I den amerikanska dokumentärserien ”Mitt liv som Marilyn”, framställs Marilyn Monroe som en föregångare och förebild för ett frigjort förhållningssätt till kroppen och sexuell frigörelse, men hur ser relationen till kroppen ut i vårt nutida samhälle? Är den så fri, okomplicerad och obunden som vi gärna vill intala oss? Har vi lyckas befria kroppen från tidigare inskränkande och förtryckande synsätt, eller har vi snarare behållit och förstärkt dessa i en ny, modern tappning, dikterad av konsumtionssamhällets kommersialiserade och tvångsmässiga villkor?
Text: Ingela Bel Habib, fil doktor i psykologi
Mycket talar för att tidigare former av förtryck har ersatts av ett annat. I det moderna konsumtionssamhället har den så kallade ”befriade kroppen” inte ens längre något egenvärde och har reducerats till att bli ett bihang, en konsumtionsvara bland andra, som ska attrahera, konsumeras och förbrukas.
En bidragande faktor till denna utveckling är filmindustrin och massmedia , som har medfört en allt starkare och tydligare objektifiering och exploatering av kroppen.
Den har lett till att våra fysiska attribut kommersialiseras, objektifieras, nyttjas och förbrukas under maskerat tilldragande epitet som frihet, självbestämmande, sexuell frigörelse etc. Samtidigt har ofriheten och tvånget att passa in och motsvara samhällets och de massmediala, kommersialiserade krav som ställs på kroppen aldrig varit större.
Marilyn Monroe är ett övertydligt exempel på konsumtionssamhällets och tillhörande massmedias kommersialisering, exponering, objektifiering och sexualisering av den mänskliga kroppen.
I sin jakt på bekräftelse, uppskattning, kärlek och ömhet utnyttjades denna begåvade skådespelerska på ett grovt, förlöjligande och i det närmaste skymfartat sätt av amerikansk filmindustri och press.
Ett tydligt och smärtsamt exempel på den omänskliga, råa och hänsynslösa kommersialisering, exponering och objektifiering som hon utsattes för, är pressens filmer och bilder av henne efter en sjukhusvistelse.
Aldrig har Marilyn framställts som så sensuell, sexig, vacker och lycklig, tillsammans med sin dåvarande make, Arthur Miller, som när hon till följd av en kollaps fick missfall och förlorade det barn som hon bar på. Marilyn berövas här sin egenskap som mänskligt, sörjande subjekt och mor och hennes roll som endast sexobjekt blir brutalt uppenbar.
Ignorerandet av den tragedi hon nyss genomlevt är chockerande och djupt skadlig för både henne och vi som konsumerar film- och bildmaterialet. När man ser dessa filmer, förstår man att hennes liv skulle bli kort. Ingen kan uthärda och överleva sådana övergrepp och totalt självförnekande och falskt spel.
Marilyn dog i en överdos av sömntabletter bara 36 år gammal. Men inte ens döden kunde befria henne från sexobjektsrollen. Som avliden fotograferades hon liggande i sin säng under lakan med telefonen i ena handen, som om hon väntade på någon.
Man kan här tala om objektifiering till döds. Det är tydligt att hon här drevs in i döden och offrades av och för kommersiella krafter, som inte ville se henne bli gammal.
I konsumtionssamhällets och kommersialiseringens anda fortsätter filmindustri, press, sociala media och modebranschen att exponera och offra våra kroppar. Och vi låter i ett desperat sökande efter bekräftelse och tillhörighet bli en del av dess inneboende objektifiering, i ett försök att övervinna djupa rädslor för utanförskap och att inte klara sig i samhället.
Här kan man dra en parallell till tidigare perioder i mänsklighetens historia. I tidigare samhällen har kroppsoffer, i form av en medlem i gruppen, slavar eller tillfångatagna, upplevts som ett verksamt sätt att kunna blidka och förskonas från hotfulla och övermäktiga krafter. Bloten valdes ut av gruppen och offrades för dess överlevnad.
I det moderna, kommersialiserade, kapitalistiska samhället sker offret på individbasis, men får karaktären av massoffer, till följd av samhällets förmåga till indoktrinering och stark prägling av tänkande och mentalitet.
Den kommersialiserade objektifieringen och sexualiseringen av kroppen kan således samtidigt ses som ett individuellt offer och ett massoffer, då det sammanfaller och genomsyrar hela samhället.
Det gjorda offret är delvis maskerat för individen, eftersom det upplevs vara förenat med sekundärvinster som ökad attraktionskraft, popularitet, pengar etc. Att göra ett offer medför inte som i tidigare samhällen med automatik död, men det innebär alltid förlust av något grundläggande och essentiellt för människan som kroppsintegritet, anständighet etc.
Låt oss slippa denna konsumtionssamhällets och kommersialiseringens mentala prägling och att gå in i påtvingade roller som kringskär oss som människor.
Låt oss sluta offra oss, individuellt och kollektivt, till följd av rädslor för att lämnas utanför och istället tillsammans försöka skapa ett samhälle, i vilket det finns en plats för alla, utan att tvingas in i snäva, objektifierande och statiska kropps- och personlighetsmallar.
Låt oss försöka bygga upp en samhällelig gemenskap, där vi tillsammans, i samhörighetens och tillitens tecken, försöker överkomma de rädslor, ångest och oro, som livet utsätter oss för.
Att forma en människosyn och självbild som är grundad i ömsesidig respekt, tolerans, självintegritet och anständighet, skulle kunna utgöra begynnelsen i en sådan strävan.
Text: Ingela Bel Habib, fil doktor i psykologi
