Igår föreslog socialdemokraterna, troligen i hopp om att plocka poäng på den saktfärdiga och obeslutsamma regeringens bekostnad, att försvarsmaktens personal skulle kunna användas för polisiära uppgifter.
Text: Patrik Engellau. Artikeln har tidigare publicerats i Det Goda Samhället
Justitieminister Strömmer säger att även han kan tänka sig något sådant. Förra gången saken låg på tapeten var i samband med den stora flyktinginströmningen 2016 då statsminister Löfven övervägde att mobilisera försvaret att hjälpa till med migrationspolitiken.
Löfven tystades emellertid med argumentet att vi i Sverige, sedan militärens dödsskjutningar av strejkande arbetare i Ådalen år 1931, inte sätter in trupp mot civila. För övrigt ansåg sig polisen ha de resurser den behövde.
Numera har polisen inte längre folk nog att hantera varken de kriminella eller deras skjut- och sprängningar och övriga våldsdåd. Någon må påminna om Ådalen, men det är osannolikt att svåra hinder kommer att resas mot militär mobilisering mot kriminaliteten.
Det betyder att den statliga våldsapparaten disponerar ungefär, om jag fattat den oklara statistiken någorlunda rätt, 60 000 beväpnade personer som på kort varsel kan sättas in för att bekämpa brottsligheten.
Av dessa är 20.000 poliser och ungefär lika många soldater vartill kommer samma antal i hemvärnet. Hur många reservister som i övrigt kan inkallas är för mig oklart.
Räknat i antal stridsberedda personer bör detta räcka för att övervinna de individer som med olika grader av engagemang driver brottsligheten i Sverige. Men att den statliga svenska våldsapparaten är tillräckligt bemannad räcker inte.
Den måste också förmås att inse att kampen nu är på allvar. Det handlar inte längre om trivsel och att bygga kulturella broar utan om att med det våld som behövs ta kontrollen över Sveriges förbrytare och dessas alternativa våldsmakt.
Om jag vore statsminister skulle jag ställa militären och polisen under gemensam ledning vilket skulle bli svårt eftersom våldsapparater inte gärna ägnar sig åt frivilligt samarbete utan hellre bråkar om vem som ska bestämma.
Dessutom saknas allmänna insikter om hur illa det kan gå när rivaliserande beväpnade kårer ska försöka dra åt samma håll.
Ett ytterligare problem är att polisledningen hittills under många år uppvisat en sådan bedövande inkompetens att knappt någon skulle vilja ge den ett utökat uppdrag. Och det är svårt att ge militären befälsrätten över ett i grunden polisiärt projekt.
Vore jag statsminister skulle jag själv ta kommandot ungefär som Churchill under andra världskriget.
När den svenska våldsapparaten väl står redo att handla bör den genomföra en utvidgad variant av REVA-projektet som handlade om att hitta och utvisa de personer som inte hade rätt att vistas i Sverige. Ett till REVA närstående projekt som fortfarande är vid liv handlar om interna utlänningskontroller.
Det nu aktuella projektet skulle handla om att göra båda i stor skala, det vill säga att tills vidare göra om hela Sverige till en visitationszon.
När uppdraget är helt genomfört har befolkningen indelats i en grupp som ska dömas och sättas i fängelse eller redan sitter där, en grupp som snarast ska utvisas och en grupp som består av fria människor med medborgarskap eller annan sorts uppehållstillstånd.
Hur många som på något sätt skulle behöva omhändertas är oklart. Dagens fängelsepopulation motsvarar ungefär 6000 helårsklienter. Kanske kommer ytterligare hälften så många att behöva fängslas under detta projekt.
De utbyggnadsplaner som idag gäller för kriminalvården (ett ord som bör utrangeras eftersom syftet inte är vård utan straff) är troligen helt otillräckliga.
Om vi låtsas att projektet faktiskt skulle gå att genomföra utan att nationen – och då särskilt medlemmarna av det välfärdsindustriella komplexet – grips av oregerlig ilska till brottslingarnas försvar och lyckas använda sin samlade makt till att stoppa nyordningen och återföra Sverige till dagens tafatta kamp mellan kriminella och lågaffektiv polis så kommer det att bli nödvändigt att rätta till de förhållanden som gett upphov till det onda tillståndet.
Här vill jag bara ge exempel på angelägna åtgärder:
- en ny immigrationspolitik som åtminstone sätter stopp för tillflödet av svårintegrerade personer med svag förmåga till självförsörjning (utom möjligen för Sverige värdefull arbetskraft);
- upphävandet av mångfaldspolitiken och helst också ett officiellt avståndstagande från de gamla svenska ambitionerna att vara en humanitär stormakt;
- en stor reform av välfärds- och bidragssystemet; dito avseende skolan och så vidare.
Med skicklighet och en himla massa tur skulle det här kunna bli inledningen till den kulturella återställning som Sverige så väl behöver.
Text: Patrik Engellau, Det Goda Samhället
