Christer Nilsson (1941-) är historiker och författare (6 böcker), ledarskribent och recensent av facklitteratur. Han har skrivit för Läkartidningen, Axess, Ale - Historisk tidskrift, Finsk tidskrift, Expressen, Sydsvenskan, Helsingborgs Dagblad, Östgötacorren, Borås tidning och 
”Aleksej Navalny var ingen good guy, i själva verket a traitor”, detta sagt av Scott Ritter, USA:s mest erfarne vapeninspektör, tidigare anställd av FN i Irak. Ända sedan Navalnys död den 16 februari 2024 har västerländska, inklusive svenska, gråterskor varit igång och utnyttjat en människas död för att vinna propagandapoäng mot Ryssland och särskilt då mot Putin.
Vi vill betona att varje människas död är tragisk, och att det var traumatiskt att hans familj och vänner inte fick säga adjö när han dog långt borta i en rysk straffkoloni i Sibirien. Han dog av ”naturliga orsaker”, närmare bestämt av en blodpropp, säger Kyrylo Budanov, chef för Ukrainas militära underrättelsetjänst.
Men Navalny var en bricka i ett stormaktspolitiskt propagandaspel. Väst har maximalt utnyttjat honom och manipulerat oss att tro att han var en hjälte i propagandakriget mot Ryssland. Men för Putin hade en levande Navalny varit bättre; hans död kom mycket olägligt särskilt med tanke på att det snart ska vara presidentval i Ryssland och nu kan Navalnys död utnyttjas som ett martyrskap och spela Putins fiender i händerna.
Samtidigt har CIA och MI6 blivit av med en maximalt utnyttjad – och förbrukad – tillgång, och kan på samma gång ge Putin skulden för hans död. Det är befängt och bissart.
Att Navalny skulle ha varit en verklig och utmanande opponent till Putin är en myt som odlats av den ”djupa staten” i USA och Storbritannien, enligt Scott Ritter. De var väldigt olika.
Medan Putin hela tiden under 2000-talet försökt ena Ryssland, sätta dess ekonomi på fötter och slå vakt om de gamla traditionerna, den ryska historien och den rysk-ortodoxa kyrkan, så har Navalny skämts för att vara ryss och hatat just detta nya Ryssland och i stället identifierat sig mer med Väst än med Moder Ryssland.
Det ryska folket hade aldrig någon tilltro till Navalny som politiker och han fick aldrig mer än 3-5 procent av rösterna, även om man kan misstänka att dessa siffror var riggade precis som valen av Putin alltid har varit det. Ryssland är ingen rättsstat och alla valresultat är lika drömlika som en Fantasi i A-moll av Pjotr Tjajkovskij, men båda var korrupta.
Medan Putin har ägnat sig åt statskorruption och stoppat undan svindlande belopp till sig själv och sina närmaste förtrogna sysslade Navalny med den brottsliga och berikande korruption som alla de nya oligarkerna ägnade sig åt efter Sovjetunionens upplösning år 1991.
Därför var det som en absurd ironi att den statskorrupte Putin hade låtit fängsla och döma Navalny för brotten – bedrägerier och korruption.
Vid en tidigare tv-intervju i december 2020, med anledning av den påstådda förgiftningen av Navalny, konstaterade Putin lakoniskt: ”Hade staten velat undanröja honom som en folkfiende så hade han aldrig överlevt”. Nu gjorde han det med påhittad Novitjok i underkläderna.
Om det verkligen hade varit Novitjok så hade Navalny aldrig överlevt. Novitjok är ett av de farligaste nervgifter som finns, extremt dödligt och börjar verka mellan 30 sekunder och två minuter och måste hanteras av personer med rigorösa skyddsutrustningar. Några sådana existerade inte när han fördes från Omsk till Berlin för ”avgiftning”. Men förgiftningen då?
Antagligen var det de mediciner han tog mot besvär med levern och bukspottkörteln tillsammans med alkohol, överdosering av psykofarmaka eller liknande, enligt oberoende västerländska toxikologer.
CIA och MI6 hade under 1990-talet infiltrerat Ryssland under förespegling att kontrollera och demokratisera landet enligt västerländsk modell. Det var under denna tid man upptäckte Navalnys användbarhet för att motarbeta Putin.
Han blev helt enkelt värvad av Michael Fall på den amerikanska ambassaden i Moskva och skickades till Yale universitetet i USA för lämplig omskolning för att verka som en oppositionsfigur till Putin.
Under sin tid som av CIA rekryterad opponent till Putin kunde Navalny plantera myter och lögner om den korrupte Putins alla skumma vidlyftigheter.
Ett exempel var filmen om Putins påstådda palats på Krim. En förfalskning av CIA och distribuerad av Navalny. Han tilläts resa fritt i Europa efter ”avgiftningen” i Berlin, med Vladimir Putins goda minne. Han reste till Basel i Schweiz, till Sydtyskland och Kanarieöarna för rekreation.
Den 27 november 2020 deltog han i en telefonkonferens med EU-parlamentariker om sanktoner mot Ryssland, vilket väl närmast får betraktas som en landsförrädisk handling.
Det ryska folket verkar inte ha ägnat särskilt mycket intresse åt Navalny mer än att han ansågs vara girig, korrupt och inte brydde sig om sitt land. Många betraktade honom som en förrädare som sålde ut landet och att det var rättvist att han skulle sitta i fängelse.
Enligt motbilden i Väst var han en hjälte, Putins argaste antagonist och som nu fick betala ett orimligt pris, sitt liv, antagligen på anstiftan av den ryska staten och i förlängningen av Vladimir Putin. Aleksej Navalnys liv och leverne var en gåtfull paradox, beroende på vem som värderade honom.
Text: Margareta Lundström och Christer Nilsson
Relaterat
- Through the eyes of: Scott Ritter on who was NavalnyY?
- Danny Haiphong: Scott Ritter: The Truth is Out on Alexei Navalny and Putin Wins ft. Andrei Martyanov
- Redacted: They’re lying about Alexei Navalny “Putin’s Enemy”