Nu när den (allsmäktige?) Erdogan godkänt Sverige som medlem i NATO kommer sannolikt de välorkestrerade islamistiska protesterna mot vår nation att rinna ut i sanden. Som förhållandevis neutral i den här frågan tycker jag det är ganska komiskt att de som bränt flaggor och hotat oss fått den här käftsmällen i form av ett NATO-ja. Dessutom är jag föga imponerad av den där neutraliteten som vi slagit oss för bröstet över så långt tillbaka någon kan minnas.
Text: Bitte Assarmo. Artikeln har tidigare publicerats i Det Goda Samhället
Neutraliteten har bidragit till att göra våra politiker (och många andra) grötmyndiga och dryga i attityden till omvärlden. Den har fått oss att tro att vi är en ”humanitär stormakt” som ser bortom gott och ont. Och det har varit förödande för våra styrandes förmåga att fatta rätt beslut och därmed också för vår nationella självkänsla.
Att se bortom gott och ont låter som något mycket fint och lovvärt men det är det inte. Det är alls ingenting att sträva efter, tvärtom, eftersom det suddar ut gränserna mellan vad som är rätt och fel. Det är en sjuka som det här landet har lidit av i decennier.
Det är därför vi har en uppsjö av journalister som vägrat erkänna att IS-terrorister är just terrorister, advokater som lider med våldtäktsmän men inte med deras offer och obildade politiker som hånar och nedvärderar den svenska kulturen.
Det är också därför de styrande har monterat ner ett fullt dugligt försvar till dess endast en spillra återstår. Sverige är ju ett så fint och humant land, inte behöver vi något så hemskt som en försvarsmakt! Leve pacifismen, liksom, även om vi alla dör på kuppen.
Man förstår hur djupt rötan nått när en statsminister är så klöv dum (som det heter på karlskogamål när någon gått över dumhetens alla gränser) att han på fullt allvar hävdar att försvaret är ett ”särintresse”.
Så kommer de här problemen – och alla övriga – att lösas bara för att vi släpper den omskrutna alliansfriheten och gör gemensam sak med stora delar av övriga världen? Naturligtvis inte. Men det kan åtminstone hända att det kommer att bli mer allvar än lek när det gäller just frågor som rör försvar, terrorism och organiserad kriminalitet.
Det blir inte lika lätt att låta en terrorist stanna kvar i Sverige om ett annat NATO-land kräver att denne utvisas, till exempel, och det är något alla borde glädjas åt.
På sociala medier läste jag ett inlägg där någon, med utsökt sarkasm, skrev att ”SVT har beslutat sig för att inte gå med i NATO” och det ligger något i det. Redan idag på morgonen hade man bjudit in Svenska freds, som inbillar sig att alla konflikter kan lösas på fredlig väg, för att de skulle få säga sitt om NATO-medlemskapet.
Jag gissar att det kommer mer i den vägen, mycket mer, eftersom den jolmigt rödgröna ledningen på SVT naturligtvis ser en fara i att Sverige nu tvingas ta ett större ansvar mot sådant som tidigare nämnts, som exempelvis terrorism och kriminalitet.
I övrigt är jag, som sagt, ganska neutral i NATO-frågan. Om någon hade bett mig rösta för eller emot medlemskap hade jag förmodligen inte riktigt vetat vilket ben jag skulle stå på. Det som sker nu är historiskt och jag inser att många är sorgsna, men själv sörjer jag inte alliansfriheten nämnvärt eftersom jag inte tror att den varit så sund och framgångsrik som många hävdar.
Text: Bitte Assarmo
