NewsVoice är en oberoende nättidning med utgivningsbevis som startade 2011. Syftet är att publicera nyheter, debattartiklar, kommentarer och analyser. 
VÄRLDEN. Rysslands president Vladimir Putin höll idag kl 10.00 svensk tid sitt årliga tal till landets parlament vid en tidpunkt som nästan sammanfaller med årsdagen av den militära operationen i Ukraina.
Transkribering och översättning
Obs: Ej korrekturläst och rättat. Källor: Kremlin.ru och Rumble.com/c/RTNews
Vladimir Putin: Ärade ledamöter av den federala församlingen – senatorer, ledamöter av statsduman. Ärade medborgare i Ryssland!
Jag håller detta tal i en svår tid för vårt land – det vet vi alla mycket väl – en tid av avgörande, oåterkalleliga förändringar i världen och stora historiska händelser som kommer att forma vårt lands och vårt folks framtid, en tid då var och en av oss har ett enormt ansvar.
För ett år sedan beslutade vi att genomföra en särskild militär operation för att skydda människor i våra historiska områden, för att garantera vårt lands säkerhet och för att undanröja hotet från den nynazistiska regim som uppstod i Ukraina efter kuppen 2014. Och steg för steg, försiktigt och konsekvent, kommer vi att ta itu med de uppgifter som vi står inför.
Sedan 2014 har Donbas kämpat, försvarat rätten att leva på sin egen mark, att tala sitt modersmål, kämpat och inte gett upp inför blockaden och den ständiga beskjutningen, Kievregimens ohöljda hat, och trott och väntat på att Ryssland ska komma till undsättning.
Under tiden – och det vet ni mycket väl – gjorde vi allt, verkligen allt, för att lösa problemet på ett fredligt sätt, vi förhandlade tålmodigt om en fredlig väg ut ur denna mycket svåra konflikt.
Men bakom våra ryggar förbereddes ett helt annat scenario. De västerländska makthavarnas löften, deras försäkringar om en önskan om fred i Donbas visade sig, som vi nu ser, vara en förfalskning, en grym lögn. De har helt enkelt försökt vinna tid, ägnat sig åt en massa småprat, blundat för politiska mord, för Kievregimens förtryck av oönskade, för mobbning av troende och i allt högre grad uppmuntrat ukrainska nynazister att begå terrordåd i Donbass. Officerarna i de nationalistiska bataljonerna utbildades vid västerländska akademier och högskolor, och vapen tillhandahölls.
Och jag vill betona att Kiev redan innan den särskilda militära operationen inleddes förhandlade med väst om leveranser av luftförsvarssystem, stridsflygplan och annan tung utrustning till Ukraina. Vi minns också Kievregimens ansträngningar för att skaffa kärnvapen, eftersom de talade om detta offentligt.
USA och Nato placerade snabbt ut sina armébaser och hemliga biolaboratorier nära vårt lands gränser; under manövrerna behärskade de teatern för framtida militära operationer och förberedde regimen i Kiev, det av dem förslavade Ukraina, för ett stort krig.
Och i dag erkänner de det – de erkänner det offentligt, öppet och skamlöst. Det är som om de är stolta och frossar i sitt svek och kallar både Minsköverenskommelserna och Normandieformatet för en diplomatisk show, en bluff. Det visar sig att de hela tiden när Donbas brann, när blod spilldes, när Ryssland uppriktigt – jag vill betona detta – uppriktigt sökte en fredlig lösning, spelade med människors liv, spelade faktiskt, som man säger i berömda kretsar, med bortkastade kort.
Denna avskyvärda metod för bedrägeri har prövats många gånger tidigare. De uppträdde lika skamlöst och dubbelspelande när de förstörde Jugoslavien, Irak, Libyen och Syrien. De kommer aldrig att kunna tvätta sig från denna skam. Ära, förtroende och anständighet är inget för dem.
Under långa århundraden av kolonialism, diktat och hegemoni har de vant sig vid att få allting tillåtet, vant sig vid att inte bry sig om hela världen. Det visar sig att de behandlar folken i sina egna länder med samma föraktfulla, gudabenådade attityd – när allt kommer omkring har de också cyniskt bedragit eller lurat dem med fabler om att söka fred, om att följa FN:s säkerhetsråds resolutioner om Donbass. De västerländska eliterna har verkligen blivit en symbol för totala principlösa lögner.
