Erik Forsman: Mitt gränspsykotiska tillstånd – Klipp från min dagbok

Prolog: Till slut uppstår en paus i mina lidanden. I timmar i taget sitter jag på öppna platsen på gräsmattan framför landstället i Roslagen och tittar på blommorna och tänker på de senaste händelserna. Den sinnesfrid som jag finner efter min flykt, övertygar mig om att jag inte har lidit av vanföreställningar, utan har blivit förföljd och trakasserad av myndigheter, polis, psykiatri i maskopi med våldsverkare och idioter.

Jag skriver på dagarna och sover lugnt på nätterna. Befriad från eländet, från mina tidigare vistelseorter och känner mig föryngrad bland rosorna i min trädgård – min ungdoms favoritblomma – min trädgård har blivit min vila.

Detta är mitt återvunna paradis där jag vandrar utan fara bland blommor och blad, ser vilda djur – det är för mycket lycka.

Jag ser mitt grönsaksland och jag kommer tillbaka till mig själv.

Sex månader tidigare.

Utsparkad, vanhedrad, skild med förlorad vårdnad om barn, utblottad samt jagad och plågad av elektroskalärvågsvapen som torterat mig dag och natt som gjort för mig min hjärna oigenkännlig, men eftersom jag nu anser mig vara säker från mina förföljare i och med att jag flytt landet och eftersänt all min post till en vän, för att kunna återuppta min korrespondens med den yttre världen (utan mobiltelefoner eller datorer), men så märkte jag att så fort jag lyft masken av mitt inkognito avbryts min frid.

Alla möjliga saker gör mig orolig, och mina tidigare obehag kommer tillbaka.

Till att börja med förvaras många konstiga saker jag tidigare aldrig sett eller förstått användning av, och jag kan inte förstå att det i det rum som gränsar till mitt på bottenvåningen och som hittills stått tomt, en gammal herre, med gråa elaka ögon, bär in tomma lådor, elektronik och andra mystiska föremål.

Samtidigt börjar ljuden över mitt huvud ta sig in i mig igen. Det filas och hamras som om de byggde någon infernalisk maskin där ovan eller är det utbyggnaden av basstationer på gång igen?

På det usla hotell jag nu bor drar personalen sin attityd mot mig; de som först verkade så nöjda över att jag tog min bostad här, har nu ändrat sitt uppförande mot mig. En äldre kvinna ur personalen försöker fråga om mina privata angelägenheter och retar mig genom sitt sätt att hälsa på mig.

Förutom detta lämnar den som som tidigare bott under min rum och har flyttat in ovanför mitt rum. Han är en tystlåten gammal herre, vars tunga steg jag var så bekant med. I hans ställe kommer en reserverad gäst som tydligen har bott i huset i flera års tid. Han har inte bytt boende utan bara sitt rum. Varför?

Personalen som tar hand om mitt rum tar även med sig mina måltider upp på rummet, de har ett surt sätt och kastar osympatiska blickar på mig.

På en gång börjar ett hjul snurra över mitt huvud, och fortsätter att göra det hela dagen lång. Jag är dömd till döden! Det är min fasta övertygelse. Av vem? Av ryssen, Jehovas, katolikerna, jesuiterna eller möjligen teosoferna? Spelar ingen roll om de är alla trollkarlar eller utövare av svartkonster?

Eller kanske SÄPO eller vänsteranarkister? Dessa grupper har en otrevlig vana att trakassera eller rent av ta dissidenter av daga med hjärtstopp som specialitet.

Just nu när jag skriver detta vet jag inte vad som var den verkliga avsikten av händelserna den där julinatten när döden hotade mig, men jag kommer inte att glömma den lektionen så länge jag lever.

Jag vet inte vad som är vad eller värst: skalärvågor eller demoner?

Om de invigda tror att jag då var utsatt för en komplott vävd av människohänder, låt mig säga till dem att jag inte känner ilska mot någon, för jag vet nu att en annan mäktigare och starkare hand, okänd för dem, ledde dessa händer mot deras vilja, mot mig.

Å andra sidan, om det inte fanns någon intrig, måste jag anta att min egen fantasi frammanade dessa tokerier som en del av mitt eget straff? Vi ska se i fortsättningen hur långt detta antagande är troligt.

På morgonen på min sista dag i livet vaknar jag upp i en totalt uppgiven sinnesstämning – religiösa grubblerier. Jag har inga band som binder mig till livet mer. Jag har ställt i ordning alla mina papper, mitt testamente och skrivit nödvändiga brev till nära och kära samt bränt allt det som skulle brännas. Sedan går jag för att ta farväl av världen.

