Under de senaste åren har Iran utsatts för öppna och explicit uttalade invasionshot från USA och Israel, massivt israeliskt industriellt sabotage på sin mark, lönnmord på sina högsta generaler, finansiell terrorism av USA som officielt olagligförklarats av ICJ, och så vidare, och så vidare, alltsammans antingen hyllat eller censurerat i fri press, per standardpraxis.
Nu har Iran svarat genom att skjuta missiler och drönare mot aggressionslandet Israel, en operation specifikt utformad för att till 99% inte tillfoga Israel någon skada genom att på förhand deklarera sin attack och därigenom låta Israel förbereda sig för den – olikt Israels och USA:s militära attacker mot Irans infrastruktur samt högsta politiska och militära ledning, förstås.1
Det är en allra mest talande illustration på den imperiella arrogans som är vår kulturs signum, att granska bara några av de slutsatser som dragits – eller snarare inte dragits – från denna episod.
Först och främst var uppmaningarna i media till israelisk återhållsamhet nästan uteslutande motiverade av taktiska betänkligheter till Israels militära fördel; “att visa återhållsamhet för att uppnå sina strategiska mål”, för att citera SvD:s Olof Ehrenkrona,2 som upprepade de lärdas kliché att “president Bidens tålamod med Netanyahu är på upphällningen” i sitt försök “att förhindra ett allas krig mot alla i regionen”.
Samtidigt skickar Washington miljarder dollar i form av vapen till Israel, i skrivande stund ungefär ytterligare $17 miljarder i vapenstöd till Israels folkmord, antingen helt tystateller hyllat i svenska tidningar, agerar deras underrättelsetjänst, ger fullt diplomatiskt stöd och annat.
PR-kuppen bestående av att Vita Huset och Bryssel “tappat tålamodet” och irriteras av en okontrollerbar högerregering i Tel Aviv, noggrant konstruerad av desinformationsuppbåden i bägge regeringar för att hålla de västerländska befolkningarna i schack och distrahera dem från Västs kompletta stöd för Israels folkmord- och aggressionsanfall, tas sannerligen på allvar och livnärs av de intellektuella.
Faktum är att denna slogan numera åtnjuter religiös dogmstatus tvärs över det politiska spektrumet. Vi har sedan länge passerat den punkt då det blev obegripligt för utbildade svenskar att ärkekrigsbrottslingars praktik och retorik inte alltid stämmer så pass väl överens med varandra, så vi behöver inte slösa tid med att försöka diskutera den saken något vidare.3
Det kanske mest chockerande med diskussionen om Irans avfyrande av raketer är att svenska mainstreammedia, enligt sin egen standard, inte hyllar Iran för att de sköt missiler och drönare mot Israel. Den meningen kanske framstår som surrealistisk vid första anblick, men är i själva verket fullt rimlig och logisk.
Bara för att ta ett, av otaligt många, illustrativa exempel: när USA och Storbritannien genomförde massiva anfallsbombardemang mot Jemen väckte det lyrisk beundran i media över hur Jemen fick sig “en läxa av den USA-ledda expeditionsstyrkan”.4
Detta var en liten episod i ett pågående, ett decennium gammalt, anfalls- och plundringskrig Väst för mot Jemen, som dödat minimum en halv miljon jemeniter, ett faktum som är okänt i Väst och som få hade brytt sig om ifall de kände till det till att börja med.
Denna “läxa” lärdes ut av Washington och dess lojala tjänare efter att Jemen bombade fartyg som kopplades till Israel, landet som också deltar i anfallet mot Jemen, och Palestina.
Således är missilanfall att betrakta som lovvärda och heroiska ifall de utförs av en angripare mot ett ockuperat, angripet, defensivt och försvarslöst bondesamhälle.
Irans bombanfall, däremot, utfördes mot ett land som attackerat sina anläggningar, mördat sina högsta militärer, utför ständiga aggressionsövnignar med världens supermakt intill sina gränser med det öppet uttalade syftet att invadera Teheran, och finansiellt stryper landets ekonomi med brutala sanktioner, och bank-finansiell stölder, med mer.
Irans missilattack var således enligt varje tänkbar parameter mer defensiv och berättigad än Västs, som hyllades till öronbedövande applåder i liberala tidningar här hemma, och borde därmed ha hyllats varmt i Stockholms och Göteborgs tidningsredaktioner. Men blott minimal ärlighet och diskussion av de elementära fakta kan inte möjligtvis tjäna någon propagandafunktion åt den Heliga staten, och är därmed uteslutna alternativ.
Tankegångarna i media under denna händelse utkristalliserades ytterligare av DI:s Frida Wallnor, som förklarade att “konflikten med Iran … är existentiell för Israel som behöver full uppbackning från Väst”, de behöver Sveriges “fulla stöd i kampen mot Iran och deras regionala stödtrupper”.5 Eller i en text om “Ett bevis på Israels utsatthet” av DN:s Erik Helmerson.6 “Hotet har varit en realitet i årtionden. Iran, och dess marionetter, behöver ingen ursäkt för att anfalla Israel”.
