Karl Wang, är en svensk som bott i Kina sedan flera decennier. Han beskriver hur han ser på meritokratin Kina som har sin rötter i Soong Ching-ling och hennes skapande av en revolutionär folkrörelse som var början på framväxten av det moderna Kina.
Text: Karl Wang
Vi måste först komma ihåg att Kina må vara en Stat, men i realiteten är det inte en nation, utan en union av många mindre nationer bestående av folk med olika kulturer med var och sin historia.
Det sägs att det finns omkring 2000 etniciteter, eller folk, med vidhängande kulturer i Kina, som talar omkring 1500 språk. Det finns omkring 30 skrivsystem i dagligt bruk. Idag är dessa organiserade i 56 minoriteter, där tillhörighet ofta har fattas på historiska grunder.
Att ha ett enda uniformt politiskt system med nationella partier och politiker som styrs centralt, som Sverige, fungerar helt enkelt inte. Kina lärde sig den läxan den hårda vägen 1913-1949 då Kina gjorde åtskilliga försök att efter västerländsk modell införa en västerländsk demokratimodell.
Det blev en katastrof med upprepade inbördeskrig och katastrofer som kostade omkring 70 miljoner människoliv. Ett samhällssystem baserat på nationella partier och valda politiker fungerar helt enkelt inte, vilket Kina bittert fick erfara mellan kejsardömets fall 1910 och Mao Zedong med start 1949.
Det finns inga ”politiker” i Kina
Det finns inga politiker i västerländsk mening i Kina, och det finns heller inte några politiska partier i västerländsk mening. Talet om en ”enpartistat” är alltså nonsens.
Kina administreras (inte styrs) av tjänstemän som tar ledning och direktiv från gräsrotsnivå. Kina har ett tjänstemannastyre. Det finns varken politiker eller politiska partier som i en ”demokrati” i väst. Det Väst envisas med att kalla ”politiker” i Kina är alltså tjänstemän som väljs eller utses på meriter istället för politiska åsikter eller ideologier. Det finns inte heller partier i västlig mening, det väst kallar ”partier” är i verkligheten bättre kallade ”folkrörelser”.
Det finns nio större sådana folkrörelser i Kina av betydelse, men i verkligheten finns flera. Det är dessa folkrörelsers främsta uppgift att samla in och kanaliserar folkviljan till beslutsfattarna på alla nivåer.
Det högsta beslutande organet är Nationalkongressen, Kinas riksdag, där representanter från alla Kinas folk samlas minst en gång om året. Nationalkongressen beslutar, och delegera sedan väldefinierade uppgifter tillbaka till de olika folkrörelserna, eller ”partierna”.
En kvinna startade Kinas första politiska ”partirörelse”
Det största är vad Väst kallar ”Kommunistpartiet”, vilket grundades 1921 på initiativ av Soong Ching-ling, (1893-1981), som en ”revolutionär folkrörelse” och inget har ändrats till denna dag. Det är inte, och har aldrig varit, ett politiskt parti i någon form i västlig mening.
Soong Ching-ling utsågs senare till ”Hederspresident för Folkrepubliken Kina”. Det var i verkligheten hon som osynligt administrerade Kina under så många år. Mao Zedong var en briljant populistisk ledare, men en urusel administratör.
Kommunistpartiet har idag inget att göra med varken kommunism eller partiverksamhet, som svenskarna uppfattar det. Sedan finns det ett antal kringorganisationer med olika uppgifter. Bland annat för samordning.
”Kommunistpartiet” är en västerländsk benämning, som har blivit ett slags idiom. På kinesiska när man tolkar skrivtecknen heter det snarare ”allemansrörelsen”. 共产党, gòngchǎndǎng.
Ramverket för meritokratin Kina styrs centralt och av praktiska orsaker måste det ge stort utrymme för lokala variationer. Ekonomin är helt decentraliserad.
Hur gör man karriär i tjänstemannasystemet?
Västs politiska demokratier har obegränsade maktmöjligheter för individerna. Ett system där en person utan utbildning, träning eller erfarenhet, kanske en person utan varken intelligens eller förmåga, en person med en karaktär som är ytterst fördärvlig eller farlig, kan bli nationell ledare och totalitär maktinnehavare. Det finns många exempel på det.
För att bli statsminister i Sverige krävs varken läs- eller skrivkunnighet, eller ens att kunna tala svenska, för att inte nämna intelligens och ledaregenskaper. I Kina gäller motsatsen. Kinas samhällssystem är meritokratiskt där utbildning, erfarenhet och kompetens krävs för att ens kandidera till en position.
