Dmitrij Trenin: En massiv omvandling pågår i dagens Ryssland som Väst inte ser

Två och ett halvt år efter kriget mot väst i Ukraina befinner sig Ryssland på väg mot en ny självbild. Det skriver historikern Dmitrij Trenin, seniorforskare vid NATO:s försvarshögskola och ryska vetenskapsakademin. Trenin bidrar i denna analys till en bättre förståelse av dagens Ryssland.

Text: Dmitrij Trenin, Russian International Affairs Council. Artikeln ”Dmitry Trenin: A massive transformation is taking place in Russia, and the West is blind to it” har tidigare publicerats i RT. Översättning: NewsVoice

Denna trend föregick faktiskt den militära operationen men har kraftigt intensifierats som ett resultat av den. Sedan februari 2022 har ryssarna levt i en helt ny verklighet. För första gången sedan 1945 är landet verkligen i krig, med bittra strider som pågår längs en 2.000 kilometer lång frontlinje, och inte alltför långt från Moskva. Belgorod, ett provinscentrum nära den ukrainska gränsen, utsätts kontinuerligt för dödliga missil- och drönarattacker från Kievs styrkor.

Ibland når ukrainska drönare långt djupare in i landet. Ändå fortsätter Moskva och andra storstäder som om det inte fanns något krig, och (nästan) inga västerländska sanktioner heller. Gatorna är fulla av människor och köpcentrum och stormarknader erbjuder det vanliga överflödet av varor och livsmedel.

Man skulle kunna dra slutsatsen att Moskva och Belgorod är en berättelse om två länder, att ryssarna har lyckats leva samtidigt både i krigstid och fredstid.

Detta är en felaktig slutsats.

Även den del av landet som skenbart lever ”i fred” skiljer sig markant från hur det var innan Ukrainakonflikten började. Det post-sovjetiska Rysslands centrala fokus – pengar – har naturligtvis inte eliminerats, men det har definitivt förlorat sin obestridliga dominans. När många människor – inte bara soldater utan även civila – blir dödade kommer andra, icke-materiella värden tillbaka.

Patriotismen, som skymfades och förlöjligades i kölvattnet av Sovjetunionens kollaps, återuppstår med kraft. I avsaknad av ny mobilisering motiveras hundratusentals av dem som skriver kontrakt med militären av en önskan att hjälpa landet. Inte bara av vad de kan få ut av det.

Den ryska populärkulturen håller – kanske långsamt, men stadigt – på att göra sig av med vanan att imitera det som är hett i väst. Istället återupplivas och utvecklas den ryska litteraturens traditioner, inklusive poesi, film och musik.

En kraftig ökning av den inhemska turismen har öppnat upp för vanliga ryssar att upptäcka sitt eget lands skatter – som tills nyligen var försummade, eftersom törsten efter utlandsresor släcktes. Utlandsresor är fortfarande möjliga, men svår logistik gör att det inte är lika lätt som tidigare att nå andra delar av Europa.

Politiskt sett finns det ingen opposition att tala om mot det nuvarande systemet. Nästan alla dess tidigare galjonsfigurer befinner sig utomlands, och Aleksej Navalnyj har dött i fängelse. Många tidigare kulturikoner som efter februari 2022 bestämde sig för att emigrera till Israel, Västeuropa eller någon annanstans håller snabbt på att bli gårdagens kändisar, i takt med att landet går vidare.

De ryska journalister och aktivister som kritiserar Ryssland på avstånd tappar alltmer kontakten med sin tidigare publik och anklagas för att tjäna intressena hos de länder som bekämpar Ryssland i proxykriget i Ukraina. Däremot har nästan två tredjedelar av de unga män som lämnade Ryssland 2022 av rädsla för att bli mobiliserade återvänt, och en del av dem är ganska förbittrade av sina erfarenheter utomlands.

Putins uttalande om behovet av en ny nationell elit, och hans framhävande av krigsveteraner som kärnan i denna elit, är mer av en avsikt än en verklig plan i detta skede, men den ryska eliten genomgår definitivt en massiv omsättning. Många liberala magnater tillhör i princip inte längre Ryssland; deras önskan att behålla sina tillgångar i väst har lett till att de har skilts från sitt hemland.