Farväl, ni gamar som var tvungna att byta sönder mitt fungerande liv och byta mot en smutsig bur. Farväl, du kedjade demon! Farväl, ni alla älskande par som gifte er med kärlekens alla löften, såg ni havet och dess vida horisont?

Farväl, stenar, växter, blommor, träd, fjärilar, fåglar, ormar, alla varelser av en god Gud! Och ni stora män vilkas namn lyser i guld på templets framsida — farväl! Så skiljer jag mig från detta jordiska liv, och ädla ord kommer till mig.

När jag går till hotellets trädgård igen blir jag medveten om närvaron av en man, som måste ha kommit i min frånvaro. Jag ser honom inte, men känner honom. Det som ökar min förvirring är den synliga förändring som det angränsande rummet har genomgått. En trasa eller lakan som hängs över ett rep som uppenbarligen döljer något bakom.

Här ser jag något som sticker ut, mystiska metallprojektorer och på var och en ligger ett tidning eller någon bok, uppenbart för att dölja dessa djävulska tortyrmaskiner, som jag är benägen att tro är ackumulatorer. Dessutom, på taket mitt emot ser jag två arbetare. Jag kan inte se vad de gör, men de verkar ha ett öga mot mitt fönster och är upptagna med föremål som jag inte kan urskilja.

Varför flyr jag inte? För jag är för stolt och måste stå ut med det oundvikliga. Jag förbereder mig därför för natten. Jag tar ett bad och är särskilt noga med att tvätta mina fötter, för min mor har berättat för mig när jag var barn, att det finns något skamligt i smutsiga fötter.

Jag rakar mig och parfymerar mig och tar på mig rena underkläder som jag köpte för tre år sedan i Wien för mitt bröllop men aldrig använt – nu passar dom till en dödsdömd man.

Jag läser psalmer i Bibeln där David åkallar den Eviges vrede över sina fiender. Jag läser inte botpsalmerna. Jag har ingen rätt till ånger, för det är inte jag som har styrt mitt öde, det har jag aldrig gjort. Mitt liv har belönat ondska med ondska, förutom när jag var tvungen att försvara mig. Att vara ångerfull är att kritisera hänsynen och den omtanke som påtvingar oss sin synd som ett lidande.

Sammanfattningen av min uppgörelse med livet är som följer: Om jag har skadat andra, på mitt hedersord, har jag blivit tillräckligt straffad redan. Det är ett som är säkert.

När det gäller rädslan för helvetet har jag vandrat genom tusen helveten, utan att darra, och upplevt tillräckligt mycket av dem för att känna en intensiv önskan att lämna denna världs fåfänga och falska glädjeämnen, som jag alltid föraktat.

Född med en himmelsk hemlängtan, grät jag som barn över livets smutsighet och kände mig främmande och hemlös bland släktingar och vänner. Från barndomen och framåt har jag sökt Gud och funnit Djävulen. Jag har burit Kristi kors i min ungdom och förnekat en Gud som behagar att regera över slavar som älskar sin plågoande.

När jag drar undan gardinerna från glasdörren ser jag ett antal äldre damer och herrar sitta med champagne i dagrummet. Dom är alla okända för mig eller så har de precis anlänt i kväll. Men de är inget glatt sällskap; deras ansikten är alla allvarliga, de diskuterar, tycks utforma onda planer och talar i en underton med varandra, som om det vore en konspiration.

För att intensifiera min mentala tortyr vänder de sig om med sina stolar och de pekar med sina fingrar i riktning mot mitt rum. Vid tiotiden släcker jag min lampa, och somnar tyst, uppgiven som en döende man.

Jag vaknar klockan två av en dörr som slår igen. Jag far upp ur sängen, som om någon hade sugit mitt hjärta ur min kropp. Samtidigt slår en elektrisk ström mot mig i nacken och liksom pressar mig mot golvet. Jag lyckas resa mig igen, tar mina kläder och rusar ut, mitt hjärta slår våldsamt, ut i trädgården.

När jag klätt mig är min första tanke att gå till polisen och få dom göra husrannsakan. Men ytterporten är stängd. Jag trevar mig fram, öppnar en dörr till höger och kliver in i köket, river ner en lampa med buller och bång. Jag står ensamt i beckmörker.

Rädslan omsluter mig från alla håll men jag återvänder till mitt rum med en enda tanke: ”Om jag begår ett misstag nu, är jag förlorad.” Jag drar en stol ut i trädgården och sitter under stjärnhimlen och reflekterar över vad som händer.