Den första prover att passera är Kinas Gaokao 高考 eller högskoleprovet, ett systet med årliga inträdesprov till universitetens utbildning som tas av cirka 10 miljoner hoppfulla kineser varje år. Dessa prov är hårda, täcker många ämnen och tar tre dagar.
Proven kräver bred förståelse, djup kunskap och hög intelligens, om man ska klara sig bra. Dessa prov är helt och hållet meritbaserade och favorisering är omöjlig. Studenter som får de högsta betygen i dessa prov är bland de översta 1 % av en pool på 1,5 miljarder människor.
Utan en universitetsutbildning är vägen stängd för nästan allt avancemang och ansvar inom samhällssystemet. De flesta har mer än en akademisk utbildning. En ingenjörsutbildning är den mest meriterande, och svåraste, med goda meriter i grundämnen som främst matematik och fysik.
Idag hör vi ofta talas om att Kinas akademiska nyexaminerade har svårt att hitta rätt jobb. Ingenjörerna har däremot inga som helst svårigheter. Det finns gott om jobb i Kina, men ungdomarna tycker inte alltid att det är inte ”rätt” jobb som erbjuds. De har blivit väldigt kräsna.
De hoppfulla måste senare även klara en tjänstemannaexamen. Den examen har djupa rötter i Kinas långa historia. Tjänstemannaexamen kom till under Han-dynastin (206 f.Kr–220 e.Kr). Mot slutet av Han-dynastin tog mer än 30 000 elever per år tjänstemannaexamen.
Kinas enda kvinnliga kejsare, Wu Zetian (624 – 705), är berömd för att a omskapat den i en form som delvis ännu används. Hon rensade ut nepotismen och korruptionen för att få fram de bästa ämbetsmännen. Hon är känd för att ha varit en av Kinas dugligaste kejsare, men hon var samtidigt otroligt grym mot opponenter som försökte sabotera.
Tjänstemannaexamen varade så länge som 72 timmar och det krävdes ett stort djup och bredd av allmänkunskap för att passera. De som aspirerade fick ett naket rum, skrivbord och skrivdon, en personlig vakt, för att skriva sin avhandling. Ertappade fuskare avrättades i det gamla Kina.
I staden Langzhong västra Kina finns allt bevarat där dessa prov en gång genomfördes. Vem som helst kunde komma, man betalade en avgift, visiterades och den vars avhandling godkändes kunde se fram emot en briljant karriär.
Besök till denna historiska stad rekommenderas mycket varmt. Det finns mycket att se och uppleva. Mycket lite har förändrats genom tiderna.
Den moderna tjänstemannaexamen
Det var ett utomordentligt rättvist system eftersom att få deltaga i själva provet inte fordrade några formella kvalifikationer. Nästan vem som helst, även från den minst utbildade familjen och den fattigaste bonddrängen, kunde göra provet och om den personen gjorde det tillräckligt bra, kunde han eller hon få arbete i den offentliga förvaltningen och potentiellt ta sig upp till de högsta chefspositionerna och ämbetena direkt under kejsaren.
Det moderna offentliga examenssystemet utvecklades från det kejserliga och idag tar miljontals personer dessa examina varje år. De är extremt svåra. Av kanske två miljoner kandidater kommer bara cirka 10 000 att få godkänt, motsvarande endast 0.5%.
Denna examen är bara början på 30 till 40 år av karriär för att bygga den kunskap och erfarenhet som krävs för att bli medlem i Kinas centralregering. Den översta 1% av denna lilla grupp kommer sedan att bilda politbyrån, medan en av dessa få kan bli Kinas president.
En liten del av dessa människor som har klarat tjänstemannaproven kommer att bli högre tjänstemän som tjänstemän i Kinas nationella regering. De har gått in i en livslång karriär i en formidabel meritokrati där befordran och ansvar endast kan erhållas genom bevisad förmåga och kunskap.
Individerna i Kinas samhällssystem är uppenbart bättre kvalificerade än de i de flesta andra länder. I Sverige fordras som sagt inte ens att vederbörande har gått ut grundskolan, eller besitter skriv- och läskunnighet. Skillnaden är så stor att jämförelser i stort sett är meningslösa.
