Nyligen reste Hussein Askary från Brix Sweden med reportrar och experter från olika länder varav flera deltar i Belt and Road Initiative (BRI) till Xinjiang. Askary beskriver Xinjiang som en vidsträckt, mystisk och färgstark del av Kina och han introducerar läsarna till hans kommande artikelserie med tre introartiklar med fokus på Xinjiangs ekonomiska och kulturella särdrag.
Text: Hussein Askary och översättning av NewsVoice. Originalartikel: Will Xinjiang Become the New Miracle of Eurasia? | Läs även Del 1 intro
År 2023 var Xinjiang en av de snabbast växande regionerna i Kina, med en BNP-tillväxt på 6,8 procent och en total BNP på 1,9 biljoner RMB (cirka 265 miljarder USD). En viktig missuppfattning om Xinjiangs ekonomi är den utbredda bilden av att regionen i huvudsak producerar bomull och frukt.
I själva verket är de värdemässigt största produkterna olja, gas och kol, av vilka Xinjiang har 30%, 33% respektive 40% av alla reserver i Kina. Den petrokemiska industrin blomstrar i denna region. Viktiga mineraler som inte är kolväten finns i överflöd i Xinjiang, inklusive sällsynta jordartsmetaller.
Regionens näst största exportvara är förvånansvärt nog inte bomull och textilier, utan maskiner och bilar. Några av de största maskintillverkarna i Kina, t ex Sany, har stora fabriker i regionen. Även utländska företag, som den tyska biltillverkaren Volkswagen, har stora fabriker i Ürümqi, även om de utsätts för massiva påtryckningar från USA om att överge sina investeringar där. Både Sany och VW är belägna i samma industripark i Ürümqi.
Anklagelserna om att ”tvångsarbete” skulle ha använts i VW:s fabriker i Xinjiang tillbakavisades grundligt av en oberoende utredning som genomfördes av det Berlinbaserade konsultföretaget Löning 2023.
Bomulls- och textilproduktion kommer på tredje eller fjärde plats när det gäller provinsens andel av exporten både till Kinas inland och utomlands. Även här håller mekanisering på att bli normen snarare än det mytomspunna manuella arbetet.
I Yuli besökte vi Lihua Textile Co, som äger världens största helt mekaniserade, helt digitaliserade textilfabrik. Företaget innehar världsrekordet i längd på produktionslinjen för spindeltrådskonrullare. Den drivs till stor del med hjälp av schweiziska maskiner. Hastigheten och produktionskapaciteten är häpnadsväckande. Mycket få arbetare kunde ses inne i anläggningen.
Ny nivå av industrialisering
Produktionen av industrivaror, avsedda för export till länderna i väst, kommer att få ett extraordinärt uppsving under de kommande åren eftersom investeringarna i stora industriområden når hisnande nivåer.
Förra året lanserade centralregeringen den nya Pilot Free Economic Zone (PFTZ) i Xinjiang, vilket kommer att lyfta regionen till nya ekonomiska höjder och stärka dess position i den eurasiska ekonomiska sfären. Mer fokus kommer att läggas på att flytta vissa av de industriella leveranskedjorna för mellanliggande varor närmare dessa ekonomiska zoner för att minska kostnaderna och öka effektiviteten i leveranserna.
Några av de nya varor som kommer att produceras, förutom avancerade maskiner och textilier, är elektronik och hushållsapparater, utrustning för järnvägstransporter, jordbruks- och djurhållningsmaskiner samt utrustning som används vid bearbetning av jordbruksprodukter.
Grön teknik, som fotovoltaiska solpaneler och tillhörande utrustning, är också bland regionens topprodukter. Alla dessa produkter kommer att exporteras till grannländerna och längre västerut.
För att stimulera den ekonomiska och sociala utvecklingen i Xinjiang skjuter centralregeringen och andra rikare regioner till ofattbara summor av ekonomiska resurser till Xinjiang. Bara förra året fick Xinjiang enligt guvernören Erkin Tuniyaz 565 miljarder yuan (motsvarande 78 miljarder USD). Andra provinser i Kina, särskilt Guangdong, som har en särskild ekonomisk roll i Xinjiang som ett slags systerprovins, tillförde motsvarande 2 miljarder USD i stöd till provinsen.
För att sätta detta i perspektiv är denna summa större än Kinas lån och bidrag till alla 54 afrikanska länder under tre år, vilket uppgick till cirka 60 miljarder USD, vilket president Xi utlovade vid toppmötet 2019 i Forum on China-Africa Cooperation (FOCAC).
Detta visar på centralregeringens engagemang och omfattningen av dess ekonomiska planer för regionen. Regeringen erbjuder också exklusiva fördelar till utländska investerare, t.ex. skattelättnader, lägre tullar på importerad utrustning och lägre priser på hyrd mark för att bygga fabriker.
