”Jag antar att du minns hur medierna för några år sedan kallade alla som vägrade att bära mask eller vaccinera sig för mormormördare. Att skydda de äldre, att rädda varje minut av deras liv – det var allt som betydde något”, skriver Mattias Desmet.
Text: Mattias Desmet (X.com). Artikeln publicerades först på Substack, en läsarstödd publikation. Få Desmets mail och stöd hans arbete genom att bli prenumerant på Desmets Substack-kanal. Översättning: NewsVoice
Här är något att tänka på: Förra veckan snubblade jag över en artikel i en nederländsk mainstream-tidning som på ett tekniskt och medvetet sätt förklarade att den ”mystiskt ihållande överdödligheten” har vissa fördelar: den sparar staten hundratals miljoner i kostnader för att ta hand om gamla människor. Jag kollade i min kalender. Ett aprilskämt kanske? Nej – det var inget skämt.
Man kan naturligtvis hävda att detta bara är en artikel. Vad är det jag gör väsen av? Låt mig ge dig ett annat exempel. För några veckor sedan sa direktören för en statlig sjukförsäkringsfond i en artikel, som publicerades på webbplatsen för Belgiens nationella television, att eutanasi borde övervägas som en lösning på den snabbt åldrande befolkningen. Exakt så är det. Gamla människor kostar för mycket pengar. Låt oss döda dem.
Även dessa är ord som bara kommer från en enskild person. Ändå trycks inte sådana ord i tidningarna på ett så oförblommerat sätt om det inte finns en viss tolerans för sådana budskap i samhället.
Låt oss inse det: det finns människor som vill göra sig av med de äldre och dessa människor liknar misstänkt mycket dem som beskyllde dig för att vara en hjärtlös brottsling när du antydde att coronaåtgärderna skulle göra de äldre mer skada än nytta.
Vid en närmare granskning var det sentimentala ”skyddet av de äldre” under coronakrisen ganska grymt och absurt. Till exempel: varför fick de äldre som låg döende på sjukhus inte träffa sina barn och barnbarn? För att viruset kunde döda dem medan de var döende?
Under ytan av statens oro för de äldre lurar den raka motsatsen: staten vill bli av med de äldre. Snart kanske det råder konsensus: alla som vill leva längre än till sjuttiofem års ålder är oansvariga och egoistiska – en barnbarnsdödare. Dessa gamla jävlar måste åtminstone betala koldioxidskatt.
Och i slutändan är det inte bara de gamla som måste dö. Människan orsakar klimatförändringar – hon är ett skadligt virus som sprider sig på jordens yta. Planeten skulle klara sig bättre utan människor.
Hur har vi kommit till denna punkt? Finns det en elit som använt propaganda för att få oss att tänka så här? Det finns mycket mer än så.
Jacques Ellul lärde oss att för att propaganda ska vara framgångsrik måste den alltid resonera med en djup önskan hos befolkningen. Så därför tror jag att samhället är självmordsbenäget.
- Det är därför det är mer och mer öppet för propaganda som antyder att döden är den bästa lösningen på våra problem.
- Det är därför så många människor sömngångaraktigt går i krig med Ryssland.
- Det är därför så många människor inte riktigt bryr sig om den ”mystiskt ihållande överdödligheten” eller ens tycker att ”den har vissa fördelar”.
Och tänk på coronaåtgärderna: De förstörde ekonomin, förstörde människors psykologiska välbefinnande, förstörde barns och vuxnas hälsa och välstånd, berövade oss våra demokratiska rättigheter, och allt detta utan någon rimlig grad av säkerhet om att åtgärderna skulle skydda oss från något alls. Många människor deltog till och med på ett kvasi-ekstatiskt sätt i coronaåtgärderna.
Det är precis det som kännetecknar ritualistiskt beteende: det har ingen pragmatisk innebörd, det kräver en uppoffring av individen och det leder till en viss extas.
Ritualiseringen av döden manifesteras i sin mest renodlade form i den globala utvecklingen av statligt kontrollerad eutanasi eller ”medicinskt assisterat döende”. Allt fler människor vill dö, men de tillåts inte fatta beslutet själva eller göra det på sitt eget sätt.
Psykiatriker och psykoterapeuter utsätts för allt större påtryckningar att rapportera varje patient som uttrycker självmordsönskemål. Därefter kan dessa patienter ansöka om eutanasi.
Om man vill dö måste man först gå igenom en byråkratisk procedur som avgör om man har rätt att dö; om denna procedur kommer fram till att man har rätt att dö kommer staten att döda med hjälp av den ”rätta” proceduren.
Samhällets ledare, vare sig de vet om det eller inte, har alltid funktionen att iscensätta ritualer. Människan är en symbolisk varelse och samhället är i första hand ett delat symboliskt system och en delad symbolisk-rituell praxis.
Varför deltar människor i dessa statliga dödsritualer? Genom att delta i ritualer visar en individ att dess individuella existens är mindre viktig än den kollektiva existensen. Ritualer är i slutändan symboliska beteenden genom vilka en individ transcenderar sin individuella existens.
Människor behöver ritualer. I synnerhet när de känner sig frånkopplade och isolerade. Och det är precis vad de flesta människor känner i den mekanistiska världsbildens tidevarv: frånkopplade och isolerade. Här är ett citat av Aldous Huxley:
”During the past century the successive advances in technology have been accompanied by corresponding advances in organization. Complicated machinery has had to be matched by complicated social arrangements, designed to work as smoothly and efficiently as the new instruments of production.
In order to fit into these organizations, individuals have had to deindividualize themselves, have had to deny their native diversity and conform to a standard pattern, have had to do their best to become automata. […] People are related to one another, not as total personalities, but as the embodiments of economic functions or, when they are not at work, as irresponsible seekers of entertainment.
Subjected to this kind of life, individuals tend to feel lonely and insignificant. Their existence ceases to have any point or meaning.’” – Brave New World – Revisited
Den mekanistiska världsbilden pulveriserade samhället, den fragmenterade det till elementära partiklar, ensamma som vass som inte längre sjunger i vinden.
Aldrig tidigare har mänskligheten varit i så stort behov av ritualer och aldrig tidigare har den ignorerat vikten av ritualer så mycket som den gör nu. I en mekanistisk-materialistisk världsbild är ritualer helt meningslösa.
Hela totalitarismens galenskap, med dess gränslösa spridning av byråkratiska regler, som i slutändan kväver hela samhället och visar sig vara extremt dödlig, kokar ner till just detta: den representerar återkomsten, på ett överdrivet sätt, av en förträngd sanning: människan är en symbolisk varelse, en varelse som behöver ritualer.
Text: Mattias Desmet. Artikeln publicerades först på Substack, en läsarstödd publikation. För att få mail om hans kommande artiklar och för att stödja hans arbete kan du överväga att bli en betalande eller ej betalande prenumerant.
Mattias Desmet (X.com) är en världsledande expert på teorin om massformationspsykologi (en form av gruppsykologi). Han är författare och professor i klinisk psykologi vid institutionen för psykologi och utbildningsvetenskap vid Ghent University i Belgien) och han är en praktiserande psykoterapeut.