Nånannanismen (Någon Annan Ismen, NAI*) är fenomenet när svenskar inte reagerar och protesterar, trots att oacceptabla förhållanden eller händelser inträffar i samhället, på arbetet eller i offentliga sammanhang.
Något mycket skadligt har alltså skett på grund av något man ogillar, men personer gör inget och tar inte ställning på något märkbart sätt, utan kanske bara säger något upprört till vänner eller familj.
Ja, alltid är det någon annan, som ska göra jobbet, aldrig jag själv. Själv vill man inte, orkar inte, eller vågar inte. Någon annan får göra det, ordna det, försvara det, angripa det eller hjälpa det.
Det kan gälla något nytt krav politikerna ställer, någon ny upprörande händelse, ytterligare ett befängt myndighetsbeslut, som följer dagens ideologi, eller någon ny regel eller börda, som läggs på medborgarna. Något bör självfallet göras, men nån annan får göra det! Ja, det är nånannanismens (NAI:s) ständiga refräng.
Det finns självfallet inget egentligt krav från någon, att Du ska göra en insats i det här fallet, och du gör den heller aldrig. För att vara uppriktig: även om någon bad dig, eller det var klart att du behövdes och kunde vara till hjälp, gör du inget. Nån annan får göra det!
Det är egentligen inte fråga om att Du har andra prioriteringar. Så klart du har annat att göra; har inte tid; orkar inte just nu; känner inte för det idag.
Det är bara det, att det alltid är på det viset. Beteendet att ständigt finna utvägar att just inte göra något finns naturligtvis mera sällan inom yrkeslivet, som ju är byggt på deltagande i arbete, men även där finns en särskild variant genom att allt, som ligger utanför en viss persons klart angivna uppgifter, inte observeras eller omhändertas.
Det är inte vår uppgift; det där är ett problem för grupp X, eller avdelning Y! Intresset hos nånannister (1) domineras där av hänsyn till personlig trivsel och lönen. Men om inte Du gör Din del, skjuts ansvaret bara över på någon annan.
Vilket är skälet till Nånannanismen?
Nånannister på det politiska området utmärks av passivitet, vilken kan tolkas som bristande ansvarskänsla. Orsaken kan naturligtvis vara allmän okunnighet. Grundskälet kan också vara tron eller insikten, att i Sverige kollektivet tar hand om alla viktiga frågor. Kritik – oavsett område – är nog inte välkommen, och den kanske också syns meningslös för individen.
Välfärdsstaten har i sig medverkat kraftigt till den attityd, som ligger bakom NAI och passiviteten hos medborgarna. Denna är i mycket inlärd. Att andra sköter viktiga funktioner i livet, som individen borde ta hand om själv, skapar vanor.
Människor finner kanske så småningom det naturligt att låta det offentliga sköta allt flera frågor, och vilkas lösningar man då inte lägger sig i. Bekvämlighetsskäl och lättja gör också, att man inte engagerar sig. Man har lärt sig att undvika sitt eget ansvar.
Motstånd skulle säkerligen kräva mera kunskap och större ansträngningar och verkar dessutom hopplöst. Rädsla för repressalier kan också vara ett skäl. Andra förklaringar till beteendet kan vara personens brist på intresse för just samhällsfrågor. Och kollektivister och socialister upprörs naturligtvis inte av många aspekter, som vanliga människor tycker är upprörande.
Det finns ett respektabelt undantag beträffande vissa personer, som samhälleligt är helt passiva. Det avser medborgare, som inte utnyttjar några sociala förmåner, utan bara har format sitt liv just för att leva helt privat. Denne vill inte ha någon hjälp eller i övrigt delta i samhällslivet.
Detta gäller människan, som bara vill bli lämnad i fred, men inte ens det tillåter samhället, utan man utnyttjar hennes arbete genom beskattningen, och säkerligen blir hon besvärad också på många andra sätt.
Men hon bryr sig vanligen inte alls om statens angelägenheter utan vill bara sköta sitt eget utan att någon lägger sig i hennes liv. Det orsakas inte av lättja eller slöhet, som ofta i fallen ovan, utan är ett medvetet och konsekvent val gjort utifrån hennes privata livssyn.
Solzjenitzyn sägs ha formulerat texten om en sådan persons möjliga reaktioner inför statens intrång i hennes liv (2).
Andra orsaker till NAI
Ett skäl till att företeelsen är så vanlig i Sverige är troligen att kollektivismen här är så stark på alla områden. Om man inte aktivt stöttar socialdemokratin, anser nog sympatisörer till det partiet, att det är bättre att människor politiskt inte engagerar sig alls i samhälleliga frågor eller tar till orda om politiska ämnen.
Att sympatisörer gör allt för att strypa oppositionella stämmor (exempelvis mediacensuren (åsiktskorridoren) samt PK) bekräftar sådana åsikter.
Nånannanismen föredras därför av vänstern. Den enda viktiga för dem är egentligen, att medborgaren röstar ”rätt”. Allt annat kan staten eller det offentliga ta hand om. Även det civila samhället accepteras bara om aktiviteter där gäller mindre viktiga saker, som inte konkurrerar med den offentliga sektorn.
