Stefan Whilde beskriver i denna historiska krönika uppkomsten till allopatisk medicin och ”våldsamma läkemedel”, ett lönsamt samarbete mellan John D Rockefeller, Frederick Gates, Andrew Carnegie och Abraham Flexner som startade tidigt 1900-tal.
Frederick T. Gates var baptistprästen som skulle bli John D Rockefellers ekonomiske rådgivare. Han föddes 1853 och var son till Granville (också baptistpräst) och Sarah Jane Gates. Efter grundskolan utbildade han sig till lärare och därefter till pastor, men på fritiden slukade han litteratur om historia, sociologi, ekonomi och medicin. Han blev alltmer besatt av medicinska frågor och av smittsamma sjukdomar.
Enligt Frederick Taylor Gates låg framtiden, den ekonomiska såväl som den farmakologiska, i syntetiska läkemedel och ett medicinskt monopol.
1889 lärde han känna Rockefeller. Tre år senare var Rockefeller övertygad om att han behövde professionell ekonomisk rådgivning och från den dagen och under lång tid framöver hade Gates ett stort inflytande över Rockefeller och Rockefellers tillgångar, vilket skulle få en förödande effekt på utvecklingen av hälsoklimatet under hela 1900-talet och fram till vår tid.
När Rockefeller bad Gates skänka en stor summa pengar till homeopatisk läkekonst – det rörde sig om flera miljoner dollar från Rockefellers fonder – gav Gates istället pengarna till allopatin; det som i dag kallas för skolmedicin
Flexnerrapporten
Miljardärerna John D Rockefeller och Andrew Carnegie finansierade Abraham Flexners rapport, den så kallade Flexnerrapporten, som presenterades för och röstades fram av den amerikanska kongressen 1910.
Rapporten drev bland annat fram beslutet att alla läkekonster och behandlingsmetoder förutom allopatin (den så kallade skolmedicinen) skulle klassas som kvacksalveri samt att all läkarutbildning skulle begränsas till att bara omfatta studier av syntetiska läkemedel.
Det var där pengarna fanns att tjäna för läkemedelsindustrin och för investerare som Rockefeller och Carnegie.
Rockefeller såväl som Carnegie konsulterade homeopatiska läkare för egen räkning, främst homeopaten Mary Bell Brown som hade mottagning i New York och som under en period var vice ordförande i American Institute of Homeopathy. Gates ogillade skarpt de båda miljardärernas personliga stöd till homeopatin, men kunde inte göra mycket åt det.
Det vilade en nästan charmig naivitet över Rockefeller och Carnegie, trots att båda två sågs som hårda, obevekliga affärsmän. Denna komplexitet utnyttjade Frederick Gates och Abraham Flexner till egen fördel.
För Gates och Flexner handlade allt om pengar och smarta investeringar. Flexner hade dessutom en revansch att utkräva – han var en tämligen misslyckad akademiker som ville sätta sitt märke i historieböckerna genom att reformera den amerikanska skolan. Som enda barnet med vidareutbildning (i en skara om nio syskon) hade han mycket att bevisa och leva upp till.
Frederick Gates fascination för våldsamma läkemedel
Gates var fascinerad av tanken på att utrota sjukdomar med våldsamma ”läkemedel”, i samma anda som krigföring. Utan mänskliga aspekter eller hänsyn till att vi människor är organiska varelser bearbetade Gates sin arbetsgivare om fördelarna med ett brett ”filantropiskt” arbete inom området medicin.
Våldsamma läkemedel skapar ju dessutom nya sjukdomstillstånd vilket rent affärsmässigt är en oslagbar idé. Kundunderlaget (patienter) tar aldrig slut.
1914 bildade Gates China Medical Board i syfte att omvända de ”hedniska” kineserna och lära dem lite om modern läkarvetenskap. Knappt tio år senare bad han styrelsen för Rockefeller Foundation att investera 265 miljoner dollar i projektet, men styrelsens experter på Kina och kinesisk medicin sa tvärt nej och från den dagen marginaliserades Gates allt mer. Han dog i lunginflammation 1929.
Text av Stefan Whilde, författare, homeopat, grundare av och lärare i Whildes Homeopatiska Skola
