Kina i Afrika: Vad är skuldfälla-2.0-narrativet och varför är Zambia slagfältet?

Efter publiceringen av min artikel ”Slutet på Fukuyama och Skuld-fälla 2.0” frågade många läsare om ytterligare förklaring av skillnaden mellan den första skuld-fälla-berättelsen och den senare. Skuldfälla 2.0 är ett försök från USA:s finansdepartement att underminera BRI och Kinas samarbete med andra länder inom utvecklingssektorn.

Analys av Hussein Askary, Vice-ordförande för Belt and Road Institute i Sverige, Brixsweden.org

Jag kommer inte att fördjupa mig i skuldfälla 1.0, eftersom jag har förklarat det i många fallstudier tidigare. Det kan räcka med att läsa bilagan nedan eller läsa mina artiklar om fallen i Sri Lanka och Pakistan. Min artikel om Zambia hjälper till att koppla samman skuldfälla 1.0 berättelsen med nya skuldfälla 2.0.

För att illustrera skuldfälla 2.0 skulle jag vilja använda den här anekdotiska berättelsen för förenkling och därefter förklara den mer objektivt:

Mr. Z är i trubbel eftersom han har förfallna betalningar på en skuld som han hävdar var en ”spelskuld” som hans avlidne far hade ådragit sig. För flera år sedan, när Mr Z’s fars ”spelskuld” som var skyldig till Mr Aberdeen och andra fordringsägare förföll för betalning, lånade Mr Z ännu mer pengar från Mr Blackrock för att betala Mr Aberdeens skuld.

Han lånade också lite extra pengar för att få ekonomin att gå ihop just då på grund av ekonomiska svårigheter. Så, skulden på den första ”spelskuld” ökade nu skuldbördan för Mr Z, eftersom räntan på det nya lånet var mycket högre än den ursprungliga skulden. Men Mr Z behövde inte oroa sig vid den tiden, eftersom han hade en femårs paus tills Mr. Blackrocks skuld förföll och skulle betalas tillbaka.

Under tiden kom Mr Wang till staden och lånade pengar till Mr Z för att hjälpa honom att bygga ett hus, med en liten gård bredvid för att odla mat åt familjen. Mr Wang lånade också pengar till Mr Z för att bygga en vindkraftverk för att generera elektricitet till huset. Mr Wang föreslog till och med att Mr.Z skulle bygga en liten verkstad så att han kunde tjäna tillräckligt med pengar för att både försörja sin familj och betala av skulden på huset, gården och vindkraftverket.

Lånen från både Mr Aberdeen och Mr Blackrock användes aldrig för att bygga något, förutom att betala gamla spelskulder. Men den skulden fortsatte att öka. Nu, när de fem åren hade gått, krävde Mr Blackrock (och Mr Aberdeen, som blev förvaltare av lånen från den senare) full betalning med ränta. Men Mr Z har ännu inte byggt verkstaden och hans gård producerar inte en överskott av mat att sälja på marknaden för att kunna betala tillbaka sin skuld.

Så, Mr Z är än en gång i trubbel för att hitta en tredje källa att låna från för att betala tillbaka både spelskulden och en del av skulden på huset, gården och vindkraftverket som han är skyldig Mr Wang. Det senare är mycket mindre eftersom det är uppdelat i många trancheer över en lång tidsperiod.

Den ”tredje” långivaren kom till staden representerad av tre häxor från Macbeth: Ms IMF, Ms. Treasury och Ms EU. De berättade för Mr Z att de kan hjälpa honom att betala tillbaka sin skuld till Mr.Blackrock om han övertygar Mr Wang att förlåta all sin skuld och dessutom ge honom lite extra kontanter. De berättade också för Mr Z att han borde glömma verkstaden eftersom han inte har råd att ta nya lån från Mr. Wang för det ändamålet.

När Mr Z berättade för Mr Wang om de tre häxornas krav protesterade Mr Wang och sade att det inte var hans lån som skapade Mr Z’s problem, utan spelskulden. Trots det gick Mr.Wang med på att skjuta upp den första betalningen av Mr Z’s skuld tills hans situation förbättras.

Mr Z gick tillbaka till de tre häxorna och berättade för dem vad Mr Wang hade sagt. De tre häxorna iscensatte sedan en stor protest utanför Mr Wangs hus, med en hel mobb som höll facklor och sjöng att Mr Wang var en ond man eftersom han vägrade att förlåta skulden och till och med vägrade att ge Mr Z lite pengar för att lösa sin spelskuld till Mr.Blackrock. ”Hur vågar du!”, skrek de. Så, Mr Wang lämnade staden, medan de tre häxorna, Mr.Black Rock, Mr Aberdeen och mobben fortfarande protesterade och hävdade att allting står stilla på grund av Mr Wang.

