Christer Nilsson (1941-) är historiker och författare (6 böcker), ledarskribent och recensent av facklitteratur. Han har skrivit för Läkartidningen, Axess, Ale - Historisk tidskrift, Finsk tidskrift, Expressen, Sydsvenskan, Helsingborgs Dagblad, Östgötacorren, Borås tidning och 
Antisemitism är otäck och vidrig. Judarna i Sverige hotas och trakasseras. Kritik mot Israels krig mot det terrorstämplade palestinska Hamas blandas med hat mot judar som grupp.
Christer Nilsson inspireras av Magnus Zetterholms, docent i Nya Testamentets exegetik, artikel ”Jesusrörelsen fröet till dagens antisemitism” i SvD 9/11
På gator och torg firar palestinska Hamasanhängare med bilkorteger, dans och fyrverkerier slakten av civila judar – det största massmordet på judar sedan Förintelsen.
I Sverige – i en ohelig allians – demonstrerar Hamasanhängarna tillsammans med Nordiska motståndsrörelsen och med Revolutionär kommunistisk ungdom som ”ger sitt fulla stöd till Hamasmotståndet mot sionismen”; samtidig förklarar dessa att varken judar eller palestinier har något att göra i Sverige. Det är den palestinska kampen mot ”sionisterna” som man stöder. Kort sagt: det är judarna som är problemet.
Antisemitismen är en av historiens äldsta och värsta farsoter. Vi får gå långt tillbaka för att spåra dess rötter. Historisk sett är den kristna kyrkan all antisemitisms moder (”judarna”, som roten till allt ont), men redan romarna såg judarna som ett hot mot den politiska ordningen.
Den romerske historikern Publius Cornelius Tacitus, skriver:
”Judarna anser att allt som vi håller heligt är vanhelgande – och å andra sidan tillåter de allt som vi avskyr”.
Dessa anti-judiska strömningar var också resultatet av Israels krig mot Rom och Jerusalems fall år 70 e. kr då alla judarna fördrevs från Israel. Det är i detta sammanhang en judisk, messiansk rörelse började sprida sig över Medelhavsvärlden – Jesusrörelsen – som så småningom skulle ge upphov till kristendomen. Det är under de följande århundradena som olika kristna kyrkofäder spyr galla över judarna och den så kallade Adversus Judaeos-litteraturen växer fram.
I maktkampen mellan judendomen och kristendomen grundläggs nu de kristnas avsky för judarna och ett antal stereotyper skapas av olika biskopar som sedan ska upprepas genom historien: Judarna är kollektivt ansvariga för att ha dödat Jesus, vilket är detsamma som att ha mördat Gud själv. Judarna framställs som ett avfälligt folk som kollektivt gladdes åt Jesu död på korset. Under medeltiden och reformationen spärs sedan judehatet på hela tiden.
Martin Luther skrev 1543 en kuslig skrift, ”Om judarna och deras lögner”, där han upprepade myterna om att judar kidnappar små barn, förgiftar brunnar och strävar efter världsherravälde. Han föreslog att man skulle göra sig av med judarna, att alla synagogor skulle brännas och all egendom konfiskeras, något som Lutherbeundraren Hitler sedan genomförde in i minsta detalj.
Med Förintelsen skedde ett uppvaknande i den kristna världen. Vad var det kyrkan hade ställt till med? En dialog inleddes mellan judendom och kristendom. Under Andra Vaticankonciliet 1965 slog man fast att ”katolska kyrkan fördömer varje form av antisemitism, och att det judiska folket inte ska betraktas som förkastat av Gud”.
Ett liknande dokument – ”Guds vägar” – antogs av den senfärdiga Svenska kyrkan först 2001, men det hindrar inte höger- och vänsterextremister tillsammans med radikala islamister att i dag framföra anti-judiskt hat, som man effektivt lärt sig från kyrkan.