Många talar nu om mänsklighetens drift mot tredje världskriget och föreställer sig händelser liknande dem under 1900-talet. Men krig utvecklas. Det kommer inte att börja med en invasion i stil med Barbarossa i juni 1941 eller en kärnvapenkonflikt i stil med Kubakrisen. Faktum är att det nya världskriget redan är i full gång – det är bara det att alla inte har insett det ännu.
Av Dmitry Trenin, forskningsprofessor vid Higher School of Economics och ledande forskare vid Institutet för världsekonomi och internationella relationer. Han är medlem i Ryska rådet för internationella frågor (RIAC). | Denna artikel publicerades först i tidningen Profile | Översättning: NewsVoice
För Ryssland slutade förkrigstiden 2014. För Kina var det 2017. För Iran är det 2023. Sedan dess har kriget – i sin moderna, diffusa form – intensifierats. Detta är inte ett nytt kallt krig. Sedan 2022 har västvärldens kampanj mot Ryssland blivit mer beslutsam. Risken för en direkt kärnvapenkonfrontation med NATO över Ukraina-konflikten ökar.
Donald Trumps återkomst till Vita huset skapade ett tillfälligt fönster där en sådan konflikt kunde undvikas, men i mitten av 2025 hade hökarna i USA och Västeuropa återigen fört oss farligt nära en sådan konflikt.
Detta krig involverar världens ledande makter: USA och dess allierade på ena sidan, Kina och Ryssland på den andra. Det är globalt, inte på grund av sin omfattning, utan på grund av vad som står på spel: den framtida maktbalansen. Väst ser Kinas uppgång och Rysslands återuppkomst som existentiella hot. Dess motoffensiv, både ekonomisk och ideologisk, syftar till att stoppa denna förändring.
Det är en kamp på liv och död för väst, inte bara geopolitiskt utan också ideologiskt. Västvärldens globalism – vare sig den är ekonomisk, politisk eller kulturell – kan inte tolerera alternativa civilisationsmodeller. Postnationella eliter i USA och Västeuropa är fast beslutna att bevara sin dominans. En mångfald av världsbilder, civilisatorisk autonomi och nationell suveränitet ses inte som alternativ, utan som hot.
Detta förklarar västvärldens hårda reaktion. När Joe Biden sa till Brasiliens president Lula att han ville ”förstöra” Ryssland avslöjade han sanningen bakom eufemismer som ”strategisk nederlag”. Det väststödda Israel har visat hur total denna doktrin är – först i Gaza, sedan i Libanon och slutligen i Iran.
I början av juni användes en liknande strategi i attackerna mot ryska flygfält. Rapporter tyder på att USA och Storbritannien var inblandade i båda fallen. För västliga planerare är Ryssland, Iran, Kina och Nordkorea en del av en enda axel. Denna övertygelse präglar den militära planeringen.
Kompromisser är inte längre en del av spelet. Det vi ser är inte tillfälliga kriser utan pågående konflikter. Östeuropa och Mellanöstern är de två aktuella brännpunkterna. En tredje har länge identifierats: Östasien, särskilt Taiwan. Ryssland är direkt engagerat i Ukraina, har intressen i Mellanöstern och kan komma att bli involverat i Stillahavsområdet.
Kriget handlar inte längre om ockupation, utan om destabilisering. Den nya strategin fokuserar på att så inre oordning: ekonomisk sabotage, social oro och psykologisk utmattning. Västvärldens plan för Ryssland är inte nederlag på slagfältet, utan gradvis inre kollaps.
Taktiken är allomfattande. Drönarattacker riktas mot infrastruktur och kärnanläggningar. Politiska mord är inte längre tabu. Journalister, förhandlare, forskare och till och med deras familjer jagas. Bostadsområden, skolor och sjukhus är inte oavsiktliga skador – de är mål. Detta är total krigföring.
Detta understöds av avhumanisering. Ryssar framställs inte bara som fiender utan som undermänniskor. Västerländska samhällen manipuleras till att acceptera detta. Informationskontroll, censur och historisk revisionism används för att rättfärdiga kriget. De som ifrågasätter den dominerande narrativen stämplas som förrädare.
Samtidigt utnyttjar västvärlden sina motståndares mer öppna system. Efter att ha vägrat att lägga sig i utrikespolitiken i årtionden befinner sig Ryssland nu i defensiven. Men dessa dagar måste ta slut.