Är jag sjuk? Omöjligt: ​​för tills jag avslöjade mitt inkognito, mådde jag ganska bra. Är det en attack igen? Ja, för jag såg förberedelserna innan. I övrigt mår jag bättre här ute i trädgården bortom mina fienders makt, och mitt hjärta slår ganska regelbundet. Medan jag reflekterar hör jag någon hosta i rummet bredvid mitt.

Det besvaras genast av en låg hosta från rummet på andra sidan. Det är utan tvivel en signal, precis som den jag hörde min sista natt där jag bodde tidigare. Jag försöker med tvång att öppna dörren till rummet på bottenvåningen, men den är låst.

Trött av den meningslösa kampen mot osynliga krafter sjunker jag ner på trädgårdsstolen. Sömnen har medlidande med mig, så att jag somnar under den vackra sommarnattens stjärnor; somnar bland och rosorna som viskar i julinattens varma luft.

Solen väcker mig, och jag tackar försynen som har räddat mig från döden. Jag packar mina saker och tänker ge mig av för att hitta skydd hos några vänner, som jag har försummat som alla andra, men som jag vet är hänsynsfulla och generösa mot utslagna och skeppsbrutna själar.

När jag ber att få prata med chefen i huset är hon inte synlig och men jag ber att de skickar ett meddelande för att säga att jag inte mår bra. Jag förväntar mig att hon är inblandad i komplotten mot mig. Jag lämnar huset med en förbannelse i huvudet riktad till mina elaka fiender, och uppmanar himlen att sända ner eld mot denna rövarkula – vare sig det är rätt eller fel, vem vet?

Mina vänner blev oroliga när de såg mig kliva upp på kullen i deras stad med min väska tung av bevis på förföljelse.

”Varifrån kommer du, stackare”?

”Jag kommer från döden.”

”Jag tvivlar jag inte på, för du ser ut som du grävts upp direkt ur graven.”

Den snälla, godhjärtade damen i huset tar mig i handen och leder mig framför en spegel, så att jag kan se mig själv. Jag ser verkligen ut som ett ynkligt föremål; mitt ansikte svartnat av rök från kol, mina kinder insjukna, håret har blivit grått, ögonen stirrade vilt och med solkig smutsig skjorta, säkert luktar jag också.

Men när jag lämnades ensam av min snälla värdinna, som behandlade mig som ett sjukt och övergivet barn, undersökte jag mitt ansikte närmare. Det finns ett uttryck i mina ögon som skrämer mig.

Det var inte fruktan för döden eller ondska, utan något annat, och om jag vid den tiden känt till Swedenborg, skulle han förklarat för mig det intryck som onda demoner gjort på min själ och kunnat förklarat de senaste veckornas händelser.

Nu skämdes jag och är arg på mig själv; mitt samvete gör mig ont då jag uttryckt otacksamhet mot denna vänliga familj som visat sig vara en fristad för mig, liksom för så många andra. Som ett straff kommer jag att drivas därifrån på grund av mitt temperament.

Detta är ett vackert konstnärligt hem, med ordnad ekonomi, med charmiga barn, renhet och komfort, gränslös gästfrihet, välgörande, en atmosfär av skönhet och godhet som bländar mig – ett paradis kort sagt, och jag mitt i detta som en förlorad själ. Jag ser framför mina ögon all lycka livet kan erbjuda, och allt som jag har förlorat.

Jag bor i ett vindsrum och ser ut över en kulle där det finns ett asylboende för flyktingar. På kvällen ser jag två män titta över mot vår villa och peka på mitt fönster. Tanken att jag blir förföljd av strålvapen tar igen mig i besittning.

Natten kommer. Vi har genomsökt alla vindsutrymmen nära mitt rum för att försäkra mig om att ingen med onda avsikter kunde lura där. Endast i ett rum har ett föremål utan betydelse i sig självt, men som hade en deprimerande effekt på mig.

Det är skinnet av en isbjörn som används som matta; de gapande käkarna, de hotfulla tänderna, de gnistrande ögonen skrämmer mig. Varför skulle denna varelse ligga just här, just nu?

Utan att ta av mig kläderna lägger jag mig på sängen, fast besluten att vänta på den ödesdigra timmen – ”klockan två”. Medan jag läser närmar sig midnatt. Klockan slår och hela huset är insvept i slummer. Äntligen slår klockan två! Ingenting händer.

Sedan reser jag mig upp, öppnar båda fönstren och tänder två stearinljus. Sedan sätter jag mig vid bordet blottar mig med bart bröst och utmanar det okända och säger högt ”Attackera mig, om ni vågar!”

