Egountchi Behanzin: En afrikansk militärstyrka kan eliminera väststödd terrorism

Egountchi Behanzin som grundande African Black Defense League (LDNA) och är talesperson för Pan-African Brothers skriver att Afrika måste satsa på en gemensam afrikansk militärstyrka för att trycka tillbaka den statsterrorism som sponsras av länder som USA och Frankrike.

Text: Egountchi Behanzin (X.com). Översättning: NewsVoice. Artikeln har tidigare publicerats i RT, ”Here’s how a joint African military force can do what the West couldn’t”.

Sahelstaterna har under de senaste åren stått inför många säkerhetsutmaningar, såsom terroristhot, konflikter mellan olika befolkningsgrupper, narkotika- och vapenhandel samt svårigheter i samband med samhällsstyrning och ekonomisk utveckling.

Mot bakgrund av detta beslutade Sahelstaternas allians (AES), som företräds av de nya ledarna Assimi Goïta i Mali, Ibrahim Traoré i Burkina Faso och Abdourahamane Tiani i Niger, att upprätta en gemensam styrka för att stärka sin förmåga att bekämpa hot och garantera regionens säkerhet. Stabscheferna för de tre ländernas arméer tillkännagav detta den 6:e mars. Den gemensamma styrkan kommer att ledas av Niger.

Flera skäl motiverade detta initiativ. Först och främst har Sahel-länderna konstaterat att de nationella väpnade styrkorna inte kan hantera dessa säkerhetsutmaningar på egen hand, främst på grund av deras begränsade resurser och brist på samordning. Genom att inrätta en gemensam styrka hoppas de kunna samla sina insatser och resurser för att bättre bekämpa terroristgrupper och andra hot mot regionen.

Inrättandet av en gemensam AES-styrka för att hantera säkerhetsutmaningar är ett viktigt och nödvändigt initiativ i en region som står inför många säkerhetsutmaningar, såsom terrorism, organiserad brottslighet och väpnade konflikter, ofta inspirerade av imperialistiska makter som USA och Frankrike. Dessa makter har ett egenintresse av kontinuerlig instabilitet i denna del av Sahelregionen, som är rik på naturresurser.

De tre länderna i AES – Mali, Niger och Burkina Faso – har upplevt en ökning av terroristhoten sedan 2011, efter NATO:s intervention i Libyen som ledde till att överste Khadaffi mördades.

Faktum är att själva bildandet av alliansen (de tre staterna undertecknade en stadga i december 2023) redan återspeglade ett erkännande av behovet av att Sahel-länderna samarbetar för att säkerställa säkerheten och stabiliteten i regionen och för att motverka alla interna eller externa hot mot deras suveränitet.

Alla tre bröt också de militära förbindelserna med Frankrike med hänvisning till inblandning och franska truppers misslyckande med att besegra islamiska uppror i regionen, trots mer än ett decennium av engagemang.

Alliansens ledare förstår att det är bråttom och att de inte kan förlita sig på västländer som Frankrike och USA, som egentligen inte verkar vilja hjälpa till att bekämpa terrorism, utan snarare försöker bevara sin egen geopolitiska agenda i Afrika, precis som de redan gör i Mellanöstern.

Genom att upprätta en gemensam styrka kommer Sahelstaterna att kunna samordna sina insatser i en suverän anda, dela information och resurser och genomföra gemensamma operationer för att bekämpa säkerhetshot mot sina länder och mot regionen.

För att kunna arbeta effektivt måste de Sahelstater som drabbats av detta gissel därför snarast anta militära avtal på regional nivå med andra Sahel-Sahara-länder eller på internationell nivå med länder som Ryssland, Iran, Turkiet osv om specifika terroristhandlingar på deras ockuperade territorier.

Alliansen mellan Sahelstaterna måste besluta om ett antal åtgärder, ibland tvingande, men främst förebyggande, för att bekämpa osäkerhet och terrorism inom ramen för alliansen. Det finns ett behov av att genomföra sanktioner riktade mot enskilda personer eller terroristgrupper.

Parlamentariska resolutioner ska antas för att stärka nationella lagstiftande, rättsliga, polisiära och militära mekanismer, så att de bättre kan förebygga och bekämpa rekrytering, organisering och finansiering av dessa terroristgrupper. Dessutom bör ansträngningar göras för att bekämpa vapenspridning.

Gemensamma militära operationer mellan Sahelstaterna kommer också att krävas regelbundet i stället för operationer av amerikanska eller franska militära styrkor i vissa Sahelländer. Regionalt underrättelsesamarbete är nödvändigt, även om det ibland är obefintligt i afrikanska länder som drabbats av terrorism, eller svårt på grund av underliggande nationella intressen.

Ett av de största problemen för de stater i regionen som drabbats av osäkerhet orsakad av terroristgrupper är dock att de nästan inte har några interna eller externa underrättelsetjänster, och inte heller några kraftfulla möjligheter till kontraspionage för att förutse attacker på deras territorier eller mot deras befolkningar.

Mali, Burkina Faso och Niger bör också fokusera på denna metod, eftersom terrorism inte bara kan bekämpas med militära åtgärder utan också genom att infiltrera, spåra upp medbrottslingar och neutralisera ledare genom hemliga uppdrag.

Kampen mot terrorismen kommer inte att vinnas så länge övervaknings- och underrättelsemetoder anförtros före detta kolonialmakter som Frankrike.

Det finns ytterligare en viktig fråga. Utan att förglömma social rättvisa måste man i kampen mot terrorism ta ett mer övergripande grepp genom utvecklingsplaner, utbildning, skydd av egendom och befolkningens rättigheter samt genom att motverka radikalisering.

Om alliansen av Sahelstater och deras regionala partner inte tar itu med dessa avgörande faktorer kommer kampen mot terrorism och osäkerhet inte att leda till något annat än buller, poserande och rökridåer. Befolkningen kommer att fortsätta att lida, och de territorier som ockuperas av brottslingarna kommer att utvidgas för varje attack, trots ledarnas och arméernas intentioner.

Allt detta kommer också att bidra till att stärka de lokala säkerhets- och försvarsstyrkornas kapacitet att möta de komplexa och transnationella utmaningar som hotar länderna i regionen.

Det faktum att denna styrka leds av Niger, och att detta beslutades utan konflikter, visar på alliansmedlemmarnas vilja att samarbeta och dela ansvaret för att garantera säkerheten i regionen. Det är viktigt att notera att inrättandet av en gemensam styrka som leds av Niger inte kommer att vara utan utmaningar.

Politiska, kulturella och institutionella skillnader mellan alliansmedlemmarna måste övervinnas, liksom mobiliseringen av de mänskliga och, viktigast av allt, ekonomiska resurser som krävs för att stödja detta initiativ på lång sikt, vilket kommer att ge resultat om det genomförs effektivt av Sahelstaterna.

Sammanfattningsvis är inrättandet av en gemensam styrka av alliansen av Sahelstater för att ta itu med säkerhetsutmaningar ett positivt steg för att befästa fred och säkerhet i regionen.

Förhoppningsvis kommer detta initiativ att bidra till att stärka det regionala samarbetet och suveräniteten, förbättra säkerheten för Sahels befolkning och främja den ekonomiska och sociala utvecklingen i regionen.

Text: Egountchi Behanzin (X.com)

Relaterat

• RT: ‘A threat to our countries’: Why former French colonies decided to leave ‘African version of EU’