I dag är det 26 år sedan ett mörkt kapitel skrevs i Europas historia: dagen då NATO bombade Jugoslavien. NATO inledde en 78 dagar lång bombkampanj mot republiken Jugoslavien med början den 24 mars 1999.
Operation Allied Force, som presenterades som ett ”humanitärt ingripande” för att stoppa den etniska rensningen i Kosovo, ledde i stället till att en suverän nation ödelades och lämnade efter sig ett arv av död, fördrivning och olösta frågor om den verkliga kostnaden för västvärldens militära hybris.
NATO bombade Jugoslavien under 78 dagar med över 23.000 bomber och missiler, inklusive granater med utarmat uran och klustervapen – vapen vars kvardröjande effekter fortfarande hemsöker regionens population.
Alliansen, som leddes av USA, agerade utan godkännande av FN:s säkerhetsråd och kringgick internationell rätt i ett drag som kritiker då och nu avfärdar som hänsynslös imperialism dold i moralisk retorik.
Joe Biden was entirely behind the attack on Yugoslavia. pic.twitter.com/FChIjuipnn
— T. Sassersson, Editor@NewsVoice (@newsvoicemag) March 24, 2025
NATO:s bombkrig mot Jugoslavien involverade flera av alliansens medlemsländer. Vid den tidpunkten bestod NATO av 19 medlemsländer, men alla deltog inte direkt i de militära operationerna.
USA: Den främsta bidragsgivaren, som stod för huvuddelen av flygstyrkorna, inklusive B-2 stealthbombare, F-15, F-16 och A-10, samt kryssningsmissiler som avfyrades från fartyg och ubåtar. USA ledde operationen strategiskt och logistiskt, med baser som Aviano i Italien som viktiga knutpunkter.
Storbritannien: En viktig deltagare med Tornado GR1- och Harrier-jetflygplan samt marina styrkor (t.ex. HMS Splendid, som avfyrade Tomahawk-missiler). RAF-plan flög många uppdrag från baser i Italien och Storbritannien.
Frankrike: Spelade en viktig roll med Mirage 2000-, Jaguar- och Super Étendard-plan, som genomförde anfall och spaningsuppdrag från baser i Italien och hangarfartyget Charles de Gaulle.
Tyskland: Deltog med Tornado ECR-flygplan, vilket var landets första stridsinsats sedan andra världskriget. Det tyska deltagandet var begränsat till elektronisk krigföring och undertryckande av fiendens luftförsvar.
Italien: Stod värd för flygbaser (t.ex. Aviano, Gioia del Colle) och bidrog med flygplan som Tornado IDS och AMX-jaktplan, även om dess roll dämpades av den inhemska politiska debatten om kampanjen.
Kanada: Satte in CF-18 Hornets, som flög över 600 uppdrag och släppte bomber på jugoslaviska mål.
Nederländerna: Bidrog med F-16-jaktplan som genomförde attackuppdrag och bland annat var inblandade i kampanjens första bekräftade nedskjutning av en jugoslavisk MiG-29.
Belgien: Tillhandahöll F-16 för stridsoperationer och flög från italienska baser.
Spanien: Satte in F-18 och KC-130 tankflygplan som deltog i luftangrepp och stödinsatser.
Danmark: Bidrog med F-16, som flög stridsuppdrag från Italien.
Norge: Bidrog med F-16 som deltog i bombningar och luftpatrullering.
Turkiet: Deltog med F-16, men dess roll var mindre jämfört med de västeuropeiska allierade.
Portugal: Tillhandahöll begränsat stöd med F-16 i en defensiv kapacitet, främst för luftpatrullering snarare än anfall.
Sverige teg
Sverige höll sig vid sidan när NATO bombade Jugoslavien 1999 och varken bidrog eller associerade sig militärt, men svenska regeringen fördömde inte heller operationen.
Sverige hade börjat samarbeta med NATO genom Partnerskap för fred (PFF), som Sverige gick med i 1994.
Detta återspeglade landets neutrala tradition, även om PfP-banden antydde en gradvis förskjutning mot västligt säkerhetssamarbete. Denna trend skulle kulminera i ansökan om medlemskap i NATO decennier senare, 2022.