Då känner jag, till en början bara svagt, något som liknar en inströmning av elektrisk ström närmast en vätska i kroppen. Jag tittar på min kompass, men den visar inga tecken på att ge utslag. Det är inte el, men strålning då? Men spänningen ökar; mitt hjärta slår våldsamt; Jag gör motstånd, men som av en blixt laddas min kropp med en vätska som kväver mig och utarmar mitt blod.

Jag rusar ner för trappan till rummet på bottenvåningen, där de har bäddat en provisorisk säng åt mig om det skulle behövas. Där ligger jag i cirka fem minuter och samlar mina tankar. Strålar det ut el? Nej för kompassen har inte påverkats.

Är detta ett sjukt sinnestillstånd framkallat av rädsla för det dödliga ”klockan två”? Nej; för jag har fortfarande modet att trotsa attackerarna, men varför måste jag tända ljusen och locka till mig den mystiska vätskan?

I denna labyrint av ifrågasättande finner jag inget svar, och försöker äntligen somna, men en ny urladdning av elektricitet slår emot mig som en cyklon, tvingar mig att resa mig ur sängen och jakten börjar på nytt. Jag rör mig skrämt utmed väggarna, lägger mig nära dörrarna eller framför öppna spisen. Överallt, överallt hittar de mig.

Övermästrad av skräck flyr jag i panik från allt och ingenting, från rum till rum och avslutar med att huka mig ner på balkongen. Det grågula gryningsljuset börjar brista, de färgade molnen antar fantastiska och monstruösa former, vilket ökar min förtvivlan.

Jag tar mig till min väns ateljé, lägger mig på mattan och blundar. Efter knappt fem minuters tystnad väcker mig ett prasslande ljud. En råtta tittar på mig och verkar vilja komma närmare. Jag kör bort den; den kommer tillbaka med en annan. Gode ​​Gud! Har jag fått delirium tremens, fast jag inte intagit en droppe de senaste tre månaderna? På dagtid upptäcker jag att det verkligen finns råttor i studion.

Det var alltså en slump, men vem orsakade det, och vad skall det betyda?. Jag byter plats och lägger mig på hallmattan. Barmhärtig sömn sänker sig över mig. En mardröm – min plågoande, och under ungefär en halvtimme förlorar jag medvetandet om mina lidanden, men vem orsakade det, och vad är meningen?

Jag tar mig upp till vinden. Djup tystnad råder. Dagen kommer – det är Herrens dag. Jag läser Bibeln för det tröstar mig och jag sjunker ner på sängen som ett lik. En storm, en cyklon har slagit till. Tidningarna innehåller saker som jag tycker är särskilt intressanta.

Nästa morgon lämnar jag det välsignade huset, vars välförtjänta lycka min sorg kastat en skugga över.

Eftersom jag inte vill tro på inblandning av övernaturliga krafter, föreställer jag mig att jag är offer för någon mentalsjukdom. Därför bestämmer jag mig för att åka hem till Sverige och träffa en pensionerad läkare, som är en vän till mig men som är inte riktigt klok.

Ett barn ger mig en sten som denne har hittat på stranden och berättar att dessa stenar har fallit ner från himlen och kastas upp av vågorna på stranden. Jag tror honom och behåller gåvan som en talisman, vars betydelse är dold för mig.

Den lilla stad som jag nu begav mig till ligger i södra Sverige, vid havet. Det är ett gammalt pirat- och smuggeltillhåll, där exotiska spår från hela världen har lämnats av olika resande. Min läkares hus ser ut som ett buddhistiskt kloster. Envåningshusets fyra flyglar bildar en fyrkant, i mitten av vilken den kupolformade vedboden liknar Tamerlanes grav vid Samarkand.

Stilen som taket är byggt av samt beklädden med kinesiskt tegel påminner om Fjärran Östern. En apatisk sköldpadda kryper över trottoaren och försvinner i ett Nirvana av otalig ogräs.

I hela detta kloster, med sina otaliga rum, bor bara en person, den gamla läkaren. Han är änkling, ensam och självständig och har från livets hårda disciplin utvecklat ett stark och ädelt människoförakt som lett till en djup kunskap om alltings fåfänglighet, inklusive sin egen.

Han tittar frågande på mig och säger plötsligt: ​​

”Du ser ut som ett psykfall! Du ser så konstig ut att jag inte känner igen dig. Vad har du varit? Har du blivit utsatt för brott, eller förlorat alla dina illusioner, din religion”?

