Den amerikanske statsvetaren Francis Fukuyama deklarerade i sin bok ”Historiens slut och den sista människan”, som publicerades 1992, att Sovjetunionens kollaps och slutet på det kalla krigets era år 1991 markerade:
”inte bara att en viss period av efterkrigshistorien gick till ända, utan slutet på historien som sådan: Det vill säga slutpunkten för mänsklighetens ideologiska utveckling och universaliseringen av den västerländska liberala demokratin som den slutgiltiga formen för mänskligt styre”.
Text: Hussein Askary, vice ordförande för Belt and Road Institute i Sverige. Originalartikeln: ”Xi’s Global Civilization Initiative May Bury The “Clash of Civilizations” and “End of History” Prophecies!” har tidigare publicerats på Brixsweden.org
En utopisk, rosenröd bild av en värld som lever ett undergivet, tyst och med Fukuyamas egna ord ”tråkigt” liv under vad som visade sig vara den västerländska liberaldemokratiska militärmaktens svärd. Berlinmurens fall i november 1989 följdes av USA:s invasion av Panama en månad senare, i december 1989.
År 1991 inleddes Operation Desert Storm mot Irak den nya eran av ”shock and awe” (chock och fruktan) där västvärldens liberala demokratiska makter använde massiv luftmakt och vapen utrustade med utarmat uran och hårda ekonomiska sanktioner för att underkuva utvecklingsländer.
I Iraks fall resulterade förstörelsen av Iraks infrastruktur och de efterföljande sanktionerna i att mer än en miljon irakier dödades under ett decennium. 500 000 var barn, vars död USA:s utrikesminister Madeleine Albright skröt om att det var ett rimligt pris att betala för att hålla Saddam Hussein i schack.
Detta följdes av NATO:s bombkampanj mot Jugoslavien 1999. Terrorattackerna i USA den 11 september 2001 gav USA, Storbritannien och deras villiga allierade en carte blanche för att inleda en rad invasioner av Afghanistan, Irak, Libyen och Syrien.
Det fruktansvärda kriget och hungersnöden i Jemen var resultatet av detta ”krig mot terrorismen”. Dessa invasioner förstörde hela statsstrukturer och gav upphov till sådana fruktansvärda fenomen som al-Qaida och Islamiska staten, vilket gjorde den självuppfyllande profetian om västvärldens konflikt med islam till verklighet.
Fukuyamas lärare Samuel Huntington, som var genomsyrad av brittisk geopolitik och den eviga krigsmentaliteten, dämpade sin elevs uppenbart ”optimistiska” åsikter med en uppmaning till det liberala demokratiska västvärlden att vara på sin vakt.
I sin bok ”Civilisationernas kamp och den kommande världsordning” från 1996, som bygger på en rad artiklar som publicerats sedan 1993, förespråkade han att en konflikt mellan den dominerande västerländska liberala demokratiska ordningen å ena sidan och islam och ett konfucianskt Kina å andra sidan var oundviklig.
Huntington skrev:
”Västvärlden är och kommer under många år framöver att förbli den mäktigaste civilisationen. Ändå är dess makt i förhållande till andra civilisationer på väg att minska. När västvärlden försöker hävda sina värderingar och skydda sina intressen står de icke-västliga samhällena inför ett val. Vissa försöker efterlikna västvärlden och ansluta sig till västvärlden eller hoppa på det västerländska tåget”.
Andra konfucianska och islamiska samhällen försöker utöka sin egen ekonomiska och militära makt för att stå emot och ”balansera” mot väst. Samspelet mellan västvärldens makt och kultur och de icke-västliga civilisationernas makt och kultur utgör således en central faktor i världspolitiken.”
Tre decennier efter det att dessa ”profetior” uttalades har tiotals miljoner oskyldiga människor dödats, lemlästats eller blivit hemlösa på flykt runt om i världen, ekonomier förstörts och biljoner dollar slösats bort på vapen och ammunition.
