Sverige och övriga Europa upplever nu en till stor del självförvållad energi- och försörjningskris. Det har många svenska media också konstaterat och kritiserat.
Tyvärr är media medskyldiga till detta genom angrepp på kolbaserad energi och krav på mer vind- och solkraft för ökad svensk elproduktion för framtida behov.
För att möta dessa behov har kärnkraft åter kommit till heders, nu med ny teknik. Det är ett sent men välkommet uppvaknande till verkligheten.
Det blåser sällan lagom för vindkraft och är sällan nog med solsken för solkraft. Jämn och tillförlitlig elproduktion kräver vatten-, kärn- och kolbaserad kraft.
Men vattenkraften kan knappast byggas ut mer, och sex av tolv kärnkraftverk är nedlagda. För kolbaserad kraft återstår bara Karlshamnsverket.
Därför räcker vår nuvarande elproduktion ofta inte för dagens behov – och definitivt inte för morgondagens. Detta har kunnigt folk inom kraftbolagen länge påpekat för döva politiska öron.
Vaxet i öronen är MP med orimligt stort inflytande. MP styr mycket i svensk politik med ibland rent samhällsfarliga förslag och åtgärder.
De flesta av dessa är rent planekonomiska. Med dem släpper borgerliga politiker in samma socialism bakvägen som de annars bekämpar i debatten.
Detta genomskådar kloka väljare och slits mellan borgerliga partier med grön trojansk häst i bagaget och andra, som ser klimatfrågan klart men har nationalism och främlingsfientlighet i bagaget.
Med klimatlagen som en våt filt över allt svenskt samhälls- och näringsliv blir därför klimatfrågan skiljelinjen mellan önsketänkande och verklighet.
Det är nu dags att kritiskt granska Sveriges, EU:s och västvärldens klimatpolitik, inte utifrån FN:s och klimatpanelen IPCC:s syn utan utifrån verkligheten. Annars går det nog åt pepparn, men det kanske det först måste göra för att tvinga de ansvariga till insikt?
Text: Tege Tornvall