Men jag säger inget speciellt till honom, för min första känsla är misstänksamhet. Han är fördomsfull mot mig, har gjort förfrågningar om mig en gång och ville ha mig intagen på psyket.
Jag berättar för honom om min sömnlöshet, nervositet och mardrömmar, och sedan pratar vi om andra saker.

I mitt rum fångas min uppmärksamhet av den stora amerikanska sängen, med sina fyra ben toppade av fyra mässingskulor, som ser ut som ledare i en elektrisk maskin. Lägg till detta en elastisk madrass med kopparfjädrar, som liknar induktionsspolar, så kan man lätt föreställa sig min ilska över denna djävulska slump. Dessutom är det omöjligt att be om en annan säng.

För att försäkra mig om att ingenting är dolt ovanför mig, kliver jag upp på vinden i det gamla huset ovanför mig. Det finns bara ett föremål där, men det driver mig nästan till vansinne. Ett enormt sammanrullat metaliskt trådnät står direkt över min säng.

En bättre ackumulator kunde man inte önska sig. Om det är åskväder, som det är ofta här, kommer trådnätet att dra till sig blixten, och jag kommer att ligga på ledaren. Men jag vågar inte säga ett ord.

Det första som stör mig är ljudet från en maskin och jag hör ett ljud i öronen som ljudet av ett vattenhjul eller är det tinnitus? Jag tvivlar på den objektiva existensen av detta brus. Jag frågar efter orsaken till detta och får veta att det kommer från en fläkt från en bondgård i närheten.

Förklaringen är rimlig, och även om jag inte är nöjd, vill jag inte hetsa upp mig själv.

Den fruktade natten kommer. Himlen är täckt av moln; luften är nära; vi förväntar oss ett åskväder. Jag vågar inte lägga mig och sova och skriver några brev i två timmar. Till slut, överväldigad av trötthet, klär jag av mig och kryper ner i sängen. Lampan är släckt; en fruktansvärd stillhet råder i huset. Jag känner att någon tittar på mig i mörkret, rör vid mig och känner efter mitt hjärta för att suga ur mig mitt blod.

Utan att vänta längre, springer jag upp ur sängen, slänger upp fönstret och hoppar ut på gården — men jag har glömt rosenbuskarna, vilkas vassa taggar tränger genom min nattskjorta. Repad och strömmande av blod famlar jag omkring på innergården. Grusstenar, tistlar och nässlor river mina fötter; okända föremål snubblar jag på.

Till sist når jag köket, som gränsar till läkarens vardagsrum. Jag knackar på. Inget svar. Plötsligt upptäcker jag att det har regnat hela tiden. O eländes elände! Vad har jag gjort för att förtjäna denna tortyrer? Detta är ett helvete.

Jag knackar på upprepade gånger. Det är konstigt att ingen är till hands när jag blir attackerad.

Alltid denna ensamhet! Pekar det inte på en komplott mot mig där alla är inblandade?
Äntligen hör jag doktorns röst:

”Vem är där?”

”Det är jag: jag är sjuk. Öppna, annars dör jag!”

Han öppnar dörren.

”Vad är det?”

Jag börjar min rapport med att redogöra för attacken som jag tillskriver fiender, som förföljer mig med hjälp av skalärvågor.

”Stopp, olycklig man! Ditt sinne är påverkat!”

”Djävulen är det! Testa min intelligens; läs vad jag skriver dagligen …”

”Stopp! Inte ett ord till någon! Dessa historier om skalärvågor är vanliga bland paranoida.”
”Desto bättre! Jag bryr mig så lite om dina paranoida patienter att jag, för att få klarhet i saken är villig att undersökas i morgon i Lund.”

”Då är du förvirrad! Inte ett ord mer nu! Lägg dig ner och sov.”

Jag vägrar att göra det och insisterar på att han hör mig; han vägrar lyssna.

När jag är ensam frågar jag mig själv: Är det möjligt att min vän, en hederlig man, som alltid har hållit sig på avstånd från smutsiga transaktioner, vid slutet av en oklanderlig karriär skulle falla för frestelsen? Men vem har mutat honom?”

Jag har inget svar på denna fråga, men många gissningar. ”Varje man har sitt pris”, säger ordspråket, men en stor summa måste ha behövts för att muta denna starka karaktär. Men man betalar inte särskilt högt för en vanlig hämnd. Därför måste han själv ha ett starkt intresse av saken.

Sluta! Jag har det! Jag har spekulerat i ny kryptovaluta och försökt byta mot guld och lyckats; läkaren har också försökt, även om han på frågan förnekar men vi har tidigare korresponderat med varandra om detta. Han förnekar det, och ändå har jag bevis. Därför ljuger han.