Under de senaste åren har tre miljoner människor i denna region lyfts ur extrem fattigdom, men detta sker mestadels på landsbygden och i mindre städer och byar. Den moderniseringsnivå som jag bevittnade i stora städer som Ürümqi, Kashgar och Korla är långt bortom vad utomstående kan föreställa sig.
Städernas infrastruktur, stadsplanering och service ligger på samma nivå eller överträffar till och med många av de större städerna i Europa. Det faktum att dessa städer byggdes nyligen, med hjälp av den senaste tekniken och kunskapen, gjorde att den sena moderniseringen blev en fördel.
En stad som Korla är chockerande modern i alla avseenden. Jag kommer att tillhandahålla videomaterial på Belt and Road Institutes sociala medieplattformar i Sverige för att ge en känsla av detta, eftersom enbart ord inte skulle göra rättvisa åt beskrivningen.
Digital handel och logistik
Genom att dra nytta av Xinjiangs geografiska läge pågår en storskalig uppgradering av logistikcenter och digital handelsteknik i regionen. Vi besökte Kashi Comprehensive Bonded Zone Cross-Border E-Commerce Import and Export Trading Centre i den ekonomiska zonen i Kashgar.
Digitaliseringen av tjänsterna från det att en order läggs på varor, oavsett hur små eller stora de är, till varje del av processen för att leverera ordern till vilken del av världen som helst är mycket sofistikerad.
De flesta beställningarna och leveranserna går till närliggande länder i Centralasien och Pakistan. Men det kommer att sträcka sig ännu längre bortom det. Forsknings- och utvecklingscentra för digital teknik är en del av PFTZ, och datateknik förs hit från de avancerade provinserna som Guangdong.
Dessutom skapas faciliteter för utländska finansinstitut där de kan få hjälp av lokala banker och finansinstitut för att få den digitala handeln att flyta smidigt. En ny finansiell infrastruktur är nu kopplad till den digitala handeln både nationellt och internationellt.
Demografiskt dilemma
Demografin och den relativa lågkvalificerade arbetskraften i regionen jämfört med andra avancerade regioner kan snabbt bli en flaskhals för den industriella utvecklingen. I motsats till de berättelser som sprids i västerländska massmedier är befolkningstillväxten och födelsetalen i Xinjiang mycket högre än i resten av Kina.
Ett-barnspolitiken, som praktiserades i hela Kina, gällde aldrig uigurerna och andra minoriteter i Xinjiang. Familjer med två eller tre barn är normen. Det finns nu praktiskt taget ingen gräns för antalet barn, men precis som i andra delar av Kina, på grund av ökad levnadsstandard och större möjligheter för kvinnor att få högre inkomster genom arbete, minskar födelsetalen även i Xinjiang.
Unga människor strävar efter att skaffa sig en anständig inkomst genom högre utbildning och bättre arbete och avstår därför från att gifta sig tidigt och bilda familj. Det är bara på landsbygden, varifrån unga människor flyttar till större städer, som den traditionella familjestrukturen med fler barn fortfarande upprätthålls.
För en snabb industriell utveckling är det nödvändigt att både attrahera arbetskraft från andra delar av Kina och öka arbetskraftens kunskapsnivå och kompetens. De yrkesutbildningscenter som var en del av insatsen för att bekämpa extremism och terrorism stängdes alla 2019 enligt regeringen, men även dessa var inriktade på lågkvalificerad kompetens och når inte upp till de nivåer som krävs för moderna industri- och servicejobb.
Jag fick inget tydligt svar på var den kvalificerade arbetskraften för alla industri- och servicejobb ska komma ifrån. Men det är en fråga som är värd att utforska.
Infrastruktur i Xinjiang: en strategi för att ”gå västerut”
Det är svårt att förstå den massiva utvecklingen av infrastrukturen i Xinjiang utan att titta på det större sammanhanget med Kinas utveckling och öppnande, särskilt den strategi som kallas ”att gå västerut”. Den kinesiska regeringen lanserade år 2000 Western Region Development Strategy (WRDS) för att balansera och överbrygga den ökande ekonomiska klyftan mellan de östra och södra kustregionerna och de västra inlandsregionerna.
Den viktigaste delen av WRDS var att bygga ut infrastrukturen, framför allt inom energi och transportsektorerna. Mellan 2000 och 2016 investerade den kinesiska regeringen motsvarande 914 miljarder USD i sådan infrastruktur i de västra regionerna, som omfattar Chongqing, Sichuan, Guizhou, Yunnan, Tibet, Shaanxi, Gansu, Ningxia, Xinjiang, Inre Mongoliet, Guangxi och Qinghai. Fler investeringar fortsatte även efter 2016.
