KULTUR

Ahlmark: Hur skiljer sig kulturmarxism och libertarianism från totalitära ideologier?

Analys

publicerad 30 april 2024

- Dan Ahlmark

Kulturmarxism är ett sammanfattande begrepp för samhällsorienterade ideologier, som baseras på postmodernistisk filosofi. Det finns ett antal sådana kulturmarxistiska ideologier såsom rasteori, köns/feministisk teori, antikolonialism, Social rättviseteori mm.

Deras slutsatser beror naturligtvis på ämnet, och betoningen och beroendet av olika delar av postmodernismen kan därför skilja sig. Kulturmarxismen är alltså konsekvensen av postmodernismen tillämpad på samhället.

Libertarianism är dagens mest rationella och konsekventa frihetliga samhällsideologi. Den har sin bas i klassisk liberalism men dess tillämpningar har sedan 50-talet utvecklats kraftigt. Eftersom konservatismen har tynat bort och socialliberalismen blivit alltmer kollektivistisk framträder libertarianismen som den ledande frihetliga ideologin och därmed som huvudmotståndaren till socialism och kulturmarxism.

Vad betyder totalitär ideologi?
Beträffande bestämningen av det huvudsakliga, principiella innehållet i totalitära ideologier används Andre Juthes två artiklar (1). Han ståndpunkt är, att fyra principer är grundläggande och gemensamma för de tre klassiska ideologierna fascism, nazism, kommunism (socialism) – men även islamism dvs traditionell islam. Principerna är följande:

En ständig kamp råder mellan grupper (goda och onda) i samhället.
Individen är alltid underordnad kollektivet.
Staten bestämmer genomgående och i detalj ekonomisk och social politik, ingriper i privatlivet och indoktrinerar medborgarna. Detta kallas statism, vars omfång och intensitet kan variera.
Framtidsmålet är en orealistisk utopi.

Dessa principer gäller, innan den enligt ideologin goda sidan segrar och kan sätta samhället på vägen mot utopin. Den övergripande egenskapen är kollektivism och då i formen av en övergripande socialism. Planhushållning är mindre ett ekonomiskt system än ett sätt att i detalj övervaka befolkningen.

De första tre ideologierna kan därför betecknas som totalitär kollektivism eller totalitär socialism, medan islamism kan betecknas som totalitär kollektivism men kan beträffande det tredje kriteriet visa en lägre grad av kontroll beträffande ekonomin.

Kommunisters och socialisters framgångsrika vilseledning genom att beteckna nazism och fascism som högerpolitik har alltid varit osaklig och ren desinformation. Att efter andra världskriget bedra allmänheten gällande kommunismens och socialismens nära släktskap med de besegrade ideologierna var naturligtvis ett gemensamt intresse för socialistpartierna i Västeuropa och Sovjetunionen.

Kampen mellan grupper i samhället
I kulturmarxismen fästs inte på något sätt avseende vid individer, utan all uppmärksamhet gällande olika policyämnen/områden är inriktad på grupper. På varje område är då en utvald grupp ond och den andra god. Genom att stödja den ”goda gruppen” avser kulturmarxismen att uppnå gillande av många och därför förstärka sin politiska position.
Metoden är också en konsekvens av ideologins främsta politiska verktyg: identitetspolitik. För att ha möjlighet att i viktiga avseenden (områden, ämnen) spela ut människor mot varandra och mellan dem kunna skapa konflikt, motvilja och – i bästa fall – hat behövs, att två grupper ser på varandra som motparter. Dessa kan sedan bearbetas och manipuleras, så man skapar de situationer, som har potential för kulturmarxister.
De bästa ämnena gäller stora frågor, vilka mängder av människor är intresserade av. Därför är femininism/ könsfrågor och ras självfallet mycket viktiga för kulturmarxister. Identitetspolitik är egentligen bara en form av den gamla marxistiska klasskampsmetoden men anpassad till moderna tider och nya ämnen.

