Utan en adekvat förståelse för hur det mänskliga förnuftet formar civilisationers riktning behåller västerländska beslutsfattare en önskan om att dominera.
Av Stephen Brawer, ordförande för Belt and Road Institute i Sverige. Artikeln publicerades ursprungligen i China Watch, en tankesmedja som drivs av China Daily och den återpublicerades på engelska i NewsVoice
Benjamin Franklin, en av grundarna av den amerikanska republiken, uttryckte sin stora beundran för den kinesiska civilisationen och nämnde den som något för de nordamerikanska kolonierna att efterlikna i sin kamp för utveckling.
Som Dave Wang, chef för Hollis Library och adjungerad professor vid St John’s University, konstaterade i Benjamin Franklin and China, var Franklin ”mycket förtjust i att läsa om Kina”. Hans korrespondens och diverse papper under hela hans liv tyder på att Franklin var bekant med den kinesiska kulturen.
Det är inte att gå bortom fakta att säga att Franklin förmodligen var ”den förste och främste amerikanske sinofilen” i USA vid den tiden. Hans djupa förståelse för kinesisk kultur och historia, som är grunden för förståelse och samarbete, saknas i hög grad i EU:s, USA:s och Storbritanniens nuvarande svar på Kinas Belt and Road Initiative [BRI].
I stället för att anamma ett inkluderande förslag, ett förslag som är öppet för alla länder som vill vara en del av det, med över 150 länder som har anslutit sig, har EU och USA antagit en fientlig och mycket konkurrenskraftig, eller till och med fientlig relation, som bygger på att ”eliminera risker” och införa sanktioner mot Kina.
Detta hindrar inte den globala omvandlingen till ett nytt världsekonomiskt arrangemang, baserat på framväxten av BRICS och till och med ett nytt finansiellt system som kommer att ersätta det amerikanska dollarbaserade systemet.
Det finns dock en extremt allvarlig fara för mänskligheten som helhet, på grund av den nuvarande inriktningen hos NATO, den västliga militäralliansen, som driver på en upptrappning av konfrontationen, och till och med ökar risken för ett globalt kärnvapenkrig, allt för att upprätthålla den gamla unipolära maktstrukturen mot Kinas uppgång.
I själva verket är denna hållning riktad mot alla länder, inklusive Ryssland, som utmanar de västliga industriländernas kontroll och dominans. Denna irrationella strävan att dominera bygger på Thomas Hobbes syn att världen är en djungel där säkerheten baseras på bruket av brutalt våld för att genomdriva den unipolära globala minoritetens vilja.
Den underliggande politiken bakom allt detta är ”regimförändring”. Denna politik aktiverades direkt efter 1999, då den f.d. brittiske premiärministern Tony Blair höll ett mycket berömt tal i Chicago och föreslog en grundläggande förändring av den internationella politiken för att överge principerna i Westfaliska freden och anta en politik som bygger på ”rätten att ingripa”.
Enkelt uttryckt skulle varje regering eller ledare som inte underkastade sig den så kallade västerländska tolkningen av värderingar definierade som ”demokrati och mänskliga rättigheter” bli föremål för statskupper, eller om nödvändigt militära ingripanden.
Det började med bombningarna av Serbien och fortsatte sedan till Afghanistan, Irak, Libyen, Syrien och sist men absolut inte minst Ukraina. Vägran att förhandla fram en lösning på kriget har nu fört konflikten farligt nära en fullständig kärnvapeneskalering.
Utan en grundläggande förändring i västvärldens tänkande, särskilt bland beslutsfattare och politiker i allmänhet, finns det för närvarande ingen grund för att ändra inriktningen på västvärldens ekonomiska tänkande i riktning mot att arbeta tillsammans med det globala syd och följaktligen omfamna samarbetet med BRI.
Utmaningarna må vara stora, men som Kinas högste ledare uttryckte det, utan dialog och samarbete finns det ingen lösning. ”Vi sitter alla i samma båt”. Om EU och USA inte lyckas förstå konceptet ”en gemenskap med en gemensam framtid för mänskligheten” kan mänsklighetens överlevnad stå på spel.
Lösningen är inte ett nytt kallt krig. Det är inte ökad antagonism och rivalitet mellan Kina och USA tillsammans med dess allierade i EU. Det som krävs är snarare att vi vänder oss bort från hobbesiansk irrationalitet och egennyttiga intressen. Om vi ser till den store universelle tänkaren och filosofen Gottfried Wilhelm Leibniz, har vi en riktning som behövs för att förena öst och väst.
Under sin livstid kämpade han för förståelse och tolerans utifrån renässansens idé om en ”gudomlig gnista av förnuft”, vilket innefattade en aktiv strävan att främja visdom och dygd och att främja det allmänna bästa. Det var denna princip för det allmänna bästa som han förstod hade varit djupt förankrad i den kinesiska civilisationen i mer än 2000 år som en del av det konfucianska tänkandet, vilket Leibniz noterade i Novissima Sinica, de senaste nyheterna från Kina, 1697.
Vad som tyvärr saknas bland beslutsfattare i västvärldens utvecklade länder idag är en djupare förståelse för och acceptans av hur det mänskliga förnuftet i historiens längre processer formar civilisationernas riktning.
Utan en tillräcklig förståelse för detta är politikerna i väst fångade i en ytlig väv där de följer omedelbara egenintressen. De är både oförmögna och ovilliga att se en bättre gemensam riktning för öst och väst tillsammans.
Därför ignorerar och avvisar de det som Kina i dag föreslår i sitt Global Civilization Initiative, precis som de har avvisat möjligheten att ansluta sig till BRI.
För att få till stånd ett verkligt samarbete krävs det att man störtar och övervinner det nuvarande hobbesianska tänkesättet och i stället för fram ett leibnizianskt tänkande. Även om handel och även folk-till-folk-relationer är mycket användbara kommer de inte att övervinna de nuvarande hindren av sig själva.
Vi måste nå den högre filosofiska och historiska nivån i Global Civilization Initiative för att tillsammans framgångsrikt skapa ett globalt samarbete baserat på BRI. Detta är den sanna innebörden av en gemenskap med en gemensam framtid för mänskligheten.
Av Stephen Brawer, ordförande för Belt and Road Institute i Sverige. Författaren bidrog ursprungligen med denna artikel till China Watch, en tankesmedja som drivs av China Daily.