Det finns en del som kommer att påstå att det förkommit att familjeförbindelser i Kina kan ge ett statligt jobb för en person i en familj, ett påstående som kan vara sant för de lägsta befattningarna på lokal nivå, även om det är extremt svårt utöver det och definitivt omöjligt på nationell nivå.
Inga kontakter, gåvor eller donationer kommer att öppna dörren till någon ledande befattning, eller leda till toppen av beslutsfattande makt, positioner som är reserverade för personer med djup erfarenhet och bevisad förmåga. Inte heller familjens rikedom eller inflytande spelar någon roll i dessa utnämningar.
Av Kinas högsta styrande organ, politbyrån, med 25 medlemmar, kom endast sju från någon bakgrund av rikedom eller makt. Resten, inklusive Kinas president och premiärminister, kom från bakgrunder som inte erbjöd några speciella fördelar, och de steg till toppen baserat enbart på meriter.
I den större centralkommittén, för närvarande 205 fullvärdiga ledamöter och 171 suppleanter, är de med privilegierad bakgrund ännu knappare. Hänvisningar i västerländska medier till Kinas ”princelings” är bara en kränkande och okunnig smutskastning.
Det finns en skillnad mot Väst här av enorm betydelse som aldrig diskuteras i Väst, i våra västerländska demokratier har vi ”politiker” och ”tjänstemän”, som är två helt olika arter.
Kina har ingenting som vi skulle kunna kalla ”politiker”, i själva verket. I verkligheten är alla kinesiska regeringstjänstemän, vad vi skulle kunna kalla ”statstjänstemän”, inklusive presidenten. De är alla helt enkelt kunniga chefer och beslutsfattare på olika nivåer.
I Väst har politiker vanligtvis inte några faktiska kunskaper i de områden de utövar makt över, och de måste hänvisa till tjänstemännen för kunskap. I Kina är det tvärtom, där är ministrarna och beslutsfattarna den verkliga kunskapsreservoaren. Detta är i stort sett detsamma som vi skulle hitta i vilket företag som helst.
Kunskapselitens universitet
Det är inte allmänt känt i Kina, och inte alls i västvärlden, att gömd i Peking finns en universitetsinstitution som nästan säkert är den bästa i världen.
Detta universitet Central Party University kallas ”den mest mystiska skolan i Kina”, med en lista av både studenter och fakulteter som är av en storleksordning större än universitet som Harvard, Cambridge eller Sorbonne. Ingen donation, oavsett storlek, eller kontakt kommer att ge dig tillträde.
Ursprungligen grundat 1933, är universitetets syfte att utbilda och utveckla de individer som har klarat de offentliga tjänsteproven för att förbereda dem både i deras karriärutveckling och i ansvaret att styra en av världens folkrikaste stater.
Det 100 hektar stora lummiga campuset är extremt tyst och här, till skillnad från alla andra universitet i Kina, ser vi inga cyklar, utan istället är vägarna utanför skolbyggnaderna kantade av svarta Audis, BMW:s eller Mercedes. Ingångarna står under beväpnad bevakning 24 timmar om dygnet, sju dagar i veckan, för säkerheten. Här studerar aspirerande guvernörer och ministrar, unga och medelålders tjänstemän, och ibland landets högsta ledare.
Skolan bjuder in världens mest kända experter från vilket land i vilket ämne som helst, inklusive i militära angelägenheter. Ibland ledare från andra länder och andra utländska dignitärer på hög nivå. Detta för att de studerande ska utveckla breda kunskaper och färdigheter och få bättre förståelse för olika kulturer, värderingar och politiska system.
Hörnstenen i skolans utbildningspolicy är att allt är välkommet på dagordningen. Det finns inga förbjudna ämnen, och till och med reaktionära, revolutionära eller helt enkelt galna ståndpunkter diskuteras, analyseras och debatteras till sin upplösning.
Ingenting liknande detta system finns i Väst. Studier på Central Party University är vanligtvis repetitiva upp till ett år åt gången, för att utöka och bygga kunskap och förståelse. Utbildningen varvas med anställningar och uppdrag på lokal, provinsiell och nationell nivå, samt med uppdrag i olika statligt ägda kommersiella företag, både inhemska och utländska.
En person återvänder flera gånger till universitetet för vidareutbildning och träning.
I Kinas system utvärderas ledare och tjänstemän av sina överordnade, inte av de okvalificerade och oinformerade ”väljarna ” som i Västs demokratier. ”Väljare” saknar insikt, verktyg och kunskap för att göra en vettig utvärdering av makthavarna, vilka ändå utses av partierna, inte väljarna. De utses dessutom på grunder som lojalitet mot partistyrelsen och dess ideologi, inte kompetens, kunskaper och meriter.