Mr Reuters, ett medlem av mobben, fortsätter att rapportera om denna situation. Andra medlemmar av mobben har protesterat från Z’s tidigare kolonialhuvudstads huvudstad, London.

Ingen vet ännu hur detta dilemma kommer att lösas.

Vad är skuldfälla 2.0?

Skuldfälla 2.0 är ett nytt försök, lanserat 2022 av USA:s finansdepartement (*), att underminera BRI och Kinas samarbete med andra länder inom utvecklingssektorn under den nya sloganen ”Kina hjälper inte till med skuldlättnad för fattiga länder”.

Detta kom efter att den första skuld-fälla berättelsen helt avslöjades av internationella forskare, inklusive mig själv. Skuldfälla 1.0-berättelsen påstod att Kina lånar ut stora summor pengar för stora infrastrukturprojekt i fattiga länder med vetskap om att dessa länder inte kommer att kunna betala tillbaka den skulden och därmed utnyttjar dem genom att ta över tillgångar, naturresurser eller geopolitiskt manipulera dem.

Ingenting av det bevisades någonsin, men den falska berättelsen spreds globalt tack vare massiva välfinansierade mediekampanjer. Skuldfälla 2.0 låter ”vänligare” men är mer ondskefull i sina konsekvenser.

Zambia har valts som ”mall” för denna nya berättelse, precis som Sri Lanka och hamnen i Hambantota valdes av amerikanska säkerhetsoperatörer omvandlade till studenter i Harvard som ”mall” för skuldfälla 1.0-berättelsen 2018.

Skuldfälla 2.0 har tre huvudsakliga drag

1. Den uppmanar Kina att ”samarbeta” med västerländska institutioner för att lindra skulden för de mest drabbade nationerna av den nuvarande globala finansiella och ekonomiska krisen som inte har något att göra med Kina.Kravet är att Kina ska göra två saker: För det första avskriva största delen av skulden för de drabbade nationerna; för det andra tillhandahålla kontanter som ska läggas till IMF: s räddningspaket så att dessa länder kan omstrukturera sin skuld.

   Vad detta skulle innebära i praktiken är att Kina skulle finansiera återbetalningen av dessa länders skuld som till stor del ägs av privata västerländska obligationsinnehavare och investeringsfonder som BlackRock, Ashmore och ABRDN, som äger stora mängder suveräna obligationer från de drabbade länderna.

   Dessa obligationsinnehavare har under de senaste 20 åren blivit de största fordringsägarna till utvecklingsländer, överträffande Paris Club och Kina. Internationella valutafonden var mycket tydlig i sin rapport om vad Sri Lanka borde göra för att förtjäna stöd från IMF, och det var att Sri Lanka måste nå en rimlig återbetalningsuppgörelse med dessa privata obligationsinnehavare.

   Det påstår felaktigt att Kina är den största fordringsägaren till de mest drabbade nationerna i Afrika och Asien. Felslutet som används här är att blanda Kinas roll som en stat i bilaterala kreditavtal med andra individuella stater, där Kina verkligen är den största fordringsägaren som en stat jämfört med exempelvis USA och Storbritannien eftersom de två senare aldrig hjälpte till att finansiera och bygga några meningsfulla infrastrukturprojekt i Afrika.

   Men jämfört med internationella obligationsinnehavare är Kina en mindre fordringsägare, som vi visade i fallet med Sri Lankas externa skulder där Kinas andel är 10% jämfört med 47% för de västerländska suveräna obligationsinnehavarna.

Så för det första är det inte sant att Kina är den ”största fordringsägaren”, och för det andra jämför berättelsen Kinas ansträngningar att finansiera långsiktigt och med låg ränta byggandet av infrastruktur i dessa länder för att öka deras produktivitet och befria dem från fattigdom med västerländska asutfonder som utnyttjar nationer i nöd för att göra vinst genom att köpa deras skuld till höga räntor och på kort sikt.

Här är några exempel på hur USA: s finansminister Janet Yellen personligen har spridit denna berättelse i globala medier. När hon talade om svårigheterna med ”skuldlättnads” åtgärder, sade hon i ett möte med EU: s finansministrar i oktober 2022:

”Kina är en viktig faktor i varför det inte fungerar. Kina är den största fordringsägaren i dessa länder och Kina deltar inte konstruktivt.”