”Going West-strategin” påskyndades när president Xi tillträdde som generalsekreterare för Kinas kommunistiska parti 2012 och president för Kina 2013, och BRI lanserades senare samma år för att både stärka den ekonomiska utvecklingen i de västra regionerna och knyta an till grannländerna.
En viktig åtgärd som ytterligare stärkte utvecklingen i de västra regionerna var lanseringen av ”land- och havskorridoren” för de västra regionerna 2019, vilket ökade den geografiska fördelen med samarbete med både länder i Sydostasien och med Europa.
På så sätt blev WRDS en integrerad del av BRI. Järnvägsutvecklingen i synnerhet tog hisnande kliv i denna process. Den 2000 km långa Qinghai-Tibet-järnvägen och den 1.900 km långa höghastighetsjärnvägen för passagerartrafik Lanzhou-Xinjiang var de längsta och mest spektakulära projekten inom WRDS.
När det gäller Xinjiang byggdes 62 200 km nya motorvägar mellan 2012 och 2022, vilket innebär att den totala längden på motorvägarna i regionen uppgår till 217.300 km. Två av motorvägarna korsar själva Taklimakanöknen. Samtidigt färdigställde Kina världens första järnväg med en ”ökenslinga” runt Taklimakanöknen med en längd på 2700 km. Slingan förbinder alla större städer i södra Xinjiang, såsom Aksu, Kashgar, Hutan och Korla, vilket förbättrar förbindelserna och den ekonomiska utvecklingen i regionen.
Xinjiang är förbundet med landets inland norrifrån genom Gansu-provinsen och höghastighetsjärnvägen Lanzhou-Ürümqi, som färdigställdes 2014. Denna linje följer den gamla Sidenvägen från Xi’an västerut. Från den södra delen av regionen kommer Xinjiang att anslutas genom Tibet längs Tibet-Xinjiang-järnvägen som är under uppbyggnad.
Xinjiang har också en av de största koncentrationerna av flygplatser i Kina på grund av de enorma avstånden både mellan städerna och till andra delar av landet. Vi reste mellan Ürümqi, Kashgar och Korla och var tvungna att flyga för att kunna använda vår tid effektivt.
Regionen har 25 civila flygplatser, varav sex har byggts under de senaste sex åren. Ürümqis flygplats är en internationell flygplats med minst 20 internationella destinationer. Xinjiang Airport Group driver 451 inrikeslinjer till alla delar av Kina.
I takt med att turismen ökade i regionen fick flygtrafiken en viktig roll när det gällde att föra en del av de 250 miljoner (!) passagerare från hela Kina till Xinjiang år 2023. Detta är ungefär 10 gånger så många som befolkningen i själva Xinjiang. Regionens intäkter från turismen år 2023 uppgick till 297 miljarder yuan (cirka 41,77 miljarder US-dollar), en ökning med 227 procent jämfört med föregående år.
Turismen håller alltså på att bli en viktig inkomstkälla för befolkningen i regionen och främjar dessutom integrationen och kommunikationen mellan de olika etniska grupperna i landet. Under de senaste åren har den kinesiska regeringen gjort stora ansträngningar för att marknadsföra Xinjiang som en viktig destination för kulturell och ekologisk turism.
Till exempel sändes det nationella evenemanget CCTV 2024 Spring Festival Gala från Kashgars gamla stad, där en stor traditionell festival hölls. Detta är årets viktigaste kulturella och traditionella evenemang för hela nationen. Det finns 700 hotell i Kashgar som erbjuder cirka 40.000 bäddar till turister.
Xinjiangs roll som Eurasiens logistiska nav
Xinjiang ligger vid tre av de sex viktigaste BRI-korridorerna: den ekonomiska korridoren Kina-Pakistan (CPEC), korridoren Kina-Centralasien-Västasien (”Mellanöstern”) och den nya eurasiska korridoren (Kina-Centralasien-Europa).
Tre stora landhamnar utgör porten från Kina till dessa tre korridorer: Kashagar-Khunjarab, Alashankou och Horgos. Totalt finns 17 auktoriserade gränshamnar, varav 2 för flygtransporter och 15 för landtransporter, längs Xinjiangs gränser mot länderna i väster.
I maj 2023 hölls ett historiskt toppmöte i Xi’an mellan Kinas president Xi Jinping och ledarna för de fem centralasiatiska länderna (Kazakstan, Kirgizistan, Uzbekistan, Tadzjikistan och Turkmenistan). Toppmötet och det efterföljande inrättandet i mars 2024 av ett gemensamt sekretariat och andra mekanismer för frihandel och kommunikation satte Xinjiangs och de centralasiatiska ländernas roll i ett nytt ljus.
