Allt tyder på att USA och flera av dess allierade snart kan komma att tillåta Ukraina att använda västerländska vapen, inklusive långdistansmissiler, för att attackera mål som ligger inom – hur ska vi uttrycka det? – Rysslands internationellt erkända gränser, de som existerade före Maidan i Kiev 2014.
Text: Dmitry Suslov, medlem av det ryska rådet för utrikes- och försvarspolitik, biträdande chef för världsekonomi och internationell politik vid Higher School of Economics i Moskva och expert på Valdaiklubben. Denna artikel publicerades först av Profile.ru. Översättning av NewsVoice.
I USA, som New York Times nyligen rapporterade, stöds idén bland annat av utrikesminister Antony Blinken, de flesta republikaner i kongressen (inklusive representanthusets talman Mike Johnson) och många medlemmar av det utrikespolitiska etablissemanget, inklusive Victoria Nuland, som nyligen avgick som biträdande utrikesminister.
I Europa förespråkas åtgärden av Polen, de baltiska staterna, Tysklands största oppositionsparti CDU/CSU och vissa västeuropeiska personer, däribland chefen för Storbritanniens utrikesdepartement David Cameron.
Nyligen gjorde NATO:s generalsekreterare Jens Stoltenberg en liknande vädjan, men han skulle inte ha gjort sådana uttalanden om frågan inte redan hade övervägts på en praktisk nivå och inte hade fått ett betydande stöd från Washington. Det har redan kommit till en punkt där ämnet har diskuterats på nivån för cheferna för försvarsministerierna i EU:s medlemsländer.
Ett sådant beslut skulle föra upp konflikten på en helt annan nivå, och innebära att en av de tydligaste ”röda linjerna” som funnits sedan den 24 februari 2022 suddas ut och signalera att USA och dess NATO-block går direkt in i kriget mot Ryssland.
Anfallen skulle genomföras på grundval av koordinater som tillhandahålls av västerländska underrättelsesystem, besluten om dessa anfall skulle fattas av västerländska militärer.
Relaterat: Vad händer om det svenska stridsledningsplanet dirigerar kärnvapenbestyckade F-16 in över Ryssland?
Medierna har upprepade gånger vidarebefordrat erkännanden från ukrainska militärer om att varje fall av västerländsk missilanvändning samordnas i förväg av västerländska militära rådgivare. Knappen skulle förmodligen tryckas direkt av västerländska militärer.
Det är ingen tillfällighet att Tysklands förbundskansler Olaf Scholz motiverar sin ovilja att överföra Taurus-missiler med att de skulle behöva användas av tysk, inte ukrainsk, militär personal.
Att förvägra Kiev en sådan rätt var därför det viktigaste villkoret för att ge landet militärt stöd och en av huvudprinciperna för västvärldens inblandning i konflikten från allra första början.
Det finns åtminstone två skäl till att väst nu diskuterar att överge denna princip. Den första och viktigaste är den ukrainska arméns allt svårare ställning på slagfältet. Glöm inte att NATO:s ledare hela tiden har sagt att resultatet är av existentiell betydelse inte bara för Ukraina utan också för dem själva, eftersom det kommer att avgöra den nya världsordningens karaktär.
Med andra ord har västvärlden själv gett Ukrainakonflikten status som ett världskrig, och därför kommer Kievs nederlag att innebära dess eget strategiska nederlag, den slutliga kollapsen av den västcentrerade internationella ordningen. Ju sämre situationen är för Kiev vid fronten, desto större risker för eskalering är västvärlden villig att ta.
Det andra skälet är Rysslands ovilja att trappa upp relationerna med Väst varje gång man passerar en ”röd linje” och blir mer involverad i konflikten, som att förse Kiev med stridsvagnar, flygplan och så småningom långdistansmissiler.
Som ett resultat av detta har rädslan för eskalering, som var relativt hög i början av den militära operationen, gradvis minskat, vilket västliga publikationer upprepade gånger har påpekat.