Senare, på en nyhetskonferens efter ett möte mellan G-7-finansministrar och afrikanska kolleger, sade hon:

”Vi inser vikten av att göra framsteg med att få en bättre och mer effektiv ram för att lösa överdriven skuld”, sade hon och tillade: ”Och verkligen, hindret för att göra större framsteg är ett viktigt fordringsägarland, nämligen Kina, så det har varit mycket diskussion om vad vi kan göra för att få Kina till förhandlingsbordet och främja en mer effektiv lösning på deras problem.”

Kina å andra sidan har klargjort att man har gjort stora ansträngningar för att hjälpa nationer i nöd, men på ett bilateralt sätt.

Men de amerikanska anklagelserna är avsedda att skapa en prejudikat för en ny mekanism för att tvinga en förändring i Kinas samarbete med BRI-medlemsländerna. Mönstret som används här är Zambia, därför har mycket beroende av Zambia i denna kamp.

”Jag anser att den rättvisa avslutningen på skuldbehandlingen för Zambia är en topprioritet för finansdepartementet”, betonade Yellen vid en presskonferens efter sitt möte med finansminister i Zambia Situmbeko Musokotwane.

”Vi kommer att fortsätta att trycka på för att alla officiella bilaterala och privata långivare på ett meningsfullt sätt ska delta i skuldlättnaden för Zambia, särskilt Kina”, tillade hon.

3. Vad som är värre i denna nya berättelse om Skuldfälla 2.0 är att Kinas BRI-partner pressas att överge infrastrukturprojekt som överenskommits med Kina och avstå från att ta nya lån för sådan infrastruktur. De uppmanas att endast acceptera projekt som utländska direktinvesteringar.

Detta klargjordes i IMFs krav från Zambia, till exempel. Det innebär att en nyckelfunktion i BRI kommer att elimineras. Zambia pressades att göra detta för att få akut finansiering från IMF. Verkligheten är att utan infrastruktur kommer dessa länder att förbli i evig fattigdom.

Det är viktigt att notera här att den zambiska ledningen har fortsatt sin vänliga dialog med den kinesiska ledningen, och Zambias president besökte Kina två gånger 2023 för att bekräfta sin regerings engagemang för samarbete med Kina.

Dock, som vi rapporterade i vår artikel ”Skuldfälla 2.0: Brittiska företag plundrar Zambia, USA skyller på Kina!”, har Zambia redan tvingats att avbryta flera viktiga infrastrukturprojekt som finansierades med lån från Kina.

Belt and Road-initiativet är lösningen, inte problemet

Belt and Road-initiativet (BRI), som lanserades av president Xi Jinping 2013, har utvecklats till det största utvecklingsinitiativet i historien. BRI erbjuder en modell för gränsöverskridande ekonomiskt samarbete som har saknats sedan Bretton Woods-systemet avslutades 1971.

Betoningen på de gemensamma målen för nationernas utveckling, som överskrider politiska, kulturella och ideologiska skillnader, är en unik egenskap hos BRI som säkerställer respekten för suveräniteten och värdigheten hos de deltagande nationerna, detta är ett viktigt tillskott till det globala styrningssystemet.

Speciellt med avseende på finansiering av utveckling har BRI presenterat ett effektivt och samordnat sätt att finansiera utveckling, baserat på långsiktiga resultat snarare än omedelbara monetära fördelar, och på verklig ekonomisk utveckling genom storskalig infrastrukturbyggnad snarare än ”bistånd” som tenderar att upprätthålla fattigdom snarare än att avsluta den.

Kina och BRI är lösningarna på de finansiella kriserna i många länder. Skuldpåtrycket är ett resultat av en verklig skuldfälla som dessa nationer föll i för länge sedan på grund av flera kriser som inte har något att göra med Kina.

Inbördeskrig, svält, epidemier, terrorism, exploatering av tidigare kolonialmakter i väst av deras naturresurser och politik utformad av IMF och Världsbanken är bland de främsta orsakerna till skuldkrisen i dessa länder. Vår forskning i fallen Sri Lanka, Zambia och Pakistan gör denna punkt mycket tydlig. Vad Kina gör genom BRI är faktiskt en form av ”skuldlättnad”.

När Kina bygger infrastruktur i dessa länder ökar det deras produktivitet i många sektorer. Till exempel genom att tillhandahålla transport och elektricitet för industrin.