Dessutom, i samtal samma kväll, utvecklade han de sorgliga konsekvenser som en eventuell byte mot guld skulle medföra för mänskligheten. Universell konkurs, universell förvirring, anarki, ruin. ”Man skulle behöva döda upptäckaren av denna processen”, avslutade han.

Dessutom känner jag till min väns ganska blygsamma privata medel. Jag är förvånad över att höra honom tala om sitt tänkta köp av marken på vilken hans bostad ligger. Han är i skuld, måste till och med spara, och menar ändå att vara markägare. Allt kombineras för att göra mig misstänksam mot min gode vän.

Han rekommenderar kallbad. Jag har bytt rum, och har ganska lugna nätter nu, fast inte utan återfall.

En kväll ser doktorn mina anteckningar ligga på mitt bord och blir arg och upprymd.

”Alltid denna religion! Det är också ett symptom, vet du inte?”

”Eller en nödvändighet som andra nödvändigheter!”

”Nog! Jag är ingen ateist, men jag tror att den Allsmäktige inte vill bli tilltalad i så intima ordalag. Dessa smicker från Gudomen tillhör det förflutna, och personligen håller jag med muslimerna som bara ber om gåvan av resignation för att stödja den börda som ödet ålägger dem med värdighet.”

Betydande ord, från vilka jag utvinner några guldkorn åt mig själv. Han bär bort min Bibel och säger:

”Läs likgiltiga frågor av sekundärt intresse, intressera dig istället för världshistorien eller mytologi, och lämna onda drömmar. Se framför allt upp för det ockulta. Det är förbjudet för oss att utforska Skaparens hemligheter, och ve dem som försöker göra det!”

På min invändning att ockultisterna i Paris bildar en hel kropp av sig själva, säger han bara: ”Desto värre för dem.” På kvällen ger han mig, utan något bakomliggande syfte är jag säker på, Victor Rydbergs tyska mytologi .

”Här är något att skicka dig att sova, stående. Det är bättre än piller.”

Om min gode vän hade vetat vilken gnista han kastade in i en krutdurk, skulle han hellre…

Mytologin som han lade i mina händer är i två volymer, har sammanlagt tusen sidor och öppnar sig så att säga av sig själv. Mina ögon fångas av följande rader, som är inpräntade i mitt minne med eld:

”Som legenden berättar, blev Bhrign, efter att ha vuxit ur sin fars undervisning, så inbilsk att han trodde att han kunde överträffa sin lärare. Sistnämnda sände honom till underjorden där han, för att ödmjuka honom, var tvungen att bevittna otaliga fruktansvärda saker, som han aldrig hade haft en föreställning om.”

Det betyder:

”Min inbilskhet, min stolthet, min hybris har straffats av min far och lärare. Och jag är i helvetet, driven dit av makterna. Och vem är min lärare? Swedenborg.”

Jag bläddrar över fler blad av denna underbara bok:

”Man kan jämföra med den tyska myten om törnefälten som sliter de orättfärdigas fötter.”

Tillräckligt! Tillräckligt! Törnar också! Det är för mycket! Ingen tvekan om det – jag är i helvetet! Och faktiskt, verkliga händelser stödjer denna idé så kraftfullt att jag äntligen måste tro på det.
Läkaren verkar för mig kämpa med motstridiga känslor.

En gång tycks han vara fördomsfull mot mig, ser föraktfullt på mig och behandlar mig med förödmjukande elakhet; vid en annan verkar han vara olycklig och lugnar och tröstar mig som om jag vore ett sjukt barn. Men återigen tycks det skänka honom nöje att kunna trampa en värdig man på hans fötter, som han tidigare haft hög aktning för.

Sedan föreläser han mig som en skoningslös mobbare. Jag ska arbeta, men inte ge vika för överdrivna ambitioner; Jag ska fullgöra mina plikter mot mitt fosterland och familj:

”Lämna ockulta spekulationer”, säger han; ”de är en chimär”.

Jag är inte arg på honom; han spelar bara den roll som tilldelats honom. Jag undertrycker med våld det växande hat som jag känner mot denna oväntade plågare, och förbannar ödet som förändrar vad som kan ha varit tacksamhet mot en generös vän till onaturlig otacksamhet.

Bagatellartade händelser väcker oupphörligt mina misstankar om läkarens onda avsikter. I dag har han deponerat en helt ny uppsättning yxor, sågar och hammare på trädgårdsverandan. Vad vill han med dem?