Det är en propagandakupp av ganska monumentala proportioner, eftersom Israel ensamt är den stat i regionen som utför konstanta militära angrepp mot Syrien, Irak, Libanon, Palestina, Iran – inte tvärtom – samt är den enda av dessa som har kärnvapen (illegalt under NPT-avtalet), står inför rätta i ICJ för folkmord, är förra månaden obligerad av FN:s Säkerhetsråd att upphöra pågående militär aggression, och så vidare, och så vidare.
Men dessa är återigen blott fakta, och kan inte bita på Helmersons och hans kollegors propagandalitrugi, liksom på deras själsfränder och kloner i det ryska propagandasystemet, som beklagar “Rysslands utsatthet” inför det existentiella “hotet” Georgien och Moldavien utgör mot Moderlandet.
Allt som allt är det “en påminnelse om hur utsatt Israel är, omgivet av diktatorer och terrorgrupper som inte vilar förrän de nått sitt mål” av att förstöra Israel, varför “Israel har rätt att försvara sig, både mot mullorna i Iran och jihadisterna i Hamas”.
Det gick inte upp ett ljus för honom att Palestina, Iran, Jemen och en rad andra länder – återigen enligt hans egen standard – därmed skulle ha rätt att “försvara sig, både mot de genocidala anfallarna i Tel Aviv” och deras finansiärer i Väst, “omgivna av diktatorer och terrorgrupper finansierade och militärt allierade med USA”, och därmed fälla bomber i Washington, Stockholm och en rad andra Fria världens huvudstäder.
Betrakta på motsvarande vis anmärkningarna av DN:s Niklas Ekdal: “Den iranska doktrinen är att jävlas maximalt med Israel”, och undrade “om Iran kan kontrollera sina allierade i Libanon och Jemen, som man försett med hundratusentals missiler”.7
Man kan frånse att det sistnämnda är ett fullständigt påhitt och erkänns vara det av amerikanska underrättelserapporter, som gång på gång illustrerar att Jemen är oberoende Iran, men kan förstås aldrig nämnas eftersom det hade röjt kulisserna.8
Kanske kommer vi någon dag kunna läsa i media uppmaningar till att Västs kontrollerar sin fullständigt beroende frontstat Israel, och tyglar dess konstanta aggression i regionen.
Inte ens någon med Niklas Ekdals fantasi kan fabricera ihop Iranska sabotage inuti Tel Aviv mot Israels viktigaste industriella anläggningar, konstanta iranska drönarattacker mot Yoav Gallant och IDF:s generalstab.
- Han kan inte fantisera ihop oräkneliga deklarationer från Irans utrikes- och försvarsministrar om att “Iran har markant ökat sin förberedelse under de senaste åren och förbereder sig för möjligheten av att attackera Israel” (citat av Yoav Gallant mot Iran, 28 december 2023).
- Han kan inte fantisera ihop “den största iransk-ryska militära exercisen någonsin”, och inkluderade “elektroniska angrepp, angrepp mot fiendens luftvärn, attack-koordinering” för att därmed åstadkomma en “framgångsfull attack mot” Israel med hundratals attackjets, krigsfartyg och nästan 10 000 soldater (amerikansk-israeliska attackövningen Junpier Oak mot Iran förra året).9
Eftersom han inte kan fantisera ihop detta måste han koka soppa på en spik, och framställa Iran som provokatören snarare än den provocerade, men med den bottenlöst låga intellektuella nivå som är Ekdals och övriga svenska intellektuellas, anser man att rena påhitt och gissningar utan att presentera ens ett partikel bevis räcker som “argument”.
Den högsta prestationen i den svenska terrorkulturens indoktrineringsprocess är att rena trivialiteter blir alltför exotiska för att vara psykologiskt tänkbara. De enda relevanta och angelägna frågorna är huruvida man kommer undan med våld och aggression och hur man bäst lyckas kuva de man angriper.
Text: Andi Olluri
Referenser
- För diskussion, se Olluri, Covert Action Magazine, 30 jan. 2024 samt i Nya Dagbladet, 4 feb. 2024. För ytterligare historik och dokumentation, se min Bortom Ukraina, kap. 4.
- SvD, Olof Ehrenkrona, 16 apr. 2024.
- För omfattande dokumentation, se min Organ för Självdisciplin, kap. 2, 3 (kommande).
- Se fotnot 1, Nya Dagbladet.
- DI, Frida Wallnor, 15 apr. 2024.
- DN, Erik Helmerson, 17 apr. 2024.
- DN, Niklas Ekdal, 15 apr. 2024.
- Se fotnot 1, Nya Dagbladet, referenser 17-21.
- Ibid, Covert Action Magazine.