För libertarianismen är individen den grundläggande komponenten i samhället. Dennes Individuella Rättigheter (IR) och därmed Rätten till det Egna Livet (REL) skapar begränsningarna för statens aktiviteter (2).

Samhällspolitiken ska baseras på detta, och individen – inte gruppintressen – utgör utgångspunkten. Genom att IR är mycket omfattande och området för politiker att besluta om frågor mycket mindre än idag, kommer möjligheterna för kollektivister att spela ut grupper mot varandra vara mera begränsade.

Individen är underordnad kollektivet
Eftersom kulturmarxismen helt bortser från individen i sin praktiska åskådning och identitetspolitik, kännetecknar kollektivism den ideologin på samma sätt som de ovan nämnda totalitära. Libertarianismen utgår från en djupgående respekt för människans förnuft och värde samt en empiriskt baserad syn på dennas egenskaper och kapacitet (3).
Det är svårt att föreställa sig två ideologier, som står så långt ifrån varandra som dessa två gällande synen på individens förhållande till kollektivet.
Graden av statism i samhället
Kulturmarxister är praktiskt benägna att låta det offentliga ha stor makt över samhället och medborgarna. Eftersom postmodernismen och dess avledda kulturmarxistiska ideologier utformats så att
(a) i stort sett alla traditionella värderingar i västerlandet utmanas och ska förändras, och att
(b) detta uppenbarligen ska ske också med politikens hjälp, innebär det att samhället ges en ytterst stor makt att inverka på medborgarnas värderingar och därmed handlande. Syftet och inriktningen är totalitärt och omfattar egentligen allt (se ekonomi nedan) väsentligt i samhället och människans liv. Man ignorerar familjens rätt, och vill att det offentliga kan bestämma över barnen.

Det är alltså fråga om en mycket långtgående statism, vilken leder till att omvandlingen av människorna i detta samhälle är totalitärt omfattande.

Bara den bristande politiska styrkan hos dagens kulturmarxism syns vara skälet till att metoderna att främja dessa kollektivistiska åsikter idag håller sig inom demokratins ram, och ingen av dagens ideologier syns vara mera intresserad av att ta över barnen och försvaga familjen än kulturmarxismen.

Vi har ännu inte haft några existerande kulturmarxistiska stater, så vi vet inte exakt vilket deras ekonomiska system blir. Eftersom kulturmarxisters respekt för demokrati syns vara nämnvärt lägre än socialdemokratins traditionella (4) och deras behov av politisk kontroll av befolkningen större, kommer sannolikt en rent socialistisk politik av öststatsmodell bli aktuell gällande väsentliga delar av ekonomin.

Någon allmän respekt för motståndarnas mänskliga rättigheter visar rörelsens medlemmar inte ens i dagsläget (PK och ÅK är ringa exempel), så en rimlig slutsats är, att det kulturmarxistiska samhället kommer att kännetecknas av djup statism.

Libertarianer är helt emot att stat och kommun tvångsmässigt påverkar människors värderingar och inverkar på deras åsikter och handlingar. Staten bestämmer inte över medborgarna, utan medborgarna bestämmer över staten.

En grundtes i den ideologin är att människans första plikt egentligen är att skapa egna åsikter beträffande alla ämnen av betydelse. Möjligheten till fritt eget agerande baserat på REL medför, att det offentligas befogenheter och aktivitetsområde är begränsat. Det finns då inget utrymme för statism i det offentligas agerande.

Framtidsmålet är en orealistisk utopi
I detta avseende skiljer sig postmodernismen och kulturmarxismen från de klassiska totalitära ideologierna. Man syns inte ha någon klar framtidsvision och särskilt inte en positiv och glad utopi. Istället syns vissa huvudideologer ha ett hat mot mänskligheten och syns önska denna en förödande usel framtid.
Foucault och Derrida är företrädare för förskräckande framtidsvyer, och Heidegger glider slutligen ner i metafysisk nihilism. Jag har tidigare antagit, att torkan gällande tankar om framtiden berott på att (5): …postmodernismen har varit och är helt koncentrerad på att förstöra det existerande, inte att bygga upp något. Det senare vet man helt enkelt inget om. Man tror bara att raserandet av det existerande leder till att idealsamhället uppenbarar sig ur askan som en Fågel Fenix.