Ändå ser världen osäkrare ut än någonsin, och ett kallt krig, i bästa fall, eller ett hett tredje världskrig, i värsta fall, hotar. De som sitter i västvärldens maktkorridorer och som är berusade av fantasin om överlägsenheten hos ett felfritt västerländskt liberaldemokratiskt system, håller på att gå i sömnen mot hela den mänskliga civilisationens utplåning genom en termonukleär förintelse.
Asiens uppgång är en källa till optimism
Den enda ljuspunkten i de senaste tre decennierna av på varandra följande krig och ekonomisk-finansiella kriser är Asiens uppgång med Kina i centrum. Fler och fler nationer dras till detta nya centrum för ekonomisk makt, optimism och en tro på en gemensam framtid för hela mänskligheten.
Denna process, som representerar ett nytt paradigmskifte, påskyndades i och med Kinas president Xi Jinpings 2013 lansering av Belt and Road-initiativet (BRI), 2014 års Fortaleza-deklaration från BRICS-länderna (Brasilien, Ryssland, Indien, Kina och Sydafrika) och utvidgningen av Shanghais samarbetsorganisation (SCO) till en trädgård av nationer med konfucianska, muslimska, hinduiska, buddhistiska, kristna och andra trosinriktningar i hela Eurasien.
I takt med att världens utveckling och utmaningar ökade och blev mer komplexa, stöttade Kina upp BRI med initiativet för global utveckling (GDI) år 2021, initiativet för global säkerhet (GSI) år 2022 och lanserade dessutom nyligen initiativet för global civilisation (GCI).
Ett genombrott för global styrning och globala förbindelser
GCI, som lanserades av president Xi under hans huvudtal (översättningen nedan) vid Kinas kommunistpartis (KKP) dialog med världens politiska partier vid toppmötet den 15 mars, är ett unikt förslag för att fastställa målen för global styrning och relationer mellan nationer och kulturer.
Det höjer ribban för den politiska dialogen till en helt ny nivå för att ta upp sådana filosofiska frågor som syftet med nationers och civilisationers existens och med vilka medel man kan uppnå en fredlig samexistens mellan världens nationer som är så olika i fråga om kultur, historia, religion, livsstil och politiska och sociala system.
Det senaste talet med en sådan intellektuell ljushet och optimism som hölls av en ledare för en supermakt hölls av president John F. Kennedy vid American University den 10 juni 1963. När Kennedy talade om global fred sa han följande:
”Vilken sorts fred menar jag? Vilken sorts fred söker vi? Inte ett Pax Americana som påtvingas världen med hjälp av amerikanska krigsvapen. Inte gravens fred eller slavens säkerhet.
Jag talar om äkta fred, den typ av fred som gör livet på jorden värt att leva, den typ som gör det möjligt för människor och nationer att växa och hoppas och bygga upp ett bättre liv för sina barn – inte bara fred för amerikaner utan fred för alla män och kvinnor – inte bara fred i vår tid utan fred för all framtid.”
Några månader tidigare hade Kennedy lyckats avsluta Kubakrisen med Sovjetunionen på ett fredligt sätt, en kris som hade fört hela världen till gränsen för en potentiell utplåning genom kärnvapenkrig.
Kennedy hade också i ett annat tal vid Rice University i september 1962 klargjort syftet med rymdforskning, vetenskapliga och tekniska framsteg som ett uppdrag för den amerikanska nationen, men utan att underminera andra nationer och att dela frukterna av dessa framsteg med hela mänskligheten.
President Xi har genom att lansera GCI återupplivat denna optimistiska anda till gagn för dagens farligt splittrade värld. Det kan potentiellt begrava både de vansinniga och farliga fantasierna om ”civilisationernas sammandrabbning” och ”historiens slutpunkt”. Xi inledde sitt tal med att ställa ett antal djupa och aktuella frågor om vilken väg mot modernisering som Kina och även andra nationer bör välja.
Han sa:
”Polarisering eller gemensamt välstånd? Ren materialistisk strävan eller samordnade materiella och kulturellt-etiska framsteg? Att tömma dammen för att fånga fisken eller att skapa harmoni mellan människa och natur? Nollsummespel eller samarbete med vinst för alla?