Vi försvarar bestämt inte bara våra intressen, utan också vår ståndpunkt att det inte får finnas någon uppdelning mellan de så kallade civiliserade länderna och alla andra i den moderna världen, att det behövs ett ärligt partnerskap som i princip förkastar all exklusivitet, särskilt en aggressiv sådan.
Vi har varit öppna och uppriktigt redo för en konstruktiv dialog med väst, vi har sagt och insisterat på att både Europa och hela världen behöver ett odelbart, jämlikt säkerhetssystem för alla stater, och under många år har vi erbjudit våra partner att diskutera denna idé tillsammans och arbeta för att den ska genomföras. Men svaret vi har fått har varit antingen oartikulerat eller hycklande. Det är så långt ord räcker. Men det fanns också konkreta åtgärder: utvidgningen av Nato till våra gränser, skapandet av nya missilförsvarsanläggningar i Europa och Asien – de beslutade att använda ”paraplyet” för att skydda sig mot oss – utplaceringen av militära kontingenter, och inte bara nära Rysslands gränser.
Jag vill betona att inget land i världen har så många militärbaser utomlands som Förenta staterna. Det finns hundratals av dem, jag vill betona detta: hundratals baser runt om i världen, på hela planeten, allt ni behöver göra är att titta på en karta.
Hela världen har bevittnat hur de har dragit sig ur grundläggande vapenavtal, inklusive avtalet om missiler med medelräckvidd och kortare räckvidd, och ensidigt rivit upp grundläggande avtal som upprätthåller freden i världen. De gjorde det av någon anledning – de gör ingenting i onödan, som ni vet.
Slutligen, i december 2021, skickade vi officiellt utkasten till fördrag om säkerhetsgarantier till Förenta staterna och Nato. Men på alla de nyckelpositioner som i huvudsak är principiella för oss fick vi ett direkt avslag. Då blev det slutligen klart att man hade gett klartecken för genomförandet av aggressiva planer och att de inte skulle sluta.
Hotet växte, och det för varje dag som gick. Det rådde ingen tvekan om att i februari 2022 var allting redo för en ny blodig straffaktion i Donbass, mot vilken, minns jag, Kievregimen kastade artilleri, stridsvagnar och flygplan redan 2014.
Vi minns alla väl bilderna av flygattackerna mot Donetsk, flygattacker inte bara mot Donetsk utan även mot andra städer. Under 2015 försökte de återigen att genomföra en direkt attack mot Donbas, samtidigt som de fortsatte blockaden, beskjutningen och terrorn mot civilbefolkningen. Allt detta, låt mig påminna er om det, strider fullständigt mot relevanta dokument och resolutioner som antagits av FN:s säkerhetsråd, fullständigt – alla låtsades som om ingenting hände.
Jag vill upprepa det: det var de som startade kriget, och vi använde våld och kommer att använda våld för att stoppa det.
De som planerade en ny attack mot Donetsk, Donbass och Luhansk förstod tydligt att nästa mål var att slå till mot Krim och Sevastopol, och vi visste och förstod det. Och nu talas det också öppet om sådana långtgående planer i Kiev – de har avslöjat vad vi redan visste mycket väl.
Vi skyddar människors liv, vårt eget hem. Och västvärldens mål är obegränsad makt. Den har redan spenderat mer än 150 miljarder dollar på att ge eftergifter och beväpna Kievregimen. Som jämförelse: Enligt uppgifter från Organisationen för ekonomiskt samarbete och utveckling avsatte G7-länderna cirka 60 miljarder dollar för att hjälpa världens fattigaste länder 2020-2021. Det är tydligt, eller hur? Men de fattigaste länderna, som man förment tar hand om hela tiden, kommer att få 150 för kriget, och 60, med vissa lydnadskrav från de länder som ska ta emot pengarna. Och var är allt tal om fattigdomsbekämpning, hållbar utveckling och ekologi? Vart har allt detta tagit vägen? Vart har allt tagit vägen? Samtidigt minskar inte flödet av pengar till kriget. Inga kostnader sparas för att uppmuntra oroligheter och kupper i andra länder, återigen runt om i världen.
Vid en konferens i München nyligen fanns det oändliga anklagelser mot Ryssland. Intrycket var att detta gjordes bara för att få alla att glömma vad det så kallade västvärlden har gjort under de senaste decennierna. Och de släppte ut anden ur flaskan, kastade hela regioner in i kaos.
De amerikanska experterna själva säger att som ett resultat av krigen – jag vill fästa er uppmärksamhet på detta: vi har inte tagit fram dessa siffror, amerikanerna anger dem själva – dödade de krig som USA inledde efter 2001 nästan 900 000 människor, mer än 38 miljoner blev flyktingar. De vill bara radera allt detta från mänsklighetens minne och låtsas att det aldrig har hänt. Men ingen i världen har glömt och kommer inte att glömma detta.