Att kulturmarxister skulle tro på att deras samhällsrecept i olika avseenden skapar lycka är naturligtvis möjligt, men är förödande naivt. Ideologins genomgående brist på empirisk anknytning dvs brist på verklighetsanpassning kan också vara ett skäl till passiviteten, även om just det förhållandet tidigare inte begränsade socialisters fantasier om framtiden.

Men detta bara stärker övertygelsen om, att ifall något kulturmarxistskt samhälle blir verklighet kommer av överlevnadsskäl (se ovan) en blandning av kompiskapitalism och östststatssocialism (med inslag av kinesisk kontrollteknologi) importeras och får bilda en väsentlig struktur i samhällssystemet.

Libertarianismen ser framtidsmålet som den Civila VälfärdsStaten (6). Dess utveckling kan under normala förhållanden antas vara snabb och innebär en stor frigörelse från tvång i hela samhället. Detta medför, att inom ramen för en ny strikt författning med väldefinierade rättigheter landet kan utvecklas snabbt. Det gäller inte bara ekonomin utan också kulturen och självfallet människan.

Den Personligen Ansvarstagande Människan (PAM) (7) kommer att undvika misstaget, som frihetliga och borgerliga personer begick under arton-nittonhundratalet att på andra områden än ekonomin imponeras och influeras av och acceptera kollektivistiska åsikter.

Detta medförde, att de inte kunde frigöra sig från det förgångnas fördomar beträffande människans natur, värderingar, samhällsrelationer och stat. Denna gång kommer den erfarna individualismen dock inte att acceptera några former av irrationalism och andligt förslavande kollektivism.

Det är en helt ny situation för svenskar – något sådant har aldrig tidigare upplevts – och det försvårar beskrivningen av framtidens samhälle, men det kan ske i grova drag och med förvissningen om, att landet kontinuerligt blir bättre.

Kanske kommer utvecklingen att påminna om den under 1950-talet, när vi av utrikespolitiska skäl fick ett stort ekonomiskt uppsving baserad på utrikeshandeln. Nu kommer vi istället se de positiva effekterna av människor, som kan agera fritt mot sina nya mål, och nedmonteringen av en övergödd och högeligen ineffektiv StatsVälfärdsStat.

Slutsats

Kulturmarxismen uppfyller med glans tre av de fyra definierade kriterierna på totalitär socialism. Det finns inga skäl att tro, att ett utvecklad kulturmarxistisk stat beträffande – inledningsvis – uppslitande och grymma strider i samhället, underordningen av individen under kollektivet eller graden av statligt inflytande, påverkan och tryck på individen kommer att understiga kommunismens eller nazismens. Troligen kommer de mjukare metoder teknologin erbjuder i mycket ersätta naket och öppet våld. Beträffande framtiden erbjuder ideologin en annorlunda syn, men istället för vidriga fantasier som nazismens, eller barnsliga önskedrömmar och illusioner som kommunismens, erbjuder man en andlig soptunna, ja, en avskrädeshög. Det är annorlunda – men knappast bättre.

Text: Dan Ahlmark, ekon lic och jur kand (Vaknaupp.dinstudio.se). Efter arbete i industrin och konsultföretag i Sverige och utlandet samt forskning vid EFI/HHS startade han ett konsultföretag 1980 med inriktning på affärsutveckling och konkurrensstrategi. Han publicerade tidigare boken ”Vakna upp dags att dö! Libertarianism och den Civila VälfärdsStaten”. Han arbetar idag som medborgarjournalist.

Referenser