Att kopiera andra länders utvecklingsmodell eller att uppnå en oberoende utveckling i ljuset av nationella förhållanden? Vilken typ av modernisering behöver vi och hur kan vi uppnå den?”
Svaren som Xi gav är många men fokuserade på flera tydliga principer:
För det första måste modernisering och framsteg vara människocentrerade, vilket innebär både att:
”folket är historiens skapare och är den starkaste grunden och kraften för att föra moderniseringen framåt” och även att ”det yttersta målet för moderniseringen är människors fria och väl avvägda utveckling”.
För det andra finns det en kulturell och civilisatorisk aspekt av moderniseringen som inte får ignoreras, annars skulle ett materialistiskt samhälle i slutändan bli ett själlöst konsumtionssamhälle.
Han sade att ”modernisering inte bara handlar om indikatorer och statistik på pappret utan mer om att leverera ett lyckligt och stabilt liv för folket”, och tillade att:
”med fokus på folkets förhoppningar om ett bättre liv och ytterligare framsteg i civilisationen bör de politiska partierna sträva efter att uppnå materiellt överflöd, politisk integritet, kulturellt-etiskt berikande, social stabilitet och trevliga livsmiljöer”.
För det tredje ligger fokus inte bara på att tillgodose de nuvarande generationernas behov utan även framtida generationers behov.
”På detta sätt kommer moderniseringen att främja en hållbar utveckling av mänskligheten inte bara genom att öka den här generationens välbefinnande utan genom att också skydda framtida generationers rättigheter och intressen”, betonade Xi.
För det fjärde: Även om det finns allmänna (universella) lagar som styr moderniseringsprocessen måste nationerna söka sin egen oberoende väg mot modernisering och det finns inga ”fulländade” modeller att kopiera.
”Modernisering är inte ’ett exklusivt patent’ för en liten handfull länder, och det är inte heller en fråga med ett enda svar. Den kan inte förverkligas genom en generisk strategi eller genom att bara ’kopiera och klistra in’”, sa Xi.
Han betonade att:
”utvecklingsländerna har rätt och förmåga att självständigt utforska moderniseringsvägen med sina särdrag utifrån sina nationella realiteter”.
Ett underliggande faktum i detta sammanhang är att nationernas oberoende inte innebär motsättningar och konflikter utan att ”de utvecklingsvägar som oberoende valts av olika folk för att gemensamt inleda ett nytt perspektiv för mänsklighetens modernisering […] är som en trädgård där hundra blommor blommar”.
För det femte, i en föränderlig värld med nya möjligheter som uppstår genom vetenskapliga, tekniska och kulturella framsteg, eller utmaningar som uppstår genom katastrofer orsakade av människan eller naturkatastrofer, måste nationer och politiska partier söka nya sätt att uppnå sina nationella moderniseringsmål och frigöra sig från de begränsningar som rigida ideologier medför.
”Vi bör bryta kedjorna av föråldrat tänkande, undanröja institutionella hinder, utforska nya metoder och nya tillvägagångssätt och bryta ny mark i teorier och praxis för att ingjuta en oupphörlig dynamik i moderniseringsprocessen”, betonade han.
Denna innovationsprincip gäller, i motsats till Fukuyamas uttalade slut på den politiska utvecklingen, även frågor om global styrning, vilket enligt Xi innebär att:
”vi bör arbeta tillsammans för att reformera och utveckla systemet för global styrning och göra den internationella ordningen mer rättvis och jämlik, samtidigt som vi främjar mänsklighetens modernisering i en miljö med lika rättigheter, lika möjligheter och rättvisa regler för alla”.
För det sjätte, och då Xi rörde sig in på ett mer inspirerande område av global styrning med en tydlig ”Westfalisk fred”-kvalitet av strävan efter att ”gynna den andre” som en integrerad del av en nations eget intresse, föreslog Xi att:
”vi måste hjälpa andra att lyckas samtidigt som vi strävar efter vår egen framgång och se till att alla kan åtnjuta frukterna av moderniseringen”.
