NATO närmar sig en vattendelare. Det är värt att komma ihåg att världshistoriens mest framgångsrika militärallians började som ett fredsprojekt och att dess framtida framgång beror på dess förmåga att upprätthålla fred, men i stället för fred är det i dag krig som står på agendan, i stället för försvar är det anfall som gäller.
Text: Viktor Orbán, Ungerns premiärminister. Opinionsartikeln har tidigare publicerats i Newsweek. Översättning: NewsVoice
Allt detta går stick i stäv med NATO:s grundläggande värderingar. Ungerns historiska erfarenhet är att sådana omvandlingar aldrig leder i en bra riktning. Uppgiften i dag bör vara att bevara alliansen som ett fredsprojekt.
Vid de tillfällen då vi behöver göra uttalanden om NATO befinner vi ungrare oss i en speciell position. Vår anslutning till NATO var första gången på flera århundraden som Ungern frivilligt gick med i en militärallians. Betydelsen av vårt medlemskap blir bara tydlig i ljuset av Ungerns historia.
1900-talets ungerska historia är tyvärr också en historia av nederlag i krig. Vår kollektiva erfarenhet är en av krig som periodvis utkämpats inom allianssystem som vi ursprungligen inte ville vara en del av, och som upprättades med någon form av erövring i åtanke – eller åtminstone med något uttalat militaristiskt mål.
Hur mycket vi än försökte hålla oss utanför de två världskrigen och hur ihärdigt vi än försökte varna de länder vi tvingades in i allianser med, ledde varje tillfälle till ett nederlag som nästan raderade Ungern från jordens yta.
Även om det värsta inte hände var våra förluster ändå kolossala. Dessa krig lämnade Ungern utan kontroll över sin framtid. Efter 1945 blev vi mot vår vilja en del av sovjetblocket och därmed också av Warszawapakten: det dåvarande östblockets militärallians. Ungrarna protesterade med varje fiber av vår varelse.
Vi gjorde vårt yttersta för att åstadkomma Warszawapaktens fall. År 1956 slog vår revolution in den första spiken i kommunismens kista, och när det systemet slutligen störtades var vår dåvarande premiärminister den första ledaren i det tidigare östblocket som förklarade (i Moskva!) att Warszawapakten måste upplösas. Resten är historia.
Den militärallians som hade påtvingats oss upplöstes nästan omedelbart, och bara några dagar efter det berömda mötet i Moskva befann sig den ungerske utrikesministern i Bryssel för att förhandla om inledandet av vår anslutningsprocess till NATO.
När den ungerska nationen anslöt sig till NATO hade den inte varit en frivillig medlem av en militärallians på länge – kanske så länge som femhundra år. Betydelsen av denna omständighet kan inte nog betonas.
Förutom vår naturliga önskan att frigöra oss från sovjetisk dominans och ansluta oss till västvärlden fanns det en särskild faktor som gjorde NATO attraktivt för oss: vi anslöt oss äntligen till en militärallians som inte var inriktad på att föra krig utan på att bevara freden, inte på offensiv expansion utan på att försvara oss själva och varandra. Ur ett ungerskt perspektiv kunde vi inte ha önskat oss något bättre.
Vi håller fortfarande fast vid denna uppfattning, och hittills har det aldrig funnits någon omständighet som har ifrågasatt den. Ändå är det värt att kort beröra varför vi för 25 år sedan i NATO såg vår garanti för fred och försvar. Under andra hälften av 1900-talet var Ungern avskuret från sin naturliga civilisatoriska miljö – väst – och, mer omedelbart, från hela Europa.
Vi gör klokt i att erinra oss den amerikanske presidenten Harry S. Trumans ord, som när alliansen grundades sammanfattade dess väsen med följande ord:
”Med denna pakt hoppas vi kunna skapa en sköld mot aggression och rädslan för aggression – ett bålverk som gör det möjligt för oss att fortsätta med regeringens och samhällets verkliga verksamhet, verksamheten för att uppnå ett fullare och lyckligare liv för alla våra medborgare.”