I hans sovrum finns två gevär och en revolver, och i en korridor en samling yxor som är alldeles för tunga för enbart hushållsändamål. Vilket sataniskt sammanträffande att jag skulle ha dessa redskap för avrättning och tortyr framför mina ögon! För jag kan inte förklara för mig själv vad de betyder, och varför de finns där. Mina nätter går nu ganska lugnt, medan läkaren har börjat ströva omkring på natten.

En gång vid midnatt blir jag överraskad av det plötsliga ljudet av ett skott från en pistol. Av artighet låtsas jag inte ha hört det. Nästa morgon förklarar han att ett gäng hackspettar hade flugit in i trädgården och stört hans sömn.

En annan gång, vid tvåtiden på natten, hör jag hushållerskans hesa röst, och vid ett annat tillfälle hör jag doktorn sucka och stöna och åkalla ”Herren”. Är det här huset hemsökt? Vem har tagit mig hit?

Jag kan inte undertrycka ett leende när jag ser hur mardrömmen som jag har blivit förtryckt med nu tar min fångvakt i besittning. Men min illvilliga glädje straffas omedelbart.

Jag får en fruktansvärd nervös attack. Mitt hjärta verkar sluta slå, och jag hör två ord, som jag har antecknat i min dagbok. En okänd röst ropar, ”Luthardt: Drogmissbrukare.” Apotekarna har förgiftar mig långsamt piller som orsakar delirium?

Jag vet inte, men från den tiden är min misstanke fördubblad. De vågar inte mörda mig, men de försöker göra mig galen med konstgjorda medel, för att få mig att försvinna på ett sjukhus. Mina misstankar blir bara starkare och starkare mot läkaren.

Jag får reda på att han har upptäckt mina hemligheter och att han kanske visste det innan jag gjorde det. Allt som han säger motsäger sig själv i nästa ögonblick, och när jag konfronteras som en lögnare tar min fantasi och rusar bortom alla rimliga gränser.

På morgonen den 8 augusti går jag en promenad intill stan. På den stora vägen ser jag en 5G mast. Jag kliver fram till den, lägger örat på den och lyssnar som förhäxad. Vid foten av stolpen ligger av en slump en hästsko. Jag tar upp den och bär bort den som ett tecken på lycka.

10 augusti – Läkarens beteende under de senaste dagarna har gjort mig orolig mer än någonsin . Genom hans märkliga aspekt ser jag hur han kämpar med sig själv; hans ansikte är blekt; hans ögon verkar döda. Under hela dagen sjunger eller visslar han; ett brev som han har fått har gjort honom mycket uppspelt.

På eftermiddagen kommer han hem med blodiga händer som han påstår kommer från en operation och har mellan händerna en två månader gammalt foster. Han ser ut som en slaktare och talar på ett hatiskt sätt:

”Låt dem döda de svaga och skydda de starka! Ned med medlidande, för det förnedrar människorna.”

Jag hör honom förskräckt och i smyg tittar jag på honom, sedan vi önskat varandra god natt på tröskeln som delar våra rum. Först och främst går han i trädgården, men jag kan inte höra vad han gör.

Sedan kliver han in på verandan intill mitt sovrum och stannar där. Han sysslar med något ganska tungt föremål som verkar vara en sorts maskin. Halvt avklädd väntar jag, stående orörlig, på resultatet av dessa mystiska förberedelser.

Sedan strömmar återigen den välkända elektriska vätskan genom väggen ner på min säng, söker mitt bröst, under det mitt hjärta. Spänningen ökar: jag tar tag i mina kläder, glider genom det öppna fönstret och klä inte mig förrän jag är utanför huset.

Där är jag igen på gatan, på trottoaren, min sista tillflykt och enda vän bakom mig! Jag vandrar vidare utan ett bestämt mål; men när jag kommer på mig själv att gå direkt till en av stadens överläkare. Jag måste ringa och vänta och förbereda vad jag ska säga för att inte skada min vän.

Äntligen dyker läkaren upp. Jag ursäktar mig själv för att jag gjorde ett sådant otidigt besök på grund av sömnlöshet, hjärtklappning och brist på förtroende för min egen läkare, som sa jag, behandlade mig som en hypokondriker och inte ville lyssna på mig.

Doktorn bjuder in mig, som om han hade väntat mig, ber mig ta plats och erbjuder mig en cigarr och ett glas vin. Jag andas fritt när jag återigen finner mig själv behandlad som en respektabel man, och inte en eländig idiot. Vi småpratar i två timmar och läkaren visar sig vara en teosof som jag kan berätta allt, utan att kompromissa med mig själv.

