Människan behöver den civilisatoriska processen för att bygga stabila samhällen

ANALYS. Hur kommer det sig att människans destruktiva beteende med våld, krig, miljöförstörelse och förintelsetendenser är så framträdande i vårt samhälle? Är detta ett beteende som präglar senare delen av vår historia och är kännetecknande för den moderna människan ? Levde vi i större harmoni och samklang med naturen, andra arter och oss själva under tidigare tidsperioder?

Text: Ingela Bel Habib, Fil doktor

I vår nutida, moderna industrialiserade period känner vi alla alltför väl till de fruktansvärda globala effekter på miljön till följd av rovdriften och masskövlingen av naturen, möjliggjord av den oreflekterade användningen av vetenskapens och teknikens utveckling.

Denna rovdrift hotar inte bara att utplåna djur-och växtliv, utan har redan fått stora effekter på klimatet, de senaste i form av allt vanligare återkommande extremväder med stora skogsbränder,torka och översvämningar som följd, med katastrofala följder för omgivningenm, men ekologiska och humana katastrofer till följd av mänsklig verksamhet och aktivitet verkar inte entydigt kunna knytas till den moderna industrialiserade perioden. De verkar tvärtemot genomsyra hela mänsklighetens historia.

I Hararis bok ”Sapiens – En kort historik över mänskligheten” (2012) kan vi läsa att den mänskliga historien utmärks av flera massförintelsefaser, som utspelats under samtliga tre huvudperioder i vår historia; jägar-samlarperioden, jordbruksperioden och den moderna industriella-vetenskapliga perioden.

Efter till exempel de första människornas ankomst till Amerika, under jägar-samlarperioden, hade det mesta av dess unika fauna försvunnit efter två årtusenden. Inom denna korta tidsperiod förlorade Nordamerika 34 av sina 47 släkten stora däggdjur, medan Sydamerika förlorade 50 av 60.

De sabeltandade kattdjuren försvann efter 30 miljoner på jorden, liksom de marklevande jättesengångarna, de överdimensionerade lejonen, de amerikanska hästarna, de amerikanska kamelerna, de jättelika gnagarna och mammutarna. Tusentals arter av mindre däggdjur, reptiler,fåglar, insekter och parasiter utrotades också.

Redan vid tiden för jordbruksperiodens inträde hade människan utrotat hälften av planetens stora marklevande djur. Jordbruksperioden fortsatte sedan att kantas av mindre ekologiska katastrofer. På Madagaskar till exempel hade en unik samling djur utvecklats genom årmiljoner av isolering.

Bland dessa djur kan nämnas elefantfågeln, en art utan flygförmåga som var tre meter hög och vägde nästan ett halvt ton. Den var världens största fågel. Jättelemurerna, världens största primater, kan också nämnas. Dessa djur försvann plötsligt, tillsammans med de flesta andra stora djur på ön, för omkring 1500 år sedan, samtidigt med människans ankomst.

Liknande katastrofer inträffade på nästan varenda ö i Indiska oceanen, Atlanten, Norra ishavet och Medelhavet. I Stilla havet  till exempel tog polynesiska jordbrukare 1500 år f Kr direkt eller indirekt död på hundratals fågelarter, insekter, sniglar och andra lokala djurarter, då de koloniserade Solomonöarna, Fiji, och Nya Kaledonien.

Bara ett fåtal mycket avlägset belägna öar kunde behålla sin fauna intakt fram till modern tid. Galapagosöarna är det mest kända exemplet som förblev obebodda fram till 1800-talet och därigenom kunde bevara sina unika djur-och växtarter, däribland jättesköldpaddorna.

Den första massförintelsefasen under jägar-samlarperioden beledsagades alltså av en andra massutrotningsfas av flora och fauna under jordbruksperioden, för att slutligen följas av en tredje under vår industrialiserade era.

Att människan under tidigare perioder i sin historia skulle ha levt i balans och harmoni med naturen liknar således mer myt än verklighet. När det gäller vår relation till andra människotyper verkar förhållningssättet ha varit detsamma. För 100 000 år sedan fanns det åtminstone sex olika arter av människor på jorden. Idag är vår egen art, Homo sapiens, ensam kvar.

Kampen om föda, boplatser och känsla av hot beträffande den egna överlevnaden kan  mycket väl ha lett till folkmord av andra människoarter hos Homo sapiens. Oavsett om vi bär skulden eller inte hann vi knappt komma till en ny plats förrän de infödda där försvann.

Tanken om en balanserad tillvaro i samstämmighet med omgivningen verkar således endast ha sin hemvist i filosofiska föreställningar som taoism, konfucianism och buddhism. Hur kan vi förstå detta?

Det verkar här ha funnits en tendens hos människan att vid kampen för överlevnad och upplevda hotsituationer överutnyttja aggressiva beteenden på bekostnad av mer konfliktlösningsorienterade, kommunikativa och sociala beteenden.

Människans förmåga att antecipera och föreställa sig framtida hot-scenarier har resulterat i tendenser till paranoia och ett starkt behov av kontroll och dominans, som har garanterat vår arts överlevnad och överlägsenhet, samtidigt som den nu riskerar att vändas mot oss själva.