Ingen av dem tar hänsyn till mänskliga förluster och tragedier, för det som står på spel är naturligtvis biljoner, biljoner dollar, en möjlighet att fortsätta att stjäla från alla, att under täckmantel av ord om demokrati och friheter införa nyliberala och totalitära värderingar i sin essens; att stämpla hela länder och folk, offentligt förolämpa deras ledare, undertrycka oliktänkande i sina egna länder, skapa en fiendebild för att avleda människors uppmärksamhet från korruptionsskandaler – vi ser allt på våra skärmar – från de växande interna ekonomiska, sociala, interetniska problemen och motsättningarna.
Jag vill påminna er om att västvärlden på 1930-talet faktiskt öppnade vägen för nazisterna att komma till makten i Tyskland. Och i vår tid började de förvandla Ukraina till ”antiryssland”. Projektet är egentligen inte nytt. Människor som är ens lite historiskt bevandrade vet mycket väl att detta projekt har sina rötter i 1800-talet, att det understöddes i det österrikisk-ungerska kejsardömet och i Polen och andra länder med ett enda syfte – att slita dessa historiska territorier, som i dag kallas Ukraina, från vårt land. Det är detta mål. Det finns inget nytt, ingen nyhet, allt upprepas.
Väst tvingade fram detta projekt i dag genom att stödja kuppen 2014. Kuppen var trots allt blodig, statsfientlig, konstitutionsfientlig – som om ingenting hade hänt, som om det var nödvändigt att göra det, de rapporterade till och med hur mycket pengar som hade spenderats på den. Russofobi och extremt aggressiv nationalism lades till den ideologiska grunden.
Nyligen fick en av brigaderna i Ukrainas väpnade styrkor – skäms på oss, skäms inte på dem – namnet ”Edelweiss” som en Hitlerdivision, som deltog i deportationen av judar, avrättningar av krigsfångar, i straffoperationer mot partisaner i Jugoslavien, Italien, Tjeckoslovakien och Grekland. De ukrainska väpnade styrkorna och nationalgardet är särskilt populära hos Das Reich, Dead Head, Galicia och andra SS-enheter, som också har blod på sina händer. Ukrainska pansarfordon bär nazitysklands Wehrmachts insignier.
Nynazisterna gör ingen hemlighet av vems arvtagare de anser sig vara. Det är förvånande att ingen makthavare i väst noterar detta. Varför? Därför att de inte bryr sig ett skit, om ni ursäktar det mauvais tonet. De bryr sig inte om vem de ska satsa på i kampen mot oss, mot Ryssland. Det viktigaste är att kämpa mot oss, mot vårt land och därför kan alla användas. Och vi har sett det hända: till och med terrorister och nynazister, till och med en skallig djävul kan användas, Gud förbjude, så länge de lyder deras order och tjänar som vapen mot Ryssland.
Det ”antiryska” projektet är i själva verket en del av den revanchistiska politiken gentemot vårt land, för att skapa grogrund för instabilitet och konflikter precis vid våra gränser. Både då, på 1930-talet, och nu var tanken densamma – att rikta aggressionen österut, att uppvigla till krig i Europa, att eliminera våra rivaler med hjälp av andras händer.
Vi är inte i krig med Ukrainas folk, vilket jag har sagt många gånger tidigare. Ukrainas folk har själva blivit gisslan för Kievregimen och dess västerländska herrar, som faktiskt har ockuperat landet politiskt, militärt och ekonomiskt och som har förstört den ukrainska industrin och plundrat dess naturresurser i årtionden. Det logiska resultatet har varit social nedbrytning, en enorm ökning av fattigdom och ojämlikhet. Och under sådana förhållanden är det naturligtvis lätt att dra material för militära operationer. Ingen tänkte på människorna, de förbereddes för slakt, och i slutändan förvandlades de till förbrukningsmaterial. Tyvärr är det bara skrämmande att tala om, men det är ett faktum.
Ansvaret för att ha underblåst den ukrainska konflikten, för upptrappningen och för ökningen av antalet offer ligger helt och hållet hos de västerländska eliterna och naturligtvis hos den nuvarande regimen i Kiev, för vilken det ukrainska folket i huvudsak är främlingar. Dagens ukrainska regim tjänar inte sina nationella intressen, utan tredjeländers intressen.