Till sist vid midnatt går jag upp för att hitta ett hotell; läkaren råder mig dock att återvända hem.

”Aldrig! han är kapabel att mörda mig!”

”Men om jag följer med dig?”

”Då borde vi verkligen möta fiendens eld tillsammans. Men han skulle aldrig förlåta mig!”

”Ändå, låt oss våga.”

Så jag återvänder till huset. Dörren är stängd och jag knackar på. När min vän kommer in efter en minut är det jag som grips av medkänsla, han, kirurgen, som är van att bevittna lidande utan känslor, han, förespråkaren för avsiktligt mord är verkligen ett medlidande objekt.

Han är blek som döden, darrar, stammar, och vid åsynen av doktorn som står bakom mig verkar han vara på väg att kollapsa, så att jag känner mig mer panikslagen än någonsin.

Är det tänkbart att denne man avsåg ett mord och nu fruktade upptäckt? Nej det är det inte; Jag avvisar tanken; den är ond. Efter obetydliga och från min sida riktigt löjliga repliker går vi till våra sovrum.

Det inträffar i livet sådana fruktansvärda händelser att sinnet vägrar att behålla minnet av dem för ett ögonblick, men intrycket kvarstår och blir oemotståndligt levande igen. Därmed kommer jag att tänka på något som ägde rum i läkarens väntrum under mitt nattbesök.

Han gick för att hämta vin; lämnad ensam funderade jag på ett skåp med snidade paneler av valnöt eller al, jag glömmer vilket. Som vanligt bildade ådrorna i träet figurer. Bland dem såg jag i livlig presentation ett huvud med getskägg och vände genast ryggen till. Det var Pan i person, som avbildats av de gamla och som senare metamorfoserats till medeltidens djävul.

Efter detta äventyr bryter öppen fientlighet ut mellan min vän och mig. Han ger mig förståelse för att jag är sysslolös, och att min närvaro är överflödig här. Till detta återansluter jag mig till att jag måste vänta på ankomsten av viktiga brev, men att jag när som helst är redo att gå till ett hotell istället. Han spelar nu rollen som sårad.

I själva verket kan jag inte lämna i brist på pengar. I övrigt anar jag att en vändpunkt i mitt öde är nära. Min hälsa är nu återställd; Jag sover lugnt och jobbar flitigt. Försynens vrede tycks ha förbrukats.

12 augusti – Jag köper ett album i bokhandeln. Det är en slags anteckningsbok med ett förgyllt läderomslag. Designen på den drar till sig min uppmärksamhet och utgör, hur märkligt det än låter, en sorts profetia, vars tolkning kommer att dyka upp i fortsättningen.

13 augusti – Jag väntar på att något ska hända, men förgäves; ändå. Jag är säker på att någonstans händer något, resultatet av vilket jag kommer att få höra inom kort.

14 augusti — På gatan plockar jag upp ett blad ur en gammal kontorskalender. Under med mindre text står en mening, ”Gör ingenting i hemlighet som du inte kan göra också öppet.”

15 augusti – Ett brev från min fru. Hon beklagar min lott; hon älskar mig fortfarande, och vårt barn väntar på en förändring i den melankoliska situationen. Hennes föräldrar, som tidigare hatade mig, är fulla av sympatier för mina lidanden, och vad mer är, de bjuder in mig att besöka min lilla ängel av en dotter, som bor hos sina morföräldrar på landet.

Det kallar mig tillbaka till livet. Mitt barn, min dotter är mer än min fru. Bara att tänka på att omfamna den ofarliga, oskyldiga varelsen, som jag ville skada, att be henne om förlåtelse, att lysa upp hennes liv med små faderliga uppmärksamheter, efter att i åratal ha längtat efter att visa kärleken som har förträngts!

Jag lever igen, vaknar som ur en lång dålig dröm och vördar Herrens stränga vilja, vars hårda men kloka hand har slagit mig. ”Välsignad är den som Gud tuktar.” Välsignad, för han bryr sig inte om andra.

träffa min hustru, en fråga som jag, på grund av ett odefinierat agg mot henne, är ganska likgiltig inför, förbereder jag mig för min pilgrimsfärd, helt medveten om att det är en botgöring, och att nya äventyr väntar mig.

Efter trettio dagars elände öppnades äntligen dörrarna till min tortyrkammare. Jag skiljer mig från min vän – min bödel – utan bitterhet. Han har bara varit ett gissel i Försynens hand. Se, välsignad är den man som Herren tuktar.