Ökningen av produktiviteten bidrar till att generera större nationell inkomst, vilket i sin tur hjälper dessa nationer att betala tillbaka sina skulder. I motsats till skulder från västerländska institutioner uppkommer ofta för att lösa handels- och finansunderskott, vilket innebär att de inte används till något produktivt utan bara för att betala gamla skulder. Det är den verkliga skuldfällan.

Som ekonomen Jeffrey Sachs har argumenterat upprepade gånger under de senaste månaderna, behöver afrikanska länder låna mycket mer nu för att fylla det stora gapet i infrastrukturunderskottet. Även om jag inte håller med om tanken att ”pengar” får ekonomin att röra sig snarare än nationernas avsikter och ambitioner, håller jag med om vissa saker med Sachs.

Utan infrastruktur (inklusive utbildning och hälsovård), industrialisering och modernisering kommer att vara omöjligt. Utan industrialisering är det omöjligt att utrota fattigdom.

Dock måste lån för infrastruktur vara långsiktiga (25-30 års löptid) och till räntor lägre än 4%. Kinesiska lån för infrastruktur är ofta bara 2%, som i fallet med det kinesiska Ex-Im Bank-lånet till Montenegro (**) för att bygga en motorväg som överenskommits 2014.

Vad denna långsiktiga, lågräntekredit möjliggör är ökningen av produktiviteten och tillväxttakten i BNP för dessa nationer. När dessa lån förfaller kommer avkastningen, baserat på den ökade produktiviteten som genereras av infrastrukturprojekten, att vara många gånger högre än det ursprungliga lånet.

Det nuvarande vilseledande bruket av begreppet ”finansiell hållbarhet” av vissa västerländska institutioner som en förutsättning för all finansiering av infrastruktur i utvecklingsländer är ett självdestruktivt recept.

De flesta nationer i världen har stora skuldbördor, men lösningen är inte att döda de fysiska ekonomierna i dessa nationer genom de typiska åtstramningskraven från IMF, utan genom att öka deras produktivitet. Detta innebär att investera mer resurser i att bygga modern infrastruktur.

Men det är mycket viktigt att belysa en av de huvudsakliga felslutningarna som används i skuldfällans berättelser, vilket är fokuset på ett enda stort infrastrukturprojekt för att beräkna kostnaden och den finansiella avkastningen på dess investering. Ett enda järnvägsprojekt, såsom Mombasa-Nairobi-järnvägen, kan inte ses som en sak i sig.

Det måste ses som en del av en större ekonomisk utvecklingsprocess som inkluderar kraftproduktion, vägar, vattenhantering, jordbruks- och industriprojekt samt utbildning och hälsovård. Alla dessa tillsammans gör nationell utveckling av ett land möjlig.

Därför är beräkningen av kostnad och nytta för en enda järnväg inte meningsfull för en hel nations ekonomiska processer.

Som den amerikanska ekonomen Lyndon H LaRouche Jr. argumenterade mot paradigmskiftet i transatlantisk ekonomisk och finansiell tänkande till nyliberalism redan för mer än tre decennier sedan, är beräkningen av genomförbarheten eller kostnad och nytta av ett enda stort infrastrukturprojekt isolerat från resten av ekonomin som att förvänta sig att generera vinst från grunden av en byggnad innan byggnaden som helhet är färdigställd.

Etiopien idag är ett bra exempel på en framväxande utvecklingsnation där flera projekt har pågått samtidigt och lyfter hela ekonomin tillsammans. Kinesiskt lån-finansierade projekt spelar en viktig roll i den processen.

Men det är den etiopiska regeringen och folket, genom flera femårsplaner, som har spelat en nyckelroll i utvecklingsprocessen som behöver förstärkas ännu mer för att möta alla utmaningar.

Slutsats

Det är därför mycket viktigt att Kina inte bara fortsätter sin produktiva kreditpolitik och ökar den samt gör den till norm globalt, men också vägrar att acceptera de ”skuldlättnads”-planer som drivs av USA och dess allierade i G-7.

Samtidigt bör tjänstemän, forskare och mediepersonligheter förklara de enorma skillnaderna mellan Kinas finansieringsmetoder genom BRI och den verkliga skuldfällan som många nationer i utvecklingssektorn har levt i under årtionden utan någon koppling till Kina eller BRI.

