Den 2 juli trädde en ny lag i kraft: brottet förolämpning mot tjänsteman. Det låter oskyldigt vid första anblick, men vid närmare eftertanke signalerar det ett tydligt avsteg från grundläggande demokratiska principer.
Lagen kriminaliserar handlingar som att rikta beskyllningar, nedsättande uttalanden eller förödmjukande beteendenmot offentligt anställda, om gärningen är ägnad att kränka tjänstemannens självkänsla eller värdighet. Det innebär i praktiken att det blir brottsligt att säga något som kan tolkas som kränkande – även om det är sant.
Och vem avgör vad som är ”ägnat att kränka”? Jo, i stor utsträckning tjänstemannen själv. Den subjektiva upplevelsen hamnar plötsligt i juridiskt centrum. Det öppnar för godtycke, där saklig kritik riskerar att tolkas som förolämpning, beroende på mottagarens känslor snarare än innehållets objektiva karaktär.
Detta är inte en liten förändring. Det är en direkt inskränkning av yttrandefriheten, särskilt i relation till det offentliga. Att säga att en tjänsteman ”ljuger” eller är ”rasist” – även när det är befogat – kan nu vara straffbart. Den typen av uttalanden har historiskt varit centrala för att avslöja maktmissbruk, diskriminering eller korruption.
Vad händer med visselblåsare?
Vi vet att det förekommer oegentligheter inom myndigheter. Vi vet att socialsekreterare, poliser, och andra tjänstemän ibland agerar fel – medvetet eller omedvetet. Ska då den som påpekar detta riskera fängelse? Ska visselblåsare tystas med hjälp av juridiska hot? Det är långt ifrån tydligt hur den nya lagen förhåller sig till sådana fall. Men med tanke på hur det svenska rättsväsendet agerat tidigare, finns det skäl till oro.
Ta bara fallet där ett stort antal personer utretts av Riksåklagaren efter att de uttalat sig kritiskt om dragshowartister på förskolor och bibliotek. Trots att drag inte är en skyddad grupp i lagstiftningen om hets mot folkgrupp, och inte anses vara en sexuell identitet ens av RFSL, har flera åtal väckts och människor har dömts. Budskapet är tydligt: kritik mot ”rätt” personer eller företeelser tolereras inte, oavsett juridisk grund.
Skydd för staten – men inte för medborgaren
Det mest allvarliga är dock att denna nya lag införs utan att stärka tjänstemannens ansvar gentemot medborgarna. När ”missfirmelse mot tjänsteman” avskaffades 1976, gjordes det som en del av en bredare reform där även tjänstemannaansvaret minskades. Men nu har vi alltså återinfört skyddet för tjänstemän – utan att återinföra något som helst reellt ansvar för deras handlingar.
Resultatet? En obehaglig maktobalans. Offentligt anställda ges starkare skydd, medan medborgare lämnas utan möjlighet att utkräva ansvar vid fel eller övertramp. Staten har blivit sin egen beskyddare – snarare än folkets tjänare.
En tystnadskultur i full blom
Det är inte svårt att se vart detta leder. Om medborgare börjar censurera sig själva i rädsla för åtal – hur ska man då kunna ifrågasätta makten, påvisa missförhållanden eller försvara sina rättigheter?
Demokrati förutsätter rätten att kritisera makthavare utan att riskera repressalier. Den rätten undergrävs nu. Och det handlar inte bara om gängkriminellas ord mot polisen. Lagen gäller alla grupper, exempelvis svenskar som anser sig missgynnade av myndighetsutövning hos försäkringskassan, socialtjänsten eller skatteverket eller någon annan instans. Genom lagen blir allas vår rättssäkerhet svagare. Lagen skapar rädsla, passivitet och tystnad – vilket i sin tur göder misstro och alienation.
Slutsats
Den nya lagen skyddar tjänstemän från förolämpningar, men erbjuder ingen motsvarande möjlighet att ställa dem till svars. Skyddet för makten växer – medan skyddet för medborgaren krymper. Det är raka motsatsen till vad som kännetecknar en fungerande rättsstat.
Vi bör kalla det vad det är: ett steg mot auktoritärt styre, där tryggheten för systemets företrädare prioriteras över medborgarens frihet och rättigheter. Och vi bör fråga oss: hur mycket demokrati återstår egentligen?
Sverige är, i allt högre grad, ett land där makten skyddar sig själv. Det bör vi inte bara ha i åtanke – det bör vi säga högt. Medan vi ännu får.
Text: anonym skribent
