsk, räknades uppenbarligen inte.

Den 25 april flög USA:s försvarsminister, general Lloyd Austin, till Kiev och bekräftade att USA:s mål var att destruera Ryssland – ordet han använde var “försvaga”. Amerika hade fått det krig man ville ha. Det anfördes av en USA-finansierad och USA-beväpnad mellanhand, alltså Ukraina, som i det läget var enbart en bricka i ett spel.

Inget av detta blev förklarat för folket i väst.

Det är sant att Rysslands invasion av Ukraina är hänsynslös och oförlåtlig. Det är ett brott att invadera ett suveränt land. Det finns inga “men” – utom ett.

När började det nuvarande kriget i Ukraina och vem startade det? Enligt FN har omkring 14 000 människor dödats i Kievregimens inbördeskrig i Donbass från 2014 till 2022. Många av attackerna utfördes av nynazister.

Titta på ett nyhetsreportage från ITV från maj 2014, av den erfarne reportern James Mates, som tillsammans med civila i staden Mariupol beskjuts av Ukrainas Azov-bataljon (nynazistisk).

Samma månad brändes dussintals rysktalande människor levande eller kvävdes i en fackföreningsbyggnad i Odessa som belägrades av fascistiska ligister, anhängare till nazistkollaboratören och den antisemitiske fanatikern Stephen Bandera. New York Times kallade dessa skurkar för “nationalister”.

“Vår nations historiska uppdrag i denna avgörande stund”, sade Andrej Biletskij, grundare av Azovbataljonen, “är att leda de vita raserna i världen i ett sista korståg för deras överlevnad, ett korståg mot de semitanförda undermänniskorna.”

Sedan februari har en kampanj av självutnämnda “nyhetsbevakare” (mestadels finansierade av amerikaner och britter med kopplingar till regeringar) försökt upprätthålla det absurda påståendet att Ukrainas nynazister inte existerar.

Airbrushing, en term som en gång förknippades med Stalins utrensningar, har blivit ett verktyg för den vanliga journalistiken.

På mindre än ett decennium har ett “gott” Kina airbrushats och ett “dåligt” Kina har ersatt det. Från att vara världens verkstad har Kina kommit att betraktas som den nye ”Satan på jorden”.

En stor del av denna propaganda har sitt ursprung i USA och sprids via ombud och “tankesmedjor” – såsom det ökända Australian Strategic Policy Institute, vapenindustrins röst – och av nitiska journalister som Peter Hartcher från Sydney Morning Herald, som kallade dem som sprider kinesiskt inflytande för “råttor, flugor, myggor och sparvar” och krävde att dessa “skadedjur” skulle “utrotas”.

Nyheter om Kina i västvärlden handlar nästan uteslutande om hotet från Peking. De 400 amerikanska militärbaserna som omger större delen av Kina, ett väpnat pärlband som sträcker sig från Australien till Stilla havet och Sydostasien, Japan och Korea, är bortglömda. Den japanska ön Okinawa och den koreanska ön Jeju är laddade vapen som riktas rakt mot Kinas industriella hjärta. En tjänsteman i Pentagon beskrev detta som en “snara”.

Palestina har rapporterats felaktigt så länge jag kan minnas. Enligt BBC finns det en “konflikt” mellan “två berättelser”. Den längsta, mest brutala, laglösa militära ockupationen i modern tid är oomtalad.

Jemens drabbade folk existerar knappt. De är massmedialt sett ”icke-befolkningar”. Medan saudierna låter sina amerikanska klusterbomber falla med brittiska rådgivare som arbetar tillsammans med de saudiska officerarna, hotas mer än en halv miljon barn av svält.

Denna hjärntvätt som går ut på att utelämna fakta har en lång historia. Slakten under första världskriget doldes av reportrar som blev adlade för sin följsamhet och som erkände i sina memoarer. År 1917 anförtrodde redaktören för Manchester Guardian, C.P. Scott, premiärminister Lloyd George:

“Om folk verkligen visste [sanningen] skulle kriget stoppas i morgon, men de vet inte och kan inte veta.”

Vägran att se människor och händelser på samma sätt som andra länder ser dem är ett medievirus i västvärlden, lika handikappande som covid. Det är som om vi ser världen genom en enkelriktad spegel, där “vi” är moraliska och godartade och “de” inte är det. Det är en rakt igenom imperialistisk syn.

Den verkligan historien om Kina och Ryssland utläggs sällan och förstås sällan. Vladimir Putin ses som Adolf Hitler. Xi Jinping är Fu Man Chu. Imponerande bedrifter, som utrotandet av den totala fattigdomen i Kina, är knappt kända. Så perverst och eländigt är det.

När kommer vi att tillåta oss själva att förstå? Att utbilda journalister enligt en löpande band-princip är inte lösningen. Inte heller stavas lösningen digtitalisering, som i sig kan vara ett underbart verktyg men som förblir ett medel, inte ett mål i sig.

De senaste åren har några av de bästa journalisterna fått lämna den vanliga arbetsmarknaden. “Defenestrerade” är det ord som används (ung. ”utkastade genom fönstret”, övers anm). De utrymmen som en gång var öppna för avvikare, för journalister som gick mot strömmen – sanningssägare – har stängts.

Fallet Julian Assange är det mest chockerande. När Julian och Wikileaks vann läsare och priser för Guardian, New York Times och andra självupptagna “tidningar” hyllades han.

När den djupa staten protesterade och krävde att hårddiskar skulle förstöras och att Julian skulle fråntas heder och ära, gjordes han till en offentlig fiende. Vicepresident Biden kallade honom för en “högteknologisk terrorist”.

Hillary Clinton frågade: “Kan vi inte bara dröna den här killen?”

I den efterföljande kampanjen av kränkningar och förtal mot Julian Assange – som FN:s rapportör för tortyr kallade “mobbning” – föll den liberala pressen till sin lägsta nivå. Vi vet vilka de är. Jag betraktar dem som kollaboratörer: som Vichy-journalister.

När kommer riktiga journalister att stå upp?

En inspirerande ”samizdat” (underjordiska tidningar i Sovjetunionen på 1960- till 1980-talet; övers anm) finns redan på Internet: Consortium News. Den är grundad av den store reportern Robert Parry, Max Blumenthals Grayzone, MintPress News, Media Lens, Declassified UK, Alborada, Electronic Intifada, WSWS, ZNet, ICH, Counter Punch, Independent Australia, Chris Hedges, Patrick Lawrence, Jonathan Cook, Diana Johnstone, Caitlin Johnstone samt ett antal personer som jag inte nämner här.

• När kommer författare att stå upp som de gjorde mot fascismens framväxt på 1930-talet?
• När kommer filmskapare att stå upp som de gjorde mot det kalla kriget på 1940-talet?
• När kommer satiriker att stå upp som de gjorde för en generation sedan?

Efter att i 82 år ha suttit försänkt i det ljumma bad av ”rättfärdighet” som är den officiella versionen av det senaste världskriget, är det inte dags nu för dem som är tänkta att hålla ordning på historien att förklara sitt oberoende och avkoda propagandan? Det är mer brådskande än någonsin.

Text: John Pilger, Johnpilger.com