Flera nya transportinfrastrukturprojekt är på gång, varav de viktigaste är motorvägen Kina-Kirgizistan-Uzbekistan, motorvägen Kina-Kirgizistan-Uzbekistan och fas två av motorvägen Kina-Tadzjikistan. Handeln mellan Kina och de centralasiatiska länderna uppgick till 90 miljarder USD 2023, en ökning med 27% jämfört med året innan, och är redo att öka ännu mer. Xinjiang står för lejonparten av denna handel.
China-EU Rail Express (CEER), som vi har studerat ingående i tidigare artiklar och intervjuer, är en av de viktigaste portarna för frakt av kritiska varor mellan Kina och EU. År 2011, när tågtrafiken inleddes, gick endast 17 tåg mellan Kina och EU.
År 2023 uppgick antalet tåg som trafikerade CEER till 16.000 tåg per år. Samma år uppgick antalet tåg mellan Xinjiang och EU-destinationerna till 11.000, en ökning med mer än 10%. Enbart i Horgos hamn finns 77 järnvägslinjer med förbindelser till 45 städer i 18 länder i Europa.
Kina och Kazakstan har många planer på att förbättra CEER:s kapacitet och lägga till nya rutter, t.ex. Middle Corridor (även känd som Trans-Caspian International Transport Corridor) som skulle förbinda Kina med Svarta havet från Kazakstans hamn Aktau vid Kaspiska havet till Azerbajdzjan, Georgien och Turkiet.
De centralasiatiska länderna, i synnerhet Uzbekistan och Kazakstan, håller på att bli mer än en landbrygga mellan Kina och Europa. Deras ekonomier blomstrar med utländska direktinvesteringar från både öst och väst som strömmar in i deras tillväxtekonomier.
Med den nya Sidenvägen försvinner nackdelen med att vara inlandsländer. Deras naturresurser kommer att spela en roll i den internationella ekonomin. Tillväxten i deras ekonomier kommer att stimuleras av maskiner och teknik som tillhandahålls av de nya industrizonerna i Xinjiang.
Även om Afghanistan och Pakistan inte är lika lysande exempel som de centralasiatiska länderna är de på en mycket bättre väg mot utveckling än de senaste 40 årens geopolitiska krig genom ombud.
Längre västerut håller Iran och arabländerna i Gulfen samt Egypten på att utvecklas till nya ekonomiska centra. Toppmötet i december 2022 mellan president Xi och ledarna för arabvärlden belyste den enorma potential som finns för samarbete, industrialisering och handel.
Iran (ett icke-arabiskt land) undertecknade också ett 25-årigt omfattande strategiskt samarbetsavtal med Kina i mars 2023. Samma månad förmedlade Kina återupprättandet av de diplomatiska förbindelserna mellan Iran och Saudiarabien.
I slutet av år 2023 hade Iran, Saudiarabien, Förenade Arabemiraten, Egypten och Etiopien alla blivit medlemmar i BRICS (Brasilien, Indien, Ryssland, Kina och Sydafrika), vilket skapade BRIX Plus. Dessa länder är också antingen fullvärdiga medlemmar eller observatörer i Shanghai Cooperation Organisation (SCO), som alltmer går från att vara en renodlad organisation för säkerhetssamarbete till att bli en ekonomisk samarbetsmekanism.
Ryssland håller också på att bli en viktig handels- och investeringspartner för Kina efter att landets dörrar till EU i praktiken stängdes efter kriget med Ukraina i februari 2022. Xinjiang spelar en viktig roll i alla dessa strukturer.
Kinas energisäkerhet under de kommande decennierna kommer att vara beroende av att man genom samarbete och diplomati säkrar hela denna region fram till Röda havets stränder. Centralasien och länderna vid Persiska viken är de viktigaste leverantörerna av Kinas olje- och gasbehov.
Ryssland har också seglat upp som den kompletterande stora energiexportören till Kina. Kinas ekonomiska stabilitet är till stor del beroende av ett säkert och kontinuerligt flöde av olja och gas från dessa regioner till landets hamnar. Geopolitiska spänningar kan göra strategiska flaskhalsar som Hormuzsundet och Malackasundet till en stor källa till osäkerhet för Kina och dess partner.
Därför kommer landbaserade energikorridorer längs Nya sidenvägens ekonomiska bälte och Xinjiang att få allt större betydelse och uppmärksamhet under de kommande decennierna.
För närvarande transporterar fyra stora pipelines cirka 55 miljarder kubikmeter naturgas per år från Turkmenistan och Kazakstan till Kina genom Xinjiang. Det är exakt lika mycket gas som den ödesdigra Östersjöbaserade Nord Stream 1 transporterade från Ryssland till Tyskland innan den saboterades i september 2022.
Läs även Del 1
Text: Hussein Askary, Brix Sweden, som är medförfattare till boken ”Extending the New Silk Road to West Asia and Africa”