President Trumans ord sammanföll med den ungerska historiens strävan: fred. När man läser dem idag står det klart att det koncept som låg till grund för NATO med eftertryck var en militärallians för försvar. Dess främsta uppgift var att skapa en geopolitisk miljö där medlemmarna i alliansen ömsesidigt skulle försvara varandra. ’
Detta är inte bara en säkerhetsgaranti, utan också en konkurrensfördel. Ömsesidiga garantier gör det möjligt för varje medlemsland att inrikta sina resurser på ekonomisk utveckling snarare än på att avvärja militära hot. Men det fanns en annan viktig del i president Trumans tal: NATO tillhandahåller inte bara försvar och avskräckning, utan lugnar också externa aktörer.
När jag ser tillbaka på 25 år kan jag med säkerhet säga att det som slutligen övertygade ungrarna att gå med – vid sidan av en allmän önskan om integration som en del av västvärlden – var NATO:s löfte om fred.
För tjugofem år sedan, den 16 september 1999, var jag som premiärminister närvarande när den ungerska flaggan hissades vid NATO:s högkvarter i Bryssel. Så här sammanfattade jag vad det innebar för oss att gå med i världens största militärallians:
”För Ungern betyder NATO-medlemskapet också fred. För att utkämpa ett krig – även om det är framgångsrikt – behöver man bara fiender, men att skapa varaktig fred i detta hörn av världen är omöjligt utan allierade.”
Ända sedan dess har jag noga följt utvecklingen av alliansens vision för framtiden och det sätt på vilket Ungern har uppfyllt de åtaganden som landet gjorde när det gick med. Jag har gjort detta inte bara på grund av en allmän känsla av politiskt ansvar för Ungern, utan också till följd av mina personliga minnen och direkta engagemang.
En känsla av heder och en klar förståelse för sitt egenintresse dikterar att när ett land frivilligt ansluter sig till en militär allians är dess minsta skyldighet att fullgöra sina åtaganden gentemot denna allians. Detta inte minst därför att NATO:s ursprungliga syfte – att garantera fred – kräver styrka, beslutsamhet och erfarenhet.
Och Ungern har gjort sitt yttersta för att öka sin styrka, visa sin beslutsamhet och skaffa sig erfarenhet av att bevara freden. Tillsammans med våra NATO-allierade deltog vi således i ISAF-uppdraget i Afghanistan, där Ungern var det första av de senast tillkomna medlemsländerna som tog på sig den nationella rollen som ledare för ett provinsiellt återuppbyggnadsteam.
Vi har varit medlem i KFOR, det fredsbevarande uppdraget i Kosovo, sedan dag ett 1999, och Ungern är den fjärde största bidragsgivaren till det uppdraget när det gäller styrkor på marken. Dessutom tillhandahåller Ungern luftförsvar för två andra NATO-allierade, Slovakien och Slovenien, och – på rotationsbasis – för de baltiska staterna. Vi är också värd för det centraleuropeiska högkvarterets multinationella divisionscenter, en viktig del av det militära samarbetssystem som utgör en del av Natos östra flygel.
Ungern anser också att vi, förutom att delta i uppdrag, endast kan kräva solidaritet från andra Nato-medlemsländer om vi kan försvara oss själva. Detta är en grundläggande fråga om suveränitet. För att återuppbygga Ungerns försvarsförmåga var våra försvarsutgifter 2023 redan 2 procent av BNP, i enlighet med de åtaganden som vi hade gjort vid Natos toppmöte i Wales året innan.
Vid NATO:s toppmöte i Washington i juli förväntas, förutom Ungern, två tredjedelar av medlemsländerna ha uppfyllt detta krav. Under 2016 inledde Ungern också ett omfattande program för modernisering av styrkorna, och vi lägger 48 procent av försvarsbudgeten på utveckling av styrkorna – mer än dubbelt så mycket som NATO-kravet.
Detta har gjort oss till ett av de 10 medlemsländer som presterar bäst. Vi köper in den modernaste utrustningen till den ungerska försvarsmakten. Våra soldater använder redan Leopard-stridsvagnar, nya Airbus-helikoptrar och Lynx- och Gidrán-pansarfordon, och vi har förvärvat NASAMS-enheter för luftförsvarssystem. Tack vare den organisatoriska modernisering som sker parallellt med förvärven har den ungerska försvarsmakten lyfts från stridsnivå till operativ nivå.
Återuppbyggnaden av den ungerska försvarsindustrin pågår också. Kriget i Ukraina har visat att de europeiska NATO-medlemsländerna står inför en allvarlig brist på militärindustriell kapacitet.
