Ryssland invaderade Ukraina den 24 februari 2022. Sverige var då ett militärt alliansfritt, men till NATO vänligt sinnat, land. Vi hade (och har) ett betydande militärindustriellt kunnande, men tillät inte vapenexport till krigförande länder. Vårt militära försvar var svagt. Det förskingrades effektivt av tidigare såväl S- som M-ledda regeringar.
Ett år senare har vi skänkt vapen för miljarder till en part i ett krig där motståndaren har kärnvapenförmåga. S och SD har i frågan om svenskt NATO-medlemskap svängt. Medlemsansökan är inlämnad, men utan strategi för att hantera internt NATO-motstånd (läs Turkiet).
Våra främsta politiska företrädare har snarast förnedrat sig själva och Sverige inför Erdogan. Samma Erdogan som återkommande hotar att översvämma Europa med migranter.
Statsminister Ulf Kristersson har sagt att ”försvaret av Ukraina är vår tids viktigaste uppgift”. Statsministerns viktigaste uppgift är alltså inte svenska folkets väl och ve.
Ett svenskt NATO-medlemskap motiveras med att Ryssland utgör ett militärt hot mot Sverige. Samtidigt hävdas att om EU och NATO försörjer Ukraina med vapen, ammunition och andra militära förnödenheter, så kommer Ryssland att förlora kriget.
Dessa två ståndpunkter står i konflikt med varandra.
Antingen är Ryssland inte militärt starkare än att dess krigsmakt kan besegras genom att vapen skickas till Ukraina, eller så är Ryssland så militärt dugligt att det finns en risk att Sverige utsätts för krigshandlingar parallellt med pågående krig.
Det finns en risk att kriget sprider sig, men då till ett NATO-land (t.ex. Litauen eller Polen) – knappast till Sverige. Slutsatsen måste bli att ett svenskt NATO-medlemskap ökar risken för att det svenska folk, vars väl och ve inte är statsministerns viktigaste uppgift, utsätts för krigets fasor.
Sedan tidigare visste vi att svenska politiker överlag inte har vett nog att strategiskt säkra svenskarnas intressen. Haverier inom försvars-, migrations- och utbildningspolitik visar detta tydligt. Vi menar att under det senaste året har samma politiker fått bekänna färg när det gäller taktisk och spelteoretisk förmåga. Resultatet förskräcker. Även där råder inkompetens och plakatpolitik.
Alternativ för Sverige är inte på något sätt ett pacifistiskt parti. Vi vill se ett starkt svenskt försvar, där försvarsanslagen är väl tilltagna och används på det sätt som ger mest försvarsförmåga för pengarna – inte görs till industripolitik eller arbetsmarknadsåtgärder. Den åsikten hade vi före kriget och vi har den nu.
Vi anser också att alliansfrihet tjänar oss bättre än ett NATO-medlemskap. Det ligger inte i svenskarnas intresse att Sverige blir ett potentiellt kärnvapenmål i ett tredje världskrig. Våra förfäder resonerade i samma anda när de undvek att spela i främmande stormakters krig och konflikter med svenska liv och intressen som insats.
Frågorna som måste ställas är: i vilkas intresse har riksdag och regering agerat under det gångna året – svenskarnas eller främmande makter eller blir det, trots goda intentioner, inte bättre än så här i svensk politik?
Text: Sven Valerio, Alternativ för Sverige (AfS)