Som exempel på hur man arbetar
En ny guvernör i Kina sökte upp den fattigaste platsen i provinsen och tillsatte ett studieteam för att söka möjligheter till framsteg och samhällsutveckling. Hans team upptäckte att det lokala klimatet och markförhållandena var utmärkta för odling av vissa kinesiska örter och projektet gick omedelbart igång med att anskaffa växtmaterial, etablera leveranskedjor och marknadsföringsmetoder, bygga infrastruktur och genomföra nödvändiga utbildningsprogram för bönderna.
Inom fem år ägde alla invånare i området sina egna nya hem och mer än hälften körde BMW. Jag har sett detta många gånger i många olika former på olika håll i Kina. Xinjiang är ett exempel.
Jämförelser med Sverige, Kanada och USA
I Sverige delar man istället ut bidrag och höjer skatterna för andra för att finansiera bidragen, samtidigt som man monotont mässar om sina ideologier, om allas lika värde och utjämningspolitik. Inget av detta sätter mat på bordet utan alla blir bara fattigare.
Stefan Löfvens meriter är som svetsarlärling, där han misslyckades i utbildningen och kuggades, och sedan var han fackföreningsboss. Samtidigt hade han en trasslig familjehistoria. Han saknar helt bildning och är en så kallad drop-out (avhoppare). Det kvalificerade ändå honom att bli statsminister.
Tage Erlander och Gunnar Sträng styrde Sverige i närmre ett kvartssekel. Båda saknade högre utbildning, även om Sträng var ”läsglad”.
Kanadas Justin Trudeau, är en avskedad skollärare, vars långvariga rumskamrat dömdes till tio års fängelse för att ha drivit en enorm barnpornografiring. I andra fall har premiärministrar och ministrar varit avhoppare från gymnasiet.
USA:s tidigare president George Bush var känd för att skryta med att han aldrig läst några böcker, och han var nästan lika smärtsamt ointelligent som Ronald Reagan, vars enda meriter var att ha varit en filmskådespelare i B-klassen. Ingen av dessa män hade ett CV som var tillräckligt för att kvalificera sig som chef för en gatubutik och de visade inga tecken på vare sig intelligens eller ledarförmåga. Ändå blev båda presidenter i USA.
Det är ingen överraskning att västerländska politiker ofta rankas lägre än bilförsäljare i folkmun. Hur är det med de svenska politikerna, inklusive statsministrarna genom åren? Det är kanske inte så underligt att politiker alltid höjer sin ”demokrati” till skyarna, eftersom den är en potemkinkuliss för inkompetens.
Okunskapen om Kina är medveten och skadlig för Väst
I Kina är det omöjligt utan extrema meriter att göra karriär. Väl inne i systemet tar utbildningen i Kina aldrig slut. Systemet är allmänt välkänt inom Kina och det passar väl in i kinesisk kultur och tradition, samt överensstämmer med det kinesiska psyket i Kinas konfucianska synsätt och folkets önskan om en god social ordning med fred och harmoni.
Västvärlden förstår inte detta, om de ens alls försöker och drar oundvikligen felaktiga och ofta absurda slutsatser om Kina, dess folk, regering och avancerade demokratiska samhällssystem.
Få västerlänningar har brytt sig om att lära sig ens de enkla grunderna om Kinas regeringsform, och istället föredrar att papegoja ut nonsens om att Kina är en ”diktatur” eller, en ”tyrannisk regim”, eller ”förtryckarregim” utan ”mänskliga rättigheter”. Det är naturligtvis inte så.
Nivån av västerländsk ideologisk blindhet och medveten okunnighet är helt enkelt skrämmande och farlig. Det leder just nu tydligt till Västs förfall. Kina avancerar, utvecklas och drar 86% av resten av världen med sig.
Väst, alltså USA och EU, 4% respektive 3% av världen, isoleras alltmer medan propagandan via än mer okunniga journalister och statligt styrda propagandamedier skränar på full volym så allt vett, förnuft, sanning, fakta och kunskap överröstas.
Text: Karl Wang
Mer läsning
- Wikipedia: History of political parties in China
- Wikipedia: List of political parties in China
- Wikipedia: Wu Zetian (the first and only female emperor in Chinese history)
- The Unz Review: Democracy, the Most Dangerous Religion: Part 3 – Choosing Government Leaders