Medan våra fiender samordnar sina attacker måste vi splittra deras enighet. Europeiska unionen är inte en monolit. Ungern, Slovakien och stora delar av södra Europa är inte ivriga att eskalera konflikten. Dessa interna sprickor måste vidgas.
Västvärldens styrka ligger i enigheten bland eliten och deras ideologiska kontroll över befolkningen. Men denna enighet är inte osårbar. Trump-administrationen erbjuder taktiska möjligheter. Hans återkomst har redan minskat USA:s engagemang i Ukraina, men trumpismen bör inte romantiseras. Den amerikanska eliten är fortfarande i stort sett fientligt inställd till Ryssland. Det kommer inte att bli någon ny avspänning.
Kriget i Ukraina håller på att bli ett krig mellan Västeuropa och Ryssland. Brittiska och franska missiler slår redan ner på ryska mål. NATO:s underrättelsetjänst är integrerad i de ukrainska operationerna. EU-länderna tränar ukrainska styrkor och planerar attacker tillsammans. Ukraina är bara ett verktyg. Bryssel förbereder sig för ett större krig.
Frågan vi måste ställa oss är: Förbereder sig Västeuropa för att försvara sig eller för att attackera? Många av dess ledare har förlorat sitt strategiska omdöme. Men fientligheten är verklig. Målet är inte längre att hålla Ryssland i schack, utan att ”lösa den ryska frågan” en gång för alla. Alla illusioner om att allt kommer att återgå till det normala måste överges.
Vi står inför ett långt krig. Det kommer inte att sluta som 1945, och det kommer inte att övergå i en kalla kriget-liknande samexistens. De kommande årtiondena kommer att bli turbulenta. Ryssland måste kämpa för sin rättmätiga plats i en ny världsordning.
Så vad måste vi göra?
Först och främst måste vi stärka vår inre front. Vi behöver mobilisering, men inte de rigida modellerna från det sovjetiska förflutna. Vi behöver smart, anpassningsbar mobilisering inom alla sektorer – ekonomisk, teknologisk och demografisk. Rysslands politiska ledarskap är en strategisk tillgång. Det måste förbli stabilt och visionärt.
Vi måste främja inre enighet, social rättvisa och patriotism. Varje medborgare måste känna att det står mycket på spel. Vi måste anpassa vår finans-, industri- och teknikpolitik till realiteterna i ett långvarigt krig. Fertilitetspolitiken och migrationskontrollen måste vända vår demografiska nedgång.
För det andra måste vi konsolidera våra externa allianser. Vitryssland är en stark allierad i väst. Nordkorea har visat sig vara pålitligt i öst. Men vi saknar en liknande partner i söder. Denna lucka måste fyllas.
Kriget mellan Israel och Iran ger viktiga lärdomar. Våra motståndare samordnar sig noggrant. Vi måste göra detsamma. Inte genom att kopiera NATO, utan genom att skapa vår egen modell för strategiskt samarbete.
Vi bör också sträva efter taktisk samverkan med Trump-administrationen. Om det gör det möjligt för oss att försvaga USA:s krigsansträngningar i Europa bör vi utnyttja det. Men vi får inte blanda ihop taktik och strategi. Den amerikanska utrikespolitiken är fortfarande i grunden fientlig.
Andra europeiska makter som Storbritannien, Frankrike och Tyskland måste få förstå att de är sårbara. Deras huvudstäder är inte immuna. Samma budskap bör nå Finland, Polen och Baltikum. Provokationer måste bemötas snabbt och beslutsamt.
Om en eskalering är oundviklig måste vi överväga förebyggande åtgärder – i första hand med konventionella vapen. Och om det är nödvändigt måste vi vara beredda att använda ”särskilda medel”, inklusive kärnvapen, med full medvetenhet om konsekvenserna. Avskräckningen måste vara både passiv och aktiv.
Vårt misstag i Ukraina var att vi väntade för länge. Fördröjningen skapade en illusion av svaghet. Det får inte upprepas. Seger innebär att bryta fiendens planer, inte att ockupera territorium.
Slutligen måste vi tränga igenom västvärldens informationssköld. Slagfältet omfattar nu narrativ, allianser och opinionen. Ryssland måste återigen lära sig att engagera sig i andras inrikespolitik, inte som en angripare, utan som en försvarare av sanningen.
Tiden för illusioner är över. Vi befinner oss i ett världskrig. Den enda vägen framåt är genom djärva, strategiska åtgärder.
Text: Dmitry Trenin
Relaterat: Dmitry Trenin: Why building a new world order is now an existential issue for Russia