Grunden för detta tänkande är att ”mänskligheten lever i en gemenskap med en gemensam framtid där vi reser oss och faller tillsammans”, enligt Xi. Xi bannlyser allt imperialistiskt nollsummetänkande och hävdar att
”för att alla länder ska kunna uppnå modernisering bör de sträva efter gemensam utveckling genom solidaritet och samarbete och följa principerna om gemensamt bidrag, delade fördelar och ett resultat som alla vinner på”.
Mer poetiskt uttryckt sade han att de som ligger i framkant uppriktigt bör stödja andra länder i deras utveckling, för:
”man kommer inte att ses i ett mer gynnsamt ljus om man blåser ut den andres lykta; inte heller kommer man att gå längre genom att blockera andras vägar”.
I stället för att slåss om en liten kaka, rådde han, ”bör vi dela möjligheter, skapa en framtid tillsammans och göra kakan av mänsklighetens modernisering större för att se till att fler människor får ta del av moderniseringsresultaten på ett mer rättvist sätt”.
President Xi lovade att Kina kommer att öppna nya dörrar för att hjälpa andra nationer i deras moderniseringsdriv och utvecklingssträvan.
”KKP är redo att arbeta med politiska partier i alla andra länder för att främja ett högkvalitativt Belt adn Road-samarbete, påskynda det gedigna genomförandet av det globala utvecklingsinitiativet, främja nya drivkrafter för global utveckling och bygga upp ett globalt utvecklingssamfund”, sa han.
För det sjunde måste bidragen från alla civilisationer och kulturer respekteras och deras bidrag till människans framsteg genom historien erkännas. Detta kommer i sin tur att bidra till ytterligare främjande av alla nationer och civilisationer.
”En enda blomma gör ingen vår, medan hundra blommor i full blom tar våren till trädgården”, sa Xi.
När han sammanfattade vikten av dialog mellan civilisationer och ömsesidigt fördelaktigt samarbete sade han:
”KKP kommer att fortsätta att främja utbyte mellan civilisationer och ömsesidigt lärande och främja de mänskliga civilisationernas framsteg. Runt om i världen har länder och regioner valt olika vägar till modernisering, som har sina rötter i deras unika och långvariga civilisationer.
Alla civilisationer som skapats av det mänskliga samhället är praktfulla. Det är ur dem som varje lands moderniseringsdriv hämtar sin styrka och som dess unika särdrag kommer ifrån.
De har, över tid och rum, gemensamt lämnat viktiga bidrag till mänsklighetens moderniseringsprocess. Den kinesiska moderniseringen, som en ny form av mänskligt framåtskridande, kommer att dra nytta av andra civilisationers förtjänster och göra världscivilisationernas trädgård mer levande.”
Slutligen sade Xi:
”Här vill jag föreslå det globala civilisationsinitiativet. Vi förespråkar respekt för civilisationernas mångfald. Länderna måste upprätthålla principerna om jämlikhet, ömsesidigt lärande, dialog och inkluderande mellan civilisationer, och låta kulturellt utbyte överträffa främlingskap, ömsesidigt lärande överträffa sammandrabbningar och samexistens överträffa känslor av överlägsenhet.”
Det är av yttersta vikt att det i denna tid av djupa säkerhets-, miljö-, ekonomiska och finansiella kriser höjs en förnuftets röst för att dra tillbaka mänskligheten från kanten av det apokalyptiska stupet som den befinner sig vid.
Ett sådant initiativ för en ”dialog mellan civilisationer” snarare än en ”kamp mellan civilisationer” påminner mänskligheten och nationerna om syftet med deras existens och innebörden av att ta det bästa av det som tidigare generationer och civilisationer har skänkt dem, och vad de kan bidra med nu och lämna efter sig till kommande generationer.
Det finns ett trängande behov av att på global nivå diskutera mänsklighetens sanna natur och syftet med dess existens. Initiativet för en global civilisation är en läglig och perfekt startpunkt för en sådan dialog.
Text: Hussein Askary, vice ordförande för Belt and Road Institute i Sverige. Originalartikeln: ”Xi’s Global Civilization Initiative May Bury The “Clash of Civilizations” and “End of History” Prophecies!” har tidigare publicerats på Brixsweden.org
