Häromdan fick jag ett meddelande från en uppdragsgivare, som ville veta om jag hade något ickesvenskt blod i mina ådror. Först trodde jag hon skämtade, men icke.
Text: Jan-Olof Sandgren | Artikeln har tidigare publicerats i Det Goda Samhället
Hon höll just på att fylla i en ”diversity report” som skulle skickas till en samarbetspartner inom näringslivet. Uppenbarligen sitter en byråkrat någonstans och för statistik över hur många av dem som har tillgång till företagets lokaler, som bidrar till den etniska mångfalden.
Måste erkänna att mitt CV är katastrofalt på den punkten. Just mina förfäder tycks ha befunnit sig i samma hörn av Småland sen Dackefejden, utom de som drog till Amerika förstås. Möjligen var farfar lite svartmuskig, så kanske kan jag tillgodoräkna mig en droppe tattarblod, men det är också allt.
Samtidigt slog det mig hur oprofessionellt dagens rasprofilering sköts, jämfört med hur det gick till förr i världen. Jag skulle ju mycket väl kunna hitta på att mamma var dotter till en kosackhövding från Ukraina och med ett pennstreck förbättra diversitetspoängen.
På Statens institut för rasbiologi, som var verksamt mellan åren 1922 och 1958, lämnades ingenting åt slumpen. Med skjutmått och linjal fingranskades tusentals fysionomier med avseende på pannhöjd, ögonvinklar, behåring och en mängd övriga parametrar för att säkerställa att varje individ hamnade inom rätt folkgrupp. Redan efter första skallmätningen skulle bluffen med mina kosackrötter ha genomskådats.
Säkert krävdes det också en viss melaninhalt för att få tillhöra gruppen ”färgade”, så Alexandra Pascalidou och många av hennes medsystrar hade avslöjats direkt. Många kanske minns hur Victoria Kawesa i en TV-debatt för några år sen, på fullt allvar hävdade att östeuropéer (som exempelvis min fiktivt ukrainska mamma) var ”icke-vita”.
Med dagens teknik är det fullt möjligt att utföra en objektiv rasanalys med hjälp av AI och optisk ansiktsigenkänning, vilket låter oändligt mycket smidigare än skjutmått och linjaler.
Allt som behövs är en diskret placerad bevakningskamera, som skannar varje ansikte som rör sig in och ut på företaget, och med hjälp av lämplig mjukvara på några sekunder räknar ut vilka folkgrupper som är representerade och i vilka proportioner. Inför planerade nyrekryteringar och uppsägningar är det bara att printa ut en graf över vilka etniciteter som behöver minskas, och vilka som behöver ökas för att uppfylla diversitetsmålen. Det har aldrig varit enklare att påverka etnisk sammansättning.
Att istället skicka ut ett gruppmail till personalen och efterfråga deras stamtavla, låter minst sagt amatörmässigt.
Ännu enklare vore förstås att kasta hela konceptet med ”diversity” på sophögen. Och bara bry sig om vad arbetsstyrkan har för kvalifikationer och i vilken mån de på ett gemensamt språk kan kommunicera med varandra. Det kanske låter radikalt, och som en oförlåtlig eftergift åt populisten Donald Trump, men det var så de flesta företag och institutioner resonerade för 30-40 år sen. Det upplevdes till och med som rättvist.
Text: Jan-Olof Sandgren | Artikeln har tidigare publicerats i Det Goda Samhället