Dessutom, som jag rapporterade i en nyligen publicerad artikel, bör det betonas att Kina ensamt inte kan tillhandahålla allt kredit som behövs för att fylla infrastrukturunderskottet, vilket är enormt. Andra aktörer måste engagera sig i de nästa 10 åren av uppbyggnaden av BRI.

När det gäller Zambia och andra utvecklingsländer, behöver de ta kontroll över sina naturtillgångar och ekonomiska politiska planer. Många länder, inklusive Zambia, är fortfarande under ett neokolonialt system där deras mineralrikedom kontrolleras av företag från tidigare kolonialmakter.

IMF, Världsbanken och andra västerländska institutioner har förstärkt detta neokoloniala exploateringssystem genom så kallade ”strukturella reform”-planer och biståndspolitik. Det är härifrån deras ekonomiska problem i stor utsträckning härstammar.

Zambia har valts som slagfält och mall för denna nya politik för att underminera BRI och Kina-Afrika-samarbetet på grund av sin lilla storlek och sköra ekonomiska och politiska struktur. Men det är här hela detta system kanske kollapsar.

Av Hussein Askary, Vice-ordförande för Belt and Road Institute i Sverige, Brixsweden.org

APPENDIX

How to expose the “Belt and Road debt-trap 1.0” narrative?

There are three exposable fallacies in the “debt-trap 1.0” narrative used by Western media and politicians to smear China and the Belt and Road Initiative. When examined closely, as I did in my research in the case studies of Sri Lanka, Pakistan, and Zambia, the three fallacies stick out:

1. The cause of the debt crisis: Countries in debt distress today were often in a debt trap before China and the Belt and Road came on the scene. The reasons for these traps start with economic and financial crises caused by natural disasters, terrorism, wars or civil wars, epidemics/pandemics, and global financial and currency crises. These countries are forced to borrow heavily, mostly from international bond markets, in a desperate attempt to survive socially and politically., kicking the ball of the repayment of the debt into the future. The situation is then aggravated by the mismanagement of the finances often in cooperation with the International Monetary Fund and the World Bank. Solutions proposed have conditionalities attached such as austerity, reducing public investment in infrastructure, and privatization of state assets and utilities. This worsens the situation because the new resources are not allocated to address the root cause of the economic problem, which is the backwardness of the infrastructure, the lack of skilled labour and low productivity.
2. To whom the debt is owed? My research showed that 80% of Sri Lanka’s, 70% of Pakistan’s, and 77% of Zambia’s external debt is owned by Western private and public institutions. China’s share in 2022 was 10%, 15%, and 17% respectively for the three countries. Both Sri Lanka and Zambia defaulted upon payments of “sovereign bonds” owned by Western private corporations and investment fund managers like American Blackrock, British Ashmore and Abrdn, and others, not Chinese loans.
3. The nature of the debt incurred: Chinese loans to developing countries are long-term and low-interest credits contributing to improved infrastructure which in turn leads to increased productivity and economic growth, thus to greater wealth and income for these countries enabling them to service their debt comfortably. Western loans are often short-term with high-interest rates desperately taken by these countries in emergency situations to solve fiscal and trade deficits without benefit for the productive economy. These loans accumulate and lead to an unsustainable cycle of indebtedness (debt trap). Therefore, there is a “qualitative” difference between Chinese and Western loans that has to be emphasized.

For reference, see case study Sri Lanka!

(*) In this speech and Q&A session, Counsellor to the US Treasury Brent Neiman lays out in detail the whole scheme of the attack on China, the BRI, and how Zambia will become the decisive battleground and the template to be used in other parts of Africa and the world against China and the BRI.

(**) The loan to Montenegro by the Chinese Ex-Im bank, whose contract was made public by the government of Montenegro, is a very interesting case study of how lenient Chinese loan conditions are. The loan contract of US$ 944 million to build a section of the Bar-Boljare Highway by China Communications Construction Company signed on February 26, 2014, included a 6-year grace period and a 20-year repayment schedule! No collateral was included as a guarantee contrary to what many fake news reports in Western media alleged. The first repayment was scheduled for June 2021, consisting of a mere US$ 40 million, not the whole sum of US$ 944 million as the Western media alleged at the time. That year, Montenegro had fallen into a deep financial crisis due to the COVID-19 pandemic. As is known, a great part of Montenegro’s national income is reliant on tourism, a major Achilles heel which was hit by the pandemic in 2020 and 2021. China agreed to postpone the repayment of the first tranche for one year. For any corporate loan of this type, an analyst would say about this case that the lender (China) is at a disadvantage here and that the borrower (Montenegro) is the winner.