Utvecklingen av vår försvarsindustri hade redan påbörjats långt före krigsutbrottet, som en del av Ungerns ekonomiska utvecklingsplaner, men den har sedan dess blivit en nyckelfaktor för NATO:s framtida position.
Ungerns försvarsindustri fokuserar på sex prioriterade sektorer: tillverkning av stridsfordon och andra militära fordon, produktion av ammunition och sprängämnen, radio- och satellitkommunikationssystem, radarsystem, produktion av handeldvapen och granatkastare samt rymdindustri och drönarutveckling.
Att stärka de ungerska väpnade styrkorna och försvarsindustrin gynnar inte bara Ungern utan hela NATO. Ungern är en allierad som, förutom att vara en lojal partner, står redo att aktivt samarbeta med andra medlemmar i alliansen för att uppnå sina mål att bevara fred och säkerställa en förutsägbar utveckling.
I dag är NATO den överlägset mäktigaste militäralliansen i världen, både när det gäller försvarsutgifter och militär kapacitet. Ungern har, som vi har sett, en stark ställning när det gäller att utveckla sin försvarsförmåga, delta i uppdrag och utveckla sina militära styrkor,men när det gäller Natos framtid är vi inte helt överens med majoriteten av medlemsländerna.
Idag hörs allt fler röster inom Nato som hävdar att en militär konfrontation med världens övriga geopolitiska maktcentra är nödvändig – eller till och med oundviklig. Denna uppfattning om en oundviklig konfrontation fungerar som en självuppfyllande profetia. Ju mer NATO:s ledare tror att en konflikt är oundviklig, desto större roll kommer de att spela när det gäller att utlösa den.
I dag blir den självuppfyllande karaktären hos denna konfrontationsprofetia alltmer uppenbar, med nyheten om att förberedelser har inletts för en eventuell Nato-operation i Ukraina – och till och med rapporter på hög nivå om att trupper från Natos medlemsländer redan befinner sig nära den ukrainska fronten.
Lyckligtvis har dock Ungern kommit fram till ett viktigt avtal med Nato som erkänner vår viktiga roll i alliansen samtidigt som vi undantas från dess direkta stödinsatser i Ukraina, vare sig de är militära eller finansiella. Som en fredsälskande nation förstår vi NATO som en defensiv allians – vilket detta avtal bidrar till att säkerställa. De som argumenterar för konfrontation baserar vanligtvis sina argument på NATO:s och västvärldens militära överlägsenhet.
Den store historikern Arnold Toynbee hävdade att: ”civilisationer dör genom självmord, inte genom mord”.
Som den starkaste militära allians världen någonsin skådat är det inte nederlag mot någon yttre fiende som vi bör frukta. En yttre fiende, om den har något förnuft, kommer inte att våga gå till angrepp mot något av NATO:s medlemsländer, men vi bör i allra högsta grad frukta vårt eget förkastande av de värderingar som gav upphov till vår allians.
Det syfte som NATO skapades för var att säkra freden i intresse av en stabil ekonomisk, politisk och kulturell utveckling. Nato uppfyller sitt syfte när det vinner fred, inte krig. Om man väljer konflikt i stället för samarbete och krig i stället för fred begår man självmord.
Naturligtvis åligger det varje medlemsland att föra in nya insikter i strategirummet vid sidan av sin egen världsbild och erfarenhet; men dessa världsbilder präglas av olika länders olika erfarenheter. I detta avseende är västländernas enhetliga erfarenhet en av seger – de har successivt vunnit de senaste århundradenas krig.
När det gäller frågan om krig eller fred är det inte konstigt att de är mindre försiktiga. Men den ungerska historiska erfarenheten är att när en militärallians övergår från att fokusera på försvar till att fokusera på anfall, från att undvika konflikt till att söka konflikt, köper den sig en biljett till nederlag. Detta är vad som hände oss ungrare med de allianssystem som tvingades på oss under 1900-talet.
Dessa allianssystem gynnade konflikt och krig, och i krig misslyckades de grundligt. NATO har däremot ända från början varit en defensiv allians. Därför är det vår uppgift att bevara Nato som det som det skapades för att vara: ett fredsprojekt.
Text: Viktor Orbán, Ungerns premiärminister
Orban på X: ”Frihetskämpe, make, far, farfar, Ungerns premiärminister”