Våldet mellan människor på vår planet har visserligen minskat relativt till följd av den civilisatoriska utvecklingen och institutionalisering av normer. Siffran för dödligt våld är idag 1 per 10 000 invånare,medan talet för människor som levde för 100 000 år sedan, uppskattas vara betydligt högre av paleoontologer, 2%, eller 200 per 10 000. Under medeltiden beräknar man att siffran låg på 2-4 fall av dödligt våld per 10 000.

• Betyder detta att våra aggressiva tendenser har stävjts och tonats ner under seklernas gång eller riktas de nu snarare  mot något annat objekt?
• Är det så att vår miljö, vår natur, denna mäktiga, stumma massa, som i bästa fall kan erbjuda goda livsvillkor och skydda oss, och i värsta fall kan hota att förgöra oss, till följd av naturkatastrofer och klimatförändringar, har blivit vår nya måltavla för våra  paranoida tendenser och känsla av hot?

Det kan mycket väl förhålla sig på detta sätt. Den fransk-ungerske etnopsykiatern Georges Devereux har här talat om ”le traumatisme du silence de la matière”, det trauma, ångest och oro som skapas hos människan av den tysta materian.

Denna känsla av brist på kontroll och underlägsenhet gentemot naturen, skapar rädslor och känsla av hot som måste övervinnas genom dominansbeteenden och tvingande till underkastelse, vilket har lett till förstörelse av ekomiljön och i sin finala form till utplåning av djur- och växtarter.

Faktum är att i aldrig tidigare skådad utsträckning och omfattning riktas nu, mot naturen, ett ofattbart våld och rovdrift, som hotar själva planetens existens.

Mänskligheten utsätter i närvarande stund jordens ekosystem och livsmiljöer för mer än de kan tåla. Gränsen håller på att passeras för det som är oåterkalleligt på ett antal områden när det gäller minskad biologisk mångfald, omvandling av skogsområden till jordbruksland och urbana miljöer samt klimatförändringar.

Forskare har förutspått att människan kan komma att döda hälften av alla återstående arter under de kommande 100 åren, däribland alla insekter, vilket skulle få förödande effekter på ekobalansen i naturen och leda till att hela näringskedjor faller samman.

Den toxiska människan, som i sin oförmåga att hantera sina rädslor och känsla av hot, förstör, förgiftar och förintar sin omgivning och sig själv. Om vi ska kunna säkra vår fort- och överlevnad och åstadkomma ekologisk och social harmoni och jämvikt på jorden måste förloppet brytas.

Här behöver samhället gripa in och bli medvetet om behovet av att skapa etiska riktlinjer för en fostran av dess innevånare till samhälleligt och miljöansvar.

Den civilisatoriska processen

En möjlighet att vända utvecklingen åt rätt håll skulle kunna vara att använda den civilisatoriska process, som människan ändock har gått igenom, som plattform och vidga den  till att även omfatta ekomiljö, djur och natur.

Även om denna process behöver förstärkas och fördjupas visar den att det är fullt möjligt att förändra och omforma beteenden.

Våra beteenden är inte en gång för alla givna. Genom fostran till strävan efter kommunikation, socialt, samhälleligt och miljöansvar kan vi stävja våra tendenser till aggressiva reaktioner och paranoia och omvandla dessa till mer samhällskonstruktiva handlingssätt.

Inom biologi talar man om en domesticeringsprincip, som syftar på att man kan mildra och skala av de omedelbara försvars- och aggressiva reaktionerna hos till exempel hundar och hästar, vid trygghetsskapande kommunikation och bemötande från människans sida.

I en jämförelse mellan schimpanser och bonoboapor, två fylogenetiskt, närbesläktade djurarter, har forskare upptäckt att det dödliga våldet inom den egna gruppen, är sju gånger så högt bland schimpanser.

Denna skillnad, beträffande dödligt, endogent våld, har tillskrivits att bonobohonorna har gått ihop och tillsammans väljer vilka hanar de ska para sig med, vilket dramatiskt har minskat konkurrensinriktat aggressivt beteende och dödligt våldsyttringar.

Detta sätt att domesticera sig genom att lära sig att hantera, stävja och minska aggressivitet inom den egna gruppen går även att tillämpa på människan. Den civilisatoriska process som människan har genomgått har lett till att direkta fly/fäktaresponser inte längre styr vårt beteende på ett avgörande sätt, när vi utsätts för stress och hot.

Denna process har förstärkts av fostrande normer, institutioner, rättsväsende och lagstiftning, vilket har betydligt minskat det dödliga våldet mellan människor.

Det verkar således vara fullt möjligt att skapa och forma beteenden via civilisatoriska processer och fostran. Samhällets uppgift blir nu att medvetandegöra behovet av och att skapa etiska riktlinjer för en fostran som betonar vikten av kommunikation, istället för konkurrens och konflikt, och socialt, samhälleligt och miljöansvar.

Detta skulle skapa bättre förutsättningar för utveckling av ett mer hållbart samhälle och etik, som tillåter ett faktiskt förverkligande för vår överlevnad av betydelser som miljö-och klimathänsyn, medmänsklighet, empati, omsorg och omvårdnad. Detta skulle vara i bättre överensstämmelse med våra överlevnadsbehov och -villkor som människa.

Text: Ingela Bel Habib, Fil doktor

Huvudreferenser

• Harari, Yuval, Noah:  Sapiens, En kort historik över mänskligheten, Natur och kultur