De som stannade kvar i Ryssland vet att yachter i Medelhavet, villor på Cote d’Azur och herrgårdar i London inte längre är tillgängliga för dem, eller åtminstone inte längre säkra att behålla. I Ryssland håller en ny modell för en affärsman på mellannivå på att växa fram: en person som kombinerar pengar med socialt engagemang (inte ESG-modellen) och som bygger sin framtid i landet.

Den ryska politiska kulturen håller på att återgå till sina grundvalar. Till skillnad från västvärlden, men med vissa likheter med östvärlden, är den baserad på en familjemodell.

Det finns ordning och det finns en hierarki; rättigheter balanseras av skyldigheter; staten är inte ett nödvändigt ont utan det viktigaste allmänna goda och det högsta samhällsvärdet.

Politik, i den västerländska betydelsen av en ständig och ofta gränslös tävlan, ses som självisk och destruktiv; i stället förväntas de som anförtros att leda staten att medla, att se till att olika intressen harmonierar osv. Naturligtvis är detta ett ideal snarare än verklighet.

I verkligheten är saker och ting mer komplexa och komplicerade, men den traditionella politiska kulturen är i grunden levande och välmående, och de senaste 30-40 åren har, trots att de varit oerhört lärorika och betydelsefulla, inte omkullkastat den.

Rysslands attityder till väst är också komplexa. Det finns en uppskattning av västerländsk klassisk och modern (men inte så mycket postmodern) kultur, konst och teknik, och i viss mån av levnadsstandarden.

På senare tid har den tidigare oförfalskade positiva bilden av väst som samhälle förstörts av den aggressiva marknadsföringen av LGBTQ-värderingar, av cancel-kultur och liknande. Vad som också har förändrats är synen på västvärldens politik, politik och framför allt politiker, som har förlorat den respekt som de flesta ryssar en gång hade för dem.

Synen på väst som Rysslands ärkefiende har återigen fått en framträdande plats – inte främst på grund av Kremls propaganda, utan som en funktion av västs egen politik, från att förse Ukraina med vapen som dödar ryska soldater och civila, till sanktioner som på många sätt är urskillningslösa, till försök att avskaffa rysk kultur eller utestänga ryssar från världsidrotten. Detta har inte lett till att ryssarna ser enskilda västerlänningar som fiender, men den politiska/mediala västvärlden ses allmänt här som ett hus av motståndare [a house of adversaries].

Det finns ett tydligt behov av en uppsättning vägledande idéer om ”vilka vi är”, ”var vi befinner oss i världen” och ”vart vi är på väg”.

Ordet ”ideologi” är dock i mångas medvetande alltför nära förknippat med den sovjetiska marxismen-leninismens stelbenthet. Det som slutligen växer fram kommer förmodligen att byggas på den värderingsstyrda grunden i traditionella religioner, med början i den ryska ortodoxin, och kommer att innehålla element från vårt förflutna, inklusive de förpetrinska, kejserliga och sovjetiska perioderna.

Den nuvarande konfrontationen med väst gör det absolut nödvändigt att någon form av nytt ideologiskt koncept slutligen växer fram, där suveränitet och patriotism, lag och rättvisa spelar en central roll. I västpropagandan kallas detta pejorativt för ”putinism”, men för de flesta ryssar kan det helt enkelt beskrivas som ”Rysslands sätt”.

Naturligtvis finns det människor som är missnöjda med en politik som har berövat dem vissa möjligheter. Särskilt om dessa människors intressen till stor del handlar om pengar och individuell rikedom. De i denna grupp som inte har rest utomlands sitter tysta, hyser betänkligheter och hoppas privat att den ”gamla goda tiden” på något sätt, oavsett vad det kostar andra, kommer tillbaka. De kommer sannolikt att bli besvikna.

När det gäller förändringarna inom eliten siktar Putin på att tillföra nytt blod och ny kraft till systemet.

Det ser inte ut som om någon form av ”utrensning” är på gång. Förändringarna kommer dock att bli betydande, med tanke på åldersfaktorn. De flesta av de nuvarande toppolitikerna är i början av 70-talet. Inom de närmaste sex till tio åren kommer dessa positioner att gå till yngre personer.

Att se till att Putins arv lever vidare är en viktig uppgift för Kreml. Successionen är inte bara en fråga om vem som till slut hamnar på toppositionen, utan också vilken typ av ”styrande generation” som kommer in.

Text: Dmitrij Trenin, Russian International Affairs Council