Kulturkanonen suddar ut det som är ”mitt Sverige” för att invandrarkulturer inte fått tillräcklig med plats. Det tycker en invandrare och krönikör i Corren, men debattören Harriet Larsson anser att det mångtusenåriga svenska kulturarvet inte bör formas av migrationen under de senaste 20 åren.
Kulturkanonen synliggör det som inte är acceptabelt hos alltför många med invandrarbakgrund, tillsammans med inbitna mångfaldssupporter, som ständigt har behov av att visa sin godhet.
Kanske är det också ett missbruk i mångfald, precis som spelmissbruk, sexuellt missbruk, alkoholmissbruk osv?
FAKTA: Kulturkanonen är en lista över hundra verk och företeelser som anses ha haft en särskilt stor betydelse för Sveriges kultur och samhällsliv. Arbete med den svenska kulturkanonen påbörjades 2023 på uppdrag av regeringen, med målet att stärka bildning, gemenskap och gemensamma referensramar i samhället genom att lyfta fram viktiga delar av det svenska kulturarvet.
Sussi Yildiz Dag är en av de som får gediget utrymme som krönikör i Corren den 16 september. ”Kulturkanonen suddar ut mitt Sverige” lyder rubriken på hennes krönika. Hon inleder med en skildring av ett släktkalas en härlig sommardag, där fem generationer hade samlats.
”I somras firade min släkt exakt femtio år i Sverige. Vi samlades i Skeda församlingsgård. Ett känsloladdat bildspel från fem decennier snurrade hela kvällen, och alla generationer kämpade sida vid sida i femkampen på gräsmattan”
Därefter kommer klagomålen på rad. Hon kan inte acceptera att denna kulturkanon stänges efter 1975 eftersom det handlade om Sveriges historia, kultur och industrins stora innovationer som landets välfärd vilar på, vilket behöver tidens tand som visar på vad som blev bestående och vad som flög sin kos.
Hon beklagar sig över att mångkulturens alla röster har förbigåtts. Hon radar upp författare som har berikat oss, eller snarare henne, av sina landsmän och etniska svenskar med engagemang i Refuges Welcome.
Vidare skriver hon att kulturkanon endast har konserverat tidsandan som en förlegad, nationalromantisk och skev självbild. Hon hyllar en Linköpingsbo som satt i kommittén, men hoppade av i protest för att röster från det nya mångkulturella Sverige inte fick höras. Vilken tur tänker jag!
Att klagomålen över att globalisering, mångfald och klimatet inte fanns med är legio hos krönikören.
Tyvärr har det gått henne förbi att samhället innan 1975 var välordnat, tryggt med tillit till staten och där ett mord var en medial sensation, men i och med propositionen 1975:26 där det i Olof Palmes anda bestämdes att Sverige skulle bli mångkulturellt, försvann både trygghet och tillit.
Hedersförtryck, klanvälde som infiltrerat samhället på alla nivåer, förnedringsrån, bedrägerier där gamla luras, dagliga sprängningar och mord verkar inte ha nått hennes öron.
Det jag inte förstår är hur alla medias kuttersmycken med invandrarbakgrund ständigt klagar på landet som givit dem förutsättningar till allt vad ett gott liv innebär. Varför går de aldrig samman och demonstrerar och manifesterar mot det utbredda våldet från deras egna landsmän?¨
Om de som har integrerats väl, de som arbetar, studerar och är engagerade i politiken och civilsamhället kunde sätta ner foten mot det invandringsrelaterade våldet, då skulle integrationen för övriga med nysvenskar underlättas.
I stället är det bara klagomål och offerkoftor för hela slanten, där en kulturkanon, vars syfte är att definiera det svenska för att underlätta för invandrare att navigera i värdlandet, inte passar, då tycker jag att de skall fundera på att återvända till sina hemländer.
I stället är det ständiga klagomål om polisens otillräcklighet, SFI är för svårt. Ramaskri om tolkbehov ifrågasätts efter 20 år i landet och självförvållande brister beror endast på främlingsfientlighet och rasism. Eget ansvar för sina handlingar har kvävts av offerkoftans värme.
Hon avslutar sin krönika på en helsida med att fråga;
”….Men ska vi verkligen behöva vänta ytterligare 50 år innan berättelsen formad av migration, minoritetserfarenheter och exil får kallas svenska på riktigt?”
Jag upprepar mitt mantra: tig eller tyck som vi, är svensk demokrati!
Om 50 år kanske det är Koranen som är dagens kulturkanon, så skönt att min tid då är förbi tycker nog den sjätte generation från denna ystra sommarfest.
Text: Harriet Larsson, Linköping, harrietsblogg.se
Ps. Att min insändare om kulturkanon hamnade i Correns papperskorg behöver jag väl knappast nämna.
