LO ger varje år ut en social rapport där man bland annat kan läsa om hur många industriarbetarlöner det går på en VD-lön. 1980 var det som mest jämlikt. Då räckte det med nio industriarbetarlöner för att betala en VD. Nu är skillnaden 69 gånger. 1950 var skillnaden 26 gånger.
På samma sätt har skillnaden i löner mellan arbetare och tjänstemän ändrats. Klyftan mellan tjänstemanna- och arbetarlöner har växt. 2013 var den 118 procent, på 30-talet 45 procent och sjönk 1945 till 33 procent och låg där till sekelskiftet då den växte till 50 procent. Nu är den 54 procent. Även skillnaden i löner mellan kvinnor och män har nu tendera att börja växa.
Orsaken är de nyliberala idéernas genomslag. Det har försvagat fackföreningsrörelsen och välfärdssamhället. De ökade social skillnaderna ger ökade spänningar i samhället till skada även för de välbeställda. Det visar Pikettys avhandlingar. Samtidigt skadas miljö och klimat. De rikare har en mer ostentativ överflödskonsumtion än andra. De har både resurser och drivkrafter för den.
Den dubblade konsumtionen sedan 1980-talet har inte gjort oss lyckligare. Då låg vi högst i lyckoindex. Vi hade vår basförsörjning och ett mer solidariskt samhälle. Med nyliberalismen har följt ett mer individualistiskt konkurrenssamhälle där inkomst och position betyder mer mer för hur vi värderas i egna och andras ögon, inte vem vi är. Det är förödande för samhällsandan.
Med andra värderingar har följt en förändring i skattesystemet. Arvs-, förmögenhets-, gåvo- och fastighetsskatt har avskaffats, kapitalinkomster har blivit lågbeskattade, men löneskatter har behållits, dock lättat med Rot- och Rutavdrag för att minska priset på tjänster för dem som kan betala.
Följden är att arbete blivit dyrt och att vi inte har råd med varandra. Samhällets service måste rustas ner och kontakter skall ske via data. Den som inte klarar det och hade behövt någon att prata med får problem.
Denna omvända klasskamp har lett till ett mer segregerat boende med högre dödlighet i förorterna, kriminalitet, sämre skola, storstadstillväxt, utglesning i landsorten och försvårat småföretagande. I den fria konkurrensens namn har vi fått ohämmad kapitalism som gett försämrad marknadshushållning och ökad företagskoncentration och oligopolbildning.
Med anslutningen till EU har vi bundit oss vid marknadsliberalismen som har det stadgat i sin konstitution, till skillnad mor i svensk grundlag som inte stadgar ideologi. För att ändra det behöver länderna vara eniga, vilket syns omöjligt. De många stegen mot ”marknadisering” Sverige gjort kan inte göras ogjorda. Det skulle stoppas av EU-domstolen.
I motsats till regeringen som vill ha mer bil och flyg och som vill rädda klimatet med kärnkraft är dock EU klimathoppet nu med mål som Fit for 55 och krav på höghastighetståg och mer gods på järnväg.
Det allvarligaste miljöhotet från marknadsliberalismen är att den kräver ständig tillväxt med ökande resurs- och energibehov och därmed följande växthusgasutsläpp. Det är en logisk omöjlighet som jorden inte klarar av. Utan tillväxten skulle det kapitalistiska systemet braka ihop och inga subventioner från samhället för överspekulation skulle hjälpa.
