NewsVoice är en nättidning för oberoende nyheter, debatt och analys. 
Patrik Oksanens bok ”Rysslands hemliga krig mot Sverige: Hybridkriget inifrån: Sabotage, desinformation och nyttiga idioter” fokuserar på ett hybridkrig mellan Sverige och Ryssland. Boken är medryckande, men har en tydlig avsikt, att skapa rädsla för Ryssland.
Boken gör gällande att Ryssland använder sabotage, desinformation och infiltration för att destabilisera demokratiska samhällen, men boken lider av flera brister, inklusive en ensidig framställning, en problematisk artikelhistorik hos författaren och Oksanens personliga uppfattningar.
Bokens främsta styrka är dess detaljerade och narrativa framställning av hybridkrigets mekanismer. Oksanen använder konkreta exempel, som den rysk-ortodoxa kyrkan i Västerås, för att illustrera hur Ryssland – enligt Oksanen – försöker etablera strategiska fotfästen i Sverige. Genom att koppla dessa händelser till bredare geopolitiska mönster skapar han en engareande bild av ett pågående och osynligt krig.
Inledningskapitlet i Rysslands hemliga krig mot Sverige sätter tonen genom att koppla Baltikums kamp mot historisk sovjetisk imperialism till dagens säkerhetspolitiska utmaningar, vilket ger texten en känslomässig resonans. Oksanens analys av Ryssland tar avstamp i historiska dokument, säkerhetstjänstrapporter och artiklar.
Bokens struktur, som blandar personliga berättelser med diverse resonemang, gör den lättläst och engagerande för den som inte har ett stort behov av en allsidig kunskap om Rysslands historia och ryskt tänkande. Oksanens ton gränsar därmed till alarmistisk. Genom att framställa Ryssland som en allomfattande och närmast oövervinnelig default-fiende riskerar han att förvärra en forcerad rädsla för Ryssland.
En central kritik mot Patrik Oksanen är avsaknaden av Rysslands perspektiv och behov. Oksanen framställer Ryssland som en monolitisk, ond spelare utan att nyansera de historiska, geopolitiska eller säkerhetspolitiska faktorer som formar Kremls reaktioner på till exempel NATO:s aggressiva expansion mot Ryssland. Oksanen ignorerar även Rysslands ekonomiska och militära intressen i Arktis och Östersjön.
Denna ensidighet riskerar att reducera komplexa konflikter till en förenklad berättelse om det goda mot det onda, vilket reducerar bokens analytiska djup och trovärdighet.
En annan svaghet är Oksanens långa historia av att skriva artiklar i svenska tidningar som bidrar till främlingskap mot ryssar och Ryssland. Hans tidigare publicerade texter, publicerade i bland annat Svenska Dagbladet och Östersunds-Posten, har kritiserats för att förstärka stereotyper och för att ge en alltför negativ bild av Ryssland, vilket kan tolkas som russofobisk retorik.
Denna tendens återspeglas i boken, där ryska aktörer konsekvent framställs som manipulativa och ondskefulla. Detta riskerar att alienera läsare som söker en mer balanserad analys när Oksanen förstärker polariseringen i debatten om Ryssland.
Oksanens starka förespråkande av NATO och Washingtons säkerhetspolitiska narrativ är också problematiskt. Boken genomsyras av en tydlig pro-västlig och pro-NATO-agenda, där han okritiskt stöder NATO:s expansion och USA:s geopolitiska strategier.
Detta framträder särskilt i hans beskrivning av Sveriges strategiska betydelse inom NATO och hans varningar för Rysslands hot mot militäralliansen. Genom att inte problematisera NATO:s eller västvärldens egna handlingar – som militär upprustning eller sanktioner mot Ryssland – framstår Oksanen som en påverkansaktör i en ensidig säkerhetspolitisk diskurs med avsikt att skada Ryssland.
Bokens alarmistiska ton förstärker den rädsla Oksanen själv varnar för. Vissa påståenden, som kopplingar mellan ryska operationer och lokala kriminella eller kyrkliga infiltrationer, känns spekulativa på grund av otillräcklig bevisföring. Även om Oksanen refererar till Säpos varningar, saknas alltså ofta konkreta bevis för att direkt koppla incidenter till Kreml, vilket gör hans slutsatser anekdotiska.
En annan svaghet är bokens begränsade diskussion om Sveriges och västvärldens hybridkrigföring samt varför västliga nationer agerar som de gör. En djupare reflektion över västliga samhällens agerande hade kunnat ge en mer balanserad bild.
I boken framställer Patrik Oksanen ett antal individer och organisationer – såsom Anders Romelsjö, Agneta Norberg, Vavra Suk, Sanna Hill, tidningarna Samnytt och Nya Tider, samt Svensk-ryska vänskapsföreningen – som aktörer som antingen medvetet eller omedvetet bidrar till ryska påverkansoperationer.
Oksanens argumentation vilar på antagandet att dessa aktörer fungerar som ”nyttiga idioter” eller är direkta agenter för Kreml, men hans tillvägagångssätt lider av betydande brister, särskilt avsaknaden av direkta kontakter med de nämnda parterna för att få deras perspektiv.
Denna ensidighet underminerar bokens trovärdighet och framstår som en metodologisk svaghet.
Oksanen pekar ut Anders Romelsjö, en känd bloggare och debattör, som en aktör som sprider narrativ i linje med ryska intressen, särskilt genom kritik av västliga institutioner och NATO. På samma sätt framställs Vavra Suk, kopplad till Nya Tider, och Sanna Hill, associerad med alternativa medier, som delar av ett nätverk som förstärker rysk propaganda.
Svensk-ryska vänskapsföreningen anklagas för att agera som en kanal för rysk soft power, genom att främja kulturella band som enligt Oksanen maskerar politiska motiv. Dessa påståenden baseras ofta på referenser till säkerhetstjänstrapporter, medieartiklar och Oksanens egna funderingar, men det saknas en viktig komponent: direkta uttalanden eller perspektiv från de anklagade.
Genom att inte kontakta dessa individer eller organisationer för att få deras kommentarer missar Oksanen en möjlighet att testa sina hypoteser, vilket är en grundläggande journalistisk princip. Läsaren erbjuds endast Oksanens tolkningar av händelserna.
Till exempel hade en intervju med Romelsjö kunnat klargöra om hans ståndpunkter är driven av ideologisk övertygelse snarare än rysk påverkan. På samma sätt hade Nya Tider eller Samnytt kunnat få möjlighet att bemöta anklagelser om att vara verktyg för Kreml, vilket kunde ha belyst deras redaktionella motiv eller finansiering.
Avsaknaden av dessa perspektiv gör att Oksanens argumentation framstår som spekulativ och riskerar att förstärka en förutfattad bild av dessa aktörer som ryska marionetter.
Oksanens tillvägagångssätt speglar en bredare tendens i boken att framställa Ryssland och dess påstådda agenter i svartvita termer, utan att ge utrymme för motstridiga narrativ. Detta är särskilt problematiskt eftersom anklagelser om att vara del av ryska påverkansoperationer är allvarliga och kan få betydande konsekvenser för de utpekade.
Genom att inte ge dem en röst bidrar Oksanen till en polariserad debatt där nyanser och alternativa förklaringar riskerar att gå förlorade. Detta metodologiska val förstärker russofobin.
Relaterat: Oksanen uppmärksamma redaktör Romelsjö i ny bok, Anders Romelsjö