Valfrihet i den senare ses ju som ett nederlag och hot. Men att t ex inte kunna välja leverantörer för många nu obligatoriska offentliga tjänster och själv kunna precisera personliga önskemål och fatta beslut om villkor, passiviserar människor.
Välfärdsstaten har i sig medverkat kraftigt till den attityd, som ligger bakom NAI och passiviteten hos medborgarna. Man har lärt sig att undvika eget ansvar och egna risker.
Och beträffande stora frågor av betydande intresse för människor, där det egentligen är självklart, att folket borde få bestämma och där människor naturligen skulle vilja engagera sig, vägrar politikerna att låta folket avgöra.
Detta fungerar troligen som en direkt uppmaning till NAI. Det gäller exempelvis den felaktiga och radikala militära nedrustningen i början av seklet; socialdemokraternas avsiktliga massinvandring orsakad av G. Perssons proposition 2005; dagens fundamentala ändring av energipolitiken, som djupt skadar människors framtida standard; samt anslutningen till NATO.
Många förstår ju, att politikerna valde att inte genomföra folkomröstningar, eftersom de trodde sig veta, att folket hade en annan åsikt än de själva. Enbart beträffande de angivna fyra frågorna har politikernas egna beslut i två fall redan visat sig katastrofala, och energipolitiken blir nästa fiasko.
Med ett sådant facit och läget i vårt land idag gällande exempelvis skola, vård och allvarlig kriminalitet, är det nu tydligt att politikerna inte är kompetenta att sköta Sverige. Hittills har denna misskötsel nog bara ökat NAI, men akuta och långvariga kriser kan troligen knuffa vissa medborgare ur deras andliga koma och ändå få dem att agera.
Motsatsen till nånannister
Människor särskilt intresserade av samhällspolitik mm och att hävda sina åsikter offentligt är naturligtvis en motsats till nånannister. Det finns dock också grundläggande egenskaper hos människor, som medför, att NAI motverkas.
De flesta människor uppvisar naturligen en kanske låg men viss individualism, vilket medför något krav på att bedöma frågor självständigt och ta ansvaret för sig själv. Starkare läggning för individualism innebär en tendens att gilla frihet, ett borgerligt samhälle och leder till åtminstone partiell kritik av dagens policies och välfärdsstat.
Detta både stimulerar och kräver eget handlande och medför automatiskt ett nämnvärt intresse för samhällsfrågor. Sådana tendenser kan utesluta NAI.
Och om man har en utpräglat individualistisk människo- och samhällssyn är den naturliga basen för attityden till samhället, att varje människa har rätt att vara helt självständig och därför få bestämma allt i sitt liv (3). Hon innehar ju rätten till det egna livet.
Det medför också ett personligt ansvar för hela sin existens. Det gäller allt hon möter i livet, såväl hennes värderingar, mål, sitt andliga liv inkl sin andliga självständighet, samt alla materiella aspekter och familjens väl. En sådan syn på individen kräver naturligtvis betydande förändringar av samhället.
Den människan ligger så långt från NAI som möjligt, eftersom hon känner något av ett personligt ansvar för att (om möjligt) uppnå en god politik.
Att bara klaga inför vänner och bekanta, som nånannister gör beträffande även riktigt förkastliga politiska beteenden, accepteras inte. Individen agerar på något vis, även om det just nu inte leder till något.
Text: Dan Ahlmark (hemsida med artiklar), ekon lic och jur kand. Efter arbete i industrin och konsultföretag i Sverige och utlandet samt forskning vid EFI/HHS startade han ett konsultföretag 1980 med inriktning på affärsutveckling och konkurrensstrategi. Han publicerade tidigare boken ”Vakna upp dags att dö – Libertarianism och den Civila VälfärdsStaten”.
Referenser
- *Denna förkortning av ”nån/annan/ister” sker med hänsyn till enkelhet och lätthet att uttala ordet.
- G. Donald Allen: This is a quote attributed to the Soviet dissident Aleksandr Solzhenitsyn, author of ”The Gulag Archipelago”:”The most terrifying force of death comes from the hands of Men who wanted to be left alone. They try so very hard to mind their own business and provide for themselves and those they love.
They resist every impulse to fight back, knowing the forced and permanent change of life that will come from it. They know that the moment they fight back, their lives as they have lived them are over.
The moment the Men who want to be left alone are forced to fight back, it is a form of suicide. They are killing off who they used to be.This is why, when forced to take up violence, these Men who wanted to be left alone fight with unholy vengeance against those who murdered their former lives. They fight with raw hate and a drive that cannot be fathomed by those who are merely play-acting at politics and terror.
True terror will arrive at these people’s door, and they will cry, scream, and beg for mercy… but it will fall upon the deaf ears of the Men who just wanted to be left alone.”
- Contra: Kap. IV, Libertarianismens grunder
Även immateriella områden såsom religion bevakas noga, för den förkunnelsen kan väcka tankar, som individer inte bör ha. En kyrka, för vilken staten beslutar om valsystemet och som har politiskt baserade val, styrs knappast av verklig religion. Dess förkunnelse visar också det.
Att engagera sig för aktiviteter såsom deltagande i syfta att stödja minimiförändringar i offentliga policies väcker heller inte något engagemang.
Andra krav på individen är, att denne också tar ett tillräckligt ansvar för det egna landets utveckling, eftersom det formar villkoren för hennes frihet och existens.