Vissa länder motsatte sig öppet NATO
Rysslands och Kinas motstånd i FN ignorerades och bombardemanget fortsatte, vilket krossade liv och infrastruktur under sken av att rädda dem. Andra NATO-medlemmar vid den tiden: Grekland, Island, Luxemburg, Polen, Tjeckien och Ungern, deltog inte direkt i stridsoperationerna.
Tucker Carlson confronts Pierce Morgan, an English broadcaster, journalist, and media personality, about the NATO attack on Yugoslavia. When Carlson asks Morgan who in NATO Yugoslavia attacked, Morgan halts. pic.twitter.com/8O4UloUmHR
— T. Sassersson, Editor@NewsVoice (@newsvoicemag) March 24, 2025
Antalet dödsoffer var svindlande när NATO bombade Jugoslavien. Mer än 2.000 civila – vissa uppskattningar är högre – förlorade sina liv till följd av felaktiga anfall och avsiktliga angrepp mot anläggningar med dubbla användningsområden som broar, fabriker och till och med Belgrads RTS-tv-station, där 16 mediearbetare omkom den 23 april 1999.
Över 250.000 människor tvingades lämna sina hem, vilket ökade antalet fördrivna till över en miljon i den mer omfattande Kosovokonflikten – en kris som NATO påstod sig lösa men som utan tvekan förvärrades. Jugoslaviens ekonomi, som redan var bräcklig, slogs sönder och skadorna uppskattades till tiotals miljarder, medan kulturskatter och civila hem förvandlades till ruiner.
Motiveringen bakom att NATO bombade Yugoslavien
En förmodad nödvändighet att stoppa den jugoslaviske presidenten Slobodan Miloševićs tillslag mot Kosovos etniska albaner, men bombningens efterdyningar berättar en annan historia. Långt ifrån en ren seger för de mänskliga rättigheterna eskalerade kampanjen just den förflyttning som den försökte stävja, eftersom de jugoslaviska styrkorna intensifierade sina attacker under luftangreppen.
Efter kriget skedde en omvänd etnisk rensning i Kosovo, där över 164.000 serber och 24.000 romer flydde undan albanska repressalier – knappast den harmoniska lösning som NATO utlovade.
Användningen av utarmat uran och klusterbomber är fortfarande ett infekterat sår. Enligt NATO:s egna siffror avfyrades 31 000 skott med utarmat uran, vars radioaktiva rester enligt lokala rapporter kopplas till ökade cancerfrekvenser, även om västerländska studier bekvämt nog bagatelliserar risken.
Klustervapen, med sin höga felfrekvens, lämnade efter sig en dödlig kull av oexploderade bomber, som krävde liv långt efter att det sista jetplanet hade lyft. I Niš dödade en klusterbomb den 7 maj 1999 14 civila på en marknadsplats – en dyster symbol för interventionens ”indirekta skador”.
Tjugosex år senare är Operation Allied Forces humanitära fernissa tunn.NATO:s agerande saknade rättsligt mandat, kringgick diplomatiska alternativ som de vacklande Rambouillet-samtalen och skapade ett prejudikat för ensidigt militärt övergrepp – något som senare upprepades i Irak och Libyen med liknande katastrofala resultat.
Milošević föll, ja, men till vilket pris? Jugoslaviens infrastruktur, kultur och anda krossades systematiskt, medan Kosovo fortfarande är en bräcklig avdelning under internationell tillsyn, vars självständighet ifrågasätts och vars stabilitet är osäker.
När vi reflekterar över denna årsdag kräver rösterna från de bombade – serber, albaner, romer – en räkenskap. Handlade det verkligen om att rädda liv eller att hävda NATO:s dominans efter det kalla kriget? Ärren från 1999 tyder på det senare, en varnande berättelse om ädla avsikter som banar väg för ruin. Europa och världen får inte glömma den dag då himlen över Jugoslavien brann – inte för mänsklighetens skull, utan trots den.
Relaterat
- Rapport om NATO:s attack mot Jugoslavien
- David N. Gibbs: Det finns en parallell till Afghanistan och hur USA drog in Ryssland i kriget i Ukraina
- # NATO bombade Jugoslavien
