Konflikten mellan nationalism och globalisering är en av de viktigaste frågorna vårt land och vår värld står inför idag. Den moderna tiden gör globaliseringen möjlig eller till och med oundviklig på ett sätt som vi inte hade kunnat rimligt föreställa oss för hundra år sedan.
För inte länge sedan kunde information inte färdas snabbare än en person till häst, men numera kan rik multimedial information, bilder, ljud, video, kan färdas från en sida av globen till den andra på millisekunder. Export och import av fysiska produkter är också enklare än någonsin förr med transportmedel som lastbilar, flygplan och moderna containerfartyg.
Globaliseringen syns kanske tydligare än någon annanstans på nätet. Att beställa produkter som producerats eller till och med säljs av utländska företag, eller att som svensk spela på casinon utan svensk licens som drivs av ett utländskt bolag är två vardagliga exempel på resultatet av globaliseringen som spridits okontrollerat över nätet.
Sann globalisering är inte längre bara en möjlighet, utan nästan säkerligen framtiden. Men kan kärlek för landet, nationalism, samexistera med denna utveckling?
Låt oss först förtydliga vad som menas med de två orden.
Globalisering handlar om processen av interaktion och integration mellan människor, företag och regeringar världen över. Detta handlar alltså om sammanvävda ekonomier, teknologisk utveckling och till en viss del därmed sammanvävda kulturer.
Med nationalism menar man en politisk ideologi som betonar lojalitet gentemot hemlandet – man prioriterar välfärden och autonomin av landet och ser dessa som något tydligt separerat från resten av världen.
Att vara en nationalist som tror på kraften av globalisering behöver inte alls vara motsägande. Att ha flera sociala identiteter, att vi inte bara är svenskar, utan även EU-medlemmar, till exempel – uppmuntrar resiliens snarare än försvagar identiteten eller kulturen.
Teoretiskt sett skulle globalisering och nationalism alltså kunna samexistera utan problem. Man skulle till och med kunna säga att de är två sidor av samma sak, nationalismen definierar gränser och territorium, medan globalisering sedan sammanflätar dessa. Globalisering kan öka ekonomisk tillväxt för nationens bästa och låter en nation växa och utvecklas snabbare än den hade gjort på egen hand.
Dock finns det en balans mellan de två. Även om globalisering och nationalism inte nödvändigtvis strider mot varandra är fokuset på var och en annorlunda. Globalisering riktar in sig på integration, samarbete och kollektiv tillväxt, medan fokuset för nationalism är ett eget intresse.
I många fall är ömsesidigt beroende fördelaktigt för båda sidorna. Sverige importerar exempelvis en stor del av viktiga varor från andra länder: råolja, oljeprodukter, bilar, livsmedel, järn och stål.
Även om man skulle kunna säga att Sverige är oberoende när det gäller el, vi producerar mer el än vad vi behöver varje år, så skulle detta inte helt stämma. Sverige är nettoexportör av elektricitet men behöver ändå importera elektricitet under vissa delar av året.
Skulle vi kräva att vårt land producerar 100 % av den el vi använder skulle vi missa chansen att importera när andra länder har i överflöd och skulle alla länder fungera på det sättet skulle vart och ett av dessa länder behöva producera mängder mer elektricitet utan någon anledning.
Att arbeta tillsammans, exportera och importera efter behov, är både kollektivets bästa och det individuellt bästa för länder.
I slutändan handlar hela frågan om just en sådan dynamisk balans grundad på autonomi men ändå samarbete. Länder som stärker sig själva kan ofta sedan stärka andra och spela en viktig roll i den globala ekonomin.
Det är som man säger: Man ska ta på sig sin egen syrgasmask innan man försöker hjälpa andra. Det är genom att fokusera på oss själva som vi kan vara ömsesidigt fördelaktigt för varandra, men det betyder inte att man nöjer sig med sin egen syrgasmask.
Ett lands framgång behöver inte vara till nackdel för ett annat land. Det är genom en förståelse för detta som vi kan behålla lojalitet gentemot fosterlandet utan att avvisa de obestridliga fördelarna med globalisering.