Väst har således kommit att tro att kostnaden för Kievs nederlag är mycket större än riskerna för en direkt militär konfrontation med Ryssland, som ett resultat av att tillåta västerländska vapen att slå till djupt in i Rysslands ”gamla” territorium och rösterna från dem som hävdar att Moskva inte ens denna gång kommer att tillfoga västländerna direkt militär skada blir allt högre.
Denna logik kan oundvikligen leda till tredje världskriget och om västs fortsatta inblandning i konflikten i Ukraina inte stoppas nu, kommer ett fullskaligt ”hett” krig mellan Ryssland och NATO att bli oundvikligt. På grund av USA:s och dess 31 NATO-medlemmars överlägsenhet när det gäller konventionella vapen kommer detta krig dessutom oundvikligen att övergå till kärnvapen.
Om några månader, eller kanske till och med veckor, kommer samma logik att tillämpas för att stationera reguljära västliga trupper i Ukraina och sedan börja skjuta ned ryska missiler över landet. Kiev-regimen har framfört dessa förslag allt mer ihärdigt på senare tid.
Enligt den nuvarande ryska kärnvapendoktrinen, som förvisso är en ”fredstidsdoktrin” som behöver skärpas, skulle ett sådant scenario utgöra ett officiellt skäl för att använda kärnvapen.
Det finns bara ett sätt att förhindra en sådan katastrofal händelseutveckling: en kraftig ökning av Moskvas avskräcknings- och skrämselpolitik. Alternativet att ”frysa” militära operationer längs den nuvarande demarkationslinjen utan några politiska villkor för Kiev och villkor för dess säkerhetsrelationer med Väst är helt oacceptabelt.
Vissa politiska krafter i Väst förespråkar detta i allt högre grad och hotar med upptrappning om vi vägrar, men detta alternativ är kategoriskt icke önskvärt för oss, eftersom det innebär en ännu större militarisering av det som återstår av Ukraina och en ännu närmare militär integration med Väst.
Detta skulle innebära att det uppstår ett ännu större hot mot Rysslands gränser än vad som fanns före 2022.
Relaterat: ’Drop Nukes’: Putin Asked To Use Nuclear Bombs As NATO Mulls Strikes Inside Russia (Times of India):
Istället bör vi först berätta för USA och NATO ungefär det som Moskva redan berättat för London efter David Camerons ord om Ukrainas rätt att slå till var som helst med brittiska Storm Shadow-missiler, nämligen att Moskva i händelse av en attack på ”gammalt” ryskt territorium förbehåller sig rätten att slå till mot alla anläggningar som tillhör de berörda länderna, inklusive USA, var som helst i världen.
Det finns många amerikanska militärbaser utspridda över hela världen.
För det andra är det viktigt att officiellt förklara att om USA/NATO avfyrar ett icke-nukleärt anfall mot ryskt territorium som svar på ett sådant ryskt anfall, kan Moskva i sin tur använda kärnvapen – helt i enlighet med ”Grunderna för den ryska statens politik när det gäller kärnvapenavskräckning”.
För det tredje, eftersom det har talats om möjliga attacker inte bara mot brittiska utan också mot amerikanska anläggningar (och om ett möjligt direkt militärt svar från USA), skulle det vara önskvärt att hålla övningar om användning av strategiska kärnvapenstyrkor utöver de nuvarande övningarna om användning av taktiska vapen.
För att bekräfta allvaret i Rysslands avsikter och för att övertyga våra motståndare om Moskvas vilja att eskalera, är det slutligen värt att överväga en demonstrativ (dvs. icke-aggressiv) kärnvapenexplosion.
Den politiska och psykologiska effekten av ett atomärt svampmoln, som direktsänds på alla världens TV-kanaler, kommer förhoppningsvis att ge västvärldens politiker tillbaka det som förhindrade krig mellan stormakterna efter 1945, och som de nu till stor del har förlorat – rädslan för kärnvapenkrig.