Västvärlden använder Ukraina både som en murbräcka mot Ryssland och som en övningsplats. Jag kommer inte att uppehålla mig vid västvärldens försök att vända på fientligheterna, vid deras planer på att öka de militära leveranserna – det vet alla tillräckligt bra. Men en sak borde stå klar för alla: ju fler västerländska system med lång räckvidd som anländer till Ukraina, desto mer kommer vi att tvingas att skjuta hotet bort från våra gränser. Detta är helt naturligt.
De västerländska eliterna gör ingen hemlighet av sitt mål: att tillfoga – som de säger, det är ett direkt tal – ”ett strategiskt nederlag till Ryssland”. Vad innebär detta? Vad innebär det för oss? Det innebär att de vill göra slut på oss en gång för alla, det vill säga de har för avsikt att förvandla en lokal konflikt till en fas av global konfrontation. Det är så vi förstår det och vi kommer att reagera därefter, för i det här fallet handlar det redan om vårt lands existens.
Men de kan inte heller annat än vara medvetna om att det är omöjligt att besegra Ryssland på slagfältet, så de genomför mer och mer aggressiva informationsattacker mot oss. De riktar naturligtvis in sig på unga människor, unga generationer. Och även här ljuger de hela tiden, de förvränger historiska fakta, de slutar inte att angripa vår kultur, den rysk-ortodoxa kyrkan och andra traditionella religiösa organisationer i vårt land.
Titta på vad de gör mot sitt eget folk: förstörelsen av familjen, den kulturella och nationella identiteten, perversion, barnmisshandel, till och med pedofili, förklaras vara en norm, en norm i deras liv, och präster, präster tvingas att välsigna samkönade äktenskap. Vad fan ska de göra med dem, låt dem göra vad de vill. Vad vill jag säga här? Vuxna har rätt att leva som de vill, vi har alltid behandlat det så i Ryssland och kommer alltid att behandla det så: ingen inkräktar på deras privatliv, och vi kommer inte att göra det.
Men jag skulle vilja säga till dem: men titta, ursäkta mig, på de heliga skrifterna, huvudböckerna i alla andra världsreligioner. Där står allt, inklusive att familjen är en förening av en man och en kvinna, men även dessa heliga texter ifrågasätts nu. Det har blivit känt att den anglikanska kyrkan, till exempel, planerar att överväga idén om en könsneutral Gud – det är dock bara planer än så länge. Vad kan man säga? Gud förbjude att de ”inte vet vad de gör”.
Miljoner människor i västvärlden inser att de leds mot en verklig andlig katastrof. Eliterna håller helt enkelt på att bli galna, och det verkar inte finnas något botemedel. Men det är deras problem, som jag sa, och vi har en skyldighet att skydda våra barn, och vi kommer att göra det: vi kommer att skydda våra barn från nedbrytning och degeneration.
Det är uppenbart att västvärlden kommer att försöka underminera och splittra vårt samhälle, att satsa på nationella förrädare som alltid – jag vill betona detta – har samma gift som föraktet för sitt eget fosterland och viljan att tjäna pengar på att sälja detta gift till dem som är villiga att betala för det. Så har det alltid varit.
De som har slagit in på vägen mot direkt förräderi och begått terroristbrott och andra brott mot vårt samhälles säkerhet och landets territoriella integritet kommer att hållas juridiskt ansvariga. Men vi kommer aldrig att vara som regimen i Kiev och de västerländska eliterna som var och fortfarande är engagerade i en häxjakt, vi kommer inte att göra upp med dem som tog ett steg åt sidan och avföll från vårt moderland. Låt det ligga kvar på deras samvete, låt dem leva med det. Det viktigaste är att folket, Rysslands medborgare, gav dem en moralisk bedömning.
Jag är stolt – jag tror att vi alla är stolta – över att vårt multietniska folk, den absoluta majoriteten av medborgarna tog en principiell ståndpunkt om den särskilda militära operationen, förstod innebörden av vad vi gjorde, stödde våra åtgärder för att skydda Donbas. Detta stöd visade först och främst på verklig patriotism, en känsla som historiskt sett är inneboende i vårt folk. Den är häpnadsväckande i sin värdighet, i den djupa medvetenheten om att varje persons, och jag betonar, varje persons oskiljaktiga öde är oskiljaktigt förknippat med fosterlandets öde.
Kära vänner, jag vill tacka alla, hela det ryska folket för deras mod och beslutsamhet, tacka våra hjältar, soldater och officerare i armén och flottan, Rosgvardia, anställda vid specialtjänster och alla maktstrukturer, kämpar i Donetsk- och Luhansk-kårerna, frivilliga, patrioter som kämpar i BARS-kamparméreservens led.
Jag vill be om ursäkt: Jag är ledsen att jag under dagens tal inte kommer att kunna nämna alla. Ni vet, när jag förberedde detta tal skrev jag en lång, lång lista över dessa heroiska enheter, men sedan tog jag bort den från dagens tal eftersom det, som jag sa, är omöjligt att nämna alla, och jag var bara rädd för att förolämpa dem som jag inte skulle nämna.
Jag bugar mig för våra försvarares föräldrar, fruar och familjer, för läkarna och ambulanspersonalen, för sjuksköterskorna som räddar de sårade, för järnvägsmännen och chaufförerna som transporterar förnödenheter till fronten, för byggarna som bygger befästningar och återställer bostäder, vägar och civila anläggningar, för arbetarna och ingenjörerna i försvarsfabrikerna som nu arbetar dygnet runt, i flera skift, för lantarbetarna som på ett tillförlitligt sätt garanterar landets livsmedelsförsörjning.
Jag tackar lärarna som uppriktigt bryr sig om Rysslands unga generationer, särskilt de som arbetar under svåra förhållanden, i själva verket i frontlinjen, kulturpersonligheterna som kommer till krigszonen, till sjukhusen för att stödja soldater och officerare, de frivilliga som hjälper frontlinjen och civila, journalister, först och främst krigskorrespondenter som riskerar frontlinjen för att berätta sanningen för hela världen, pastorer inom de ryska traditionella religionerna, militärpräster, vars kloka ord stödjer och inspirerar oss.
Särskilda ord till folket i folkrepublikerna Donetsk och Lugansk samt regionerna Zaporozhye och Kherson. Ni själva, kära vänner, ni har bestämt er framtid i folkomröstningar, ni har gjort ett bestämt val trots hot och terror från nynazister, under förhållanden när militära operationer ägde rum i närheten, men det fanns inget starkare än er beslutsamhet att vara med Ryssland, med ert fosterland.
(Applåder.)
Jag vill betona att detta är publikens reaktion på invånarna i folkrepublikerna Donetsk och Luhansk, Zaporozhye och Kherson. Ännu en gång: bugning till dem alla.
Vi har redan påbörjat och kommer att fortsätta att bygga upp ett storskaligt program för socioekonomisk återuppbyggnad och utveckling av dessa nya federationsenheter. Vi talar framför allt om att återupprätta företag och arbetstillfällen, att återuppbygga hamnarna vid Azovska sjön, som återigen har blivit Rysslands innanhav, och att bygga nya, moderna vägar, precis som vi gjorde på Krim, som nu har en pålitlig landförbindelse med hela Ryssland. Vi kommer definitivt att genomföra alla dessa planer genom våra gemensamma ansträngningar.
I dag ger landets regioner direkt stöd till städerna, distrikten och tätorterna i folkrepublikerna Donetsk och Luhansk, Zaporozhye och Kherson, och de gör det uppriktigt, som riktiga bröder och systrar. Nu är vi tillsammans igen, så vi har blivit ännu starkare, och vi kommer att göra allt för att återföra den efterlängtade freden till vårt land, för att garantera vårt folks säkerhet. För detta, för deras förfäder, för deras barns och barnbarns framtid, för återupprättandet av historisk rättvisa, för återföreningen av vårt folk, kämpar våra hjältar i dag.
Kära vänner, jag ber er att hedra minnet av våra stridskamrater som gav sina liv för Ryssland, de civila, de äldre, kvinnor och barn som dog under beskjutning av nynazister och straffskyttar.
(En tyst minut.)
Tack.
Vi förstår alla, och jag förstår hur outhärdligt svårt det nu är för de stupade soldaternas fruar, söner och döttrar, deras föräldrar, som uppfostrade värdiga försvarare av fosterlandet – som de unga vakterna i Krasnodon, som de unga män och kvinnor som kämpade mot nazismen under det stora fosterländska kriget, försvarade Donbas. Deras mod, ståndaktighet, stora mod och uppoffringar är fortfarande ihågkomna av hela Ryssland i dag.
Det är vår plikt att stödja de familjer som förlorat sina nära och kära, att hjälpa dem att uppfostra sina barn och ge dem utbildning och yrke. Familjen till varje deltagare i en särskild militär operation måste ges ständig uppmärksamhet, omges av omsorg och heder. Deras behov bör tillgodoses omedelbart och utan byråkrati.
