I ett försök att avslöja verksamheten bakom SD:s påstådda ”trollfabrik”, spenderade TV4:s ”Kalla Fakta” ett halvår med undercover-journalistik inuti SD-vänliga kanalen RIKS och SD:s kommunikationsavdelning. TV4-dokumentären avslöjade snarare bristerna i den egna journalistiska processen med en starkt förutbestämd agenda.
Text: Jonas Nilsson, Substack
När en redaktion har investerat ett halvår i ett program med wallraffande journalistik utan att ha något att visa upp, ställs de utan tvekan inför ett val. Antingen accepterar de förlusterna och lägger ned projektet för att gå vidare till nästa reportageprojekt, eller så gör de som Kalla Fakta från TV4 nyligen gjorde med sin granskning av SD:s så kallade trollfabrik; de publicerar materialet ändå.
Detta kan vara motiverat eftersom även avsaknaden av ett nyhetsscoop i vissa fall kan vara ett scoop i sig, med ett betydande nyhetsvärde. I det aktuella fallet kunde dokumentären ha presenterats som ett stort avslöjande – ett ”oj” som ifrågasätter den förutfattade meningen om SD och deras påstådda trollfabrik, vilket inte stämde överens med verkligheten. TV4 valde dock inte denna väg.
Istället för att låta empirin från det egna arbetet vägleda journalistiken mot den färdiga produkten av dokumentärfilmen, arbetade Kalla Fakta utifrån en förutbestämd och förutfattad mening som låg till grund för dokumentären.
De hade en vision med sin infiltration av den SD-vänliga kanalen RIKS, och oavsett det insamlade materialet skulle detta leda fram till den förutbestämda slutsatsen att SD bedriver en trollfabrik där desinformation sprids.
När det saknades material för att stödja denna slutsats, tog de istället hjälp av en dramatisk framställning av sitt eget övervaknings- och avlyssningsarbete. Det hela framstod nästan humoristiskt, där dokumentären lika gärna kunde ha varit en parodi på en valfri heist-film.
Klippen varvades mellan planeringsbordet där Kalla Fakta-teamet samlades kring ritningar över RIKS-kontoret, tillsammans med krystade manusförfattade dialoger mellan reportrarna tillika amatörskådisarna.
Scenerna klipptes sedan över till när de satt gömda i en bil och tog ”spionfoton” på lyckligt ovetande medarbetare på RIKS, ackompanjerat av en mörk och oroväckande musik som skulle förmedla att filmens protagonisterna övervakade filmens bovar.
Efter fem månaders arbete undercover inuti RIKS och SD:s kommunikationsavdelning kunde TV4 inte visa upp några bevis på rasism, desinformation eller någon ”trollarmé”. Istället stötte de på vad som tycktes vara vanligt, gammalt redaktionellt arbete.
”Kalla Fakta” hade utgått från en definition av trollfabrik där fundamentet är att det som sprids därifrån ska vara av dold avsändare och innehålla desinformation.
Efter fem månaders dold inspelning presenterade TV4 de två främsta exemplen på vad de ansåg vara desinformation. De valde att lyfta fram två anonyma, satiriska inlägg på TikTok: det ena där det påstås att Magdalena Andersson och Socialdemokraterna vill förstöra Sverige, och det andra som beskriver en vanlig dag i Malmö som fylld med skjutningar.
I slutkonfrontationen presenterade Kalla Fakta dessa påståenden för Joakim Wallerstein, chef för SD:s kommunikationsavdelning, och det blev smärtsamt tydligt att ”Kalla Fakta” inte delade de verklighetsbeskrivningar som hade förmedlats via satiren.
Detta ansågs av dem vara desinformation, eftersom ’det inte skjuts varje dag’ i Malmö, och detta betraktades därmed som ”trollande”. Denna slutgiltiga presentation framstod inte bara som svag utan också som missvisande, eller kanske till och med som desinformation när man väljer att granska en generaliserande satir som om det vore en nyhetsartikel.
Appliceringen av Kalla Faktas standard för vad som utgör en trollfabrik, som i detta fall grundas på subjektiva tolkningar av satir och verklighetsbeskrivningar, blir en omöjlig måttstock att använda eftersom den bygger på tolkningsföreträde hos beskyllaren, här Kalla Fakta.
Deras metod kan träffa så gott som alla som på något sätt deltar i den offentliga debatten med subjektiva eller satiriska inslag.
Som en avslutande iakttagelse, utan att lägga värderingar, är det värt att notera att användningen av anonyma källor och pseudonymer är en del av det politiska spelet för att påverka opinionen. Detta är inte unikt för en viss politisk inriktning eller grupp.
Till exempel ses ofta ”personen på gatan” som intervjuas i TV vara medlem i ett politiskt parti, vilket ibland först uppdagas efteråt. Det är även mer regel än undantag att insändare i pressen, som lämnas anonymt eller under pseudonym, ofta är skrivna av politiska sekreterare eller partiföreträdare under arbetstid.
Politiska aktörer använder medier för att forma och styra den offentliga debatten, skillnaden mellan SD och social-liberalerna är den att SD förlitar sig på egen media medans socialliberalerna istället andas i takt med etablissemangsmedian.
Text: Jonas